För vart i helvete tog elden och ljuset vägen? Fanns det inte lite värme här alldeles nyss? För en tid sedan smakades det grus på redaktionen, en riktig munfull och vi hade just spottat ut alltihop (varsågod och skölj), gjort den berömda uppryckningen, tagit tag i saker och var på väg igen (Davy’s on the road again/wearing different clothes again). När man precis lyckats skapa sig en sanning om det som har hänt som går att leva med, snyggt paketerad och inslagen, må den aldrig öppnas igen, ja, vad fan händer då?

Man blir åskådare till en uppvisning i konsten att såra med låtsad omedvetenhet, stick där det gör som mest ont bara, uppträd med en sådan total nonchalans att det inte går att undvika att se att du bara är alltför medveten om vad du gör (och att jag ser). Förödmjuka mig, men du ska inte få mig att gråta en gång till. Låt fegheten fortsätta regera och bevisa för mig att mitt i hela skiten hade jag rätt. Lögnen fanns där som en stor svart skugga hela tiden, det var väl bara det att jag inte ville se den. Jag ville återigen tro… inte skulle väl någon vilja lura mig? Och inte var väl jag så korkad att jag gick på det? Inte en gång till. Nog borde man ha lärt sig vid det här laget.

Egentligen borde jag väl gratulera dig. Det är ju underbart att se att du kommit över din aversion mot förhållanden så snabbt. Att det inte fanns något skynda långsamt den här gången. Du kanske till och med har funnit Den Stora Kärleken? Eller upptäckte du bara att det var tomt i sängen trots allt? Jag vet hur det känns. Ibland vill man fylla tomrummet med nästan vem som helst, bara för att få hjälp att jaga bort demonerna en stund. Och jag vet ju att nattmarorna rider även dig.

Ibland tror man att man vill veta vad som är sant och vad som är falskt till varje pris. När sanningen är den att man skulle må så himla mycket bättre om man kunde fortsätta lulla omkring i en lagom såsig lögn. Man tror att man vill veta, men när man väl får reda på något så önskar man att man slapp. Då drar nämligen hela hjärnkontoret igång igen och det enda resultat man når är en stor jävla trötthet. Hur länge? Bakom min rygg? Och varför finns det aldrig någonting att säga?

Samfundet har tidigare (och kommer antagligen att göra det även fortsättningsvis) predikat att av allt som sker har man något att lära. Ibland känns det dock som om det enda man möjligtvis kan lära sig är att aldrig lita på någon, ty ärlighet och uppriktighet är något som bara finns på film (och knappt ens där). Sanningen (även om den som vanligt är obehaglig) är antagligen att den man inte kan lita på är sig själv och innan man har lärt sig det ska man över huvud taget inte ens fundera på att lita på någon annan. Det egna jaget spelar en en massa små ohälsosamma spratt när man glömmer bort sin intuition och istället försöker följa någon slags logisk plan. "Han sa ju att…" Men egentligen trodde du det aldrig, eller hur? Du visste det hela tiden, men du var alldeles för upptagen med att lura dig själv för att lyssna. Så jävla upptagen med att vilja bli älskad.

Man får vara arg. Det är tillåtet att rasa och vara ledsen. Det finns massor av kloka människor som säger så. Bara man kan konsten att behärska sig också, så att man inte utsätter någon annan eller sig själv för den förnedring ett raseriutbrott kan medföra. Ilskan får man släppa ut hemma på kammaren där ingen ser eller hör. Så att folk inte ska tro att man bryr sig, att det spelar någon roll. Behärskning. Ett otäckt, instängt ord. Som att försöka sätta en urkraft i bur. Det går över. Tänk framåt. Tiden läker alla sår. Fuck you. Tiden läker bara de sår som syns på ytan, inuti finns alla ärren kvar. Varenda ett. Alltid.

Jag har talat till dig förut, Gud, eller vad jag nu ska kalla dig för. Vi har inte varit särskilt överens och det är antagligen därför våra konversationer inte har varit speciellt fruktbara. Jag har en känsla av att jag mestadels har vrålat "Varför?" med en vrede som egentligen inte har förväntat sig något svar. Jag gör det fortfarande, men inte lika högt. Jag har alltid beundrat människor som lyckats finna en förklaring och en mening med allt som sker. En kvinna sa till mig en gång att en dag kommer du att se tillbaka på det här och kunna hämta styrka ifrån det som hänt och du kommer att känna tacksamhet och se att det finns en mening med allt som sker. Jag trodde henne inte. Med åren har jag insett (teoretiskt) att hon antagligen hade rätt, men jag har långt kvar innan jag kan känna det. Möjligen kan jag med viss ironi ibland känna att det värsta har ju redan hänt, så hur skulle det egentligen kunna bli värre? Alltså har jag inte längre något att förlora. Så varför i hela friden ska jag bli så vansinnigt upprörd över en liten krusning på ytan när jag faktiskt redan har överlevt stormen?