Dags för summering. Snart slut på det här året, det här decenniet, det här millenniet. Samtliga medier försöker överträffa varandra med listor av alla de slag och givetvis vill inte Samfundet vara sämre. Lite drygt fem år har gått sedan Samfundet såg dagens ljus för första gången och den tiden kan man kanske sammanfatta som ganska innehållsrik, men ändå inte. En förklaring till den kryptiska formuleringen: det har hänt massor, inte tu tal om det, men ändå känns det som om ingenting förändrats. Förvirringen är fortfarande i det närmaste total och Samfundets medlemmar står i de flesta fall kvar där de alltid har stått och stirrar förundrat omkring sig och undrar vad det är som sker. Det var ju inte så det skulle bli. Så mycket borde man ha gjort, hunnit med, lärt sig, sett. Försöker man påpeka det för icke-Samfundsmedlemmar kan man ibland råka in i ganska konstiga diskussioner. Icke-medlemmen kan då komma med kommentarer i stil med: "Jamen, du har ju gjort det och det, varit här och där och så hann du med det också. Hur kan du säga att ingenting har hänt?" . På detta kan man svävande mumla till svars att "jo, visst gjorde jag en massa, visst har det hänt en hel del, men ingenting har ju förändrats".

Vad menas då med förändring? Efter fem år av förändringsprocesser kanske det är dags för lite begreppsdefinition. Samfundsdefinition av ordet Förändring: när ett tillstånd ändras från ett till ett annat, exempelvis från ett tillstånd av förvirring till ett tillstånd av klarsynthet. Att gå från ett tillstånd av förvirring till ett annat tillstånd som likförbannat innebär förvirring fast av en annan art kan således inte innebära förändring. Så. Nu har vi rett ut det också.

Tillbaka till summeringen. Redaktören har tagit sig friheten att försöka sammanställa en alldeles egensinn(l)ig lista över föremål och minnen som måste få följa med in i nästa årtusende. Somliga kanske ledde fram till ännu ett litet steg i riktning mot förändring, andra innebar ett par, tre raska kliv bakåt, åt sidan eller åt vilket annat håll som helst utom framåt.

Sunwater. Kan en parfym med ett sådant vackert namn dofta annat än alldeles, alldeles underbart? Första mötet skedde på Kastrup, där redaktören på väg hem efter en omtumlande resa tröstshoppade vilt. It's such a pity I found it on my way home. I would have wanted to wear it for you. Always.

Pride (in the name of love) på Ullevi, visst, OK, det var väl kul, men lyckligast med coverband i Halmstad en kväll när livet var lätt att leva och ingenting existerade utom här och nu. Du fick mig att känna mig levande igen. Om bara om hade varit och tidpunkten bättre vald och sommaren lite längre och semestern aldrig hade tagit slut…

På tal om coverband, de där som spelade på The Rose & The Crown i Rimini, de sjöng som gudar och alla vi som var där sjöng Mama, salva mi l'anima så att änglarna i himlen måste ha gråtit av lycka. Vem kunde ha anat att vi efter att ha delat en sådan upplevelse skulle ägna så mycket energi åt att slita varandra i stycken?

Mat är sinnligt och eftersom man oftast äter varje dag ges många tillfällen till sinnliga upplevelser. Omgivningen kan göra halva måltiden och i Bangkok, på andra sidan floden, sista kvällen i Thailand, när vi satt på restaurangen vid flodkanten och allting, särskilt Hotel Oriental, glittrade på andra sidan, då var omgivningen som mest perfekt. För att inte tala om sällskapet. Med klädsam solbränna och obligatorisk backpacker-utstyrsel från Nepal. Kan mat någonsin bli godare? Det skulle möjligen kunna vara färska räkor, en baguette, en god ost och en flaska Chardonnay på en klippa någonstans vid havet.

En svart klänning har åstadkommit de bästa komplimangerna och den mest bekväma självkänslan. I wore it the night we met, do you remember? En snällt blommigt klänning som jag alltid kände mig fin i. En blå batikklänning som var ett impulsköp på Marstrand blev början på något stort. Jag tänker på Dig när jag har den på mig, hur nervös jag var när jag åkte till Göteborg första gången och hur jag aldrig kunde ha anat vad som skulle hända sedan. Och att Du faktiskt finns här och nu. Fortfarande.

Vackra vyer kan man aldrig få för mycket av, därför bör man klättra upp lite här och var så att man kan se sig om ordentligt samt försöka att alltid befinna sig på en plats med fri sikt vid tiden för solnedgång. Det har blivit många sådan vyer genom åren. Solnedgången utanför Tintagel var den mest mystiska och efteråt när jag satt och läste i allrummet på vandrarhemmet kom en kvinna in och berättade upprört att "the French have rampaged the Rainbow Warrior" och alla nationaliteter som satt där kunde enas i indignation över detta tilltag. På Mallorca såg vi den mest färgstarka solnedgången, den kvällen när vi nästan sprang för att hinna i tid och var svettiga och andfådda när vi kom fram. Solen gick ju ner så fort. En vy över Yorkshire gjorde mig lycklig och sorgsen på samma gång, lycklig över att vara där och sorgsen för att jag skulle åka därifrån. Från Ullavi klint i Kilsbergen ser jag ut över den del av världen jag känner till bäst. Min skog, mina stigar som aldrig blir desamma igen. Man kan inte gå där man en gång ridit och få samma känsla av tillhörighet.

Med förhoppning om att nästa årtusende ska ge ännu fler "memorable moments" och att allting egentligen bara kan bli bättre önskas alla läsare ett Gott Nytt Årtusende.