Ja, inte helt och hållet, alltså. Utan alla dem som under en viss period av ens liv betydde väldigt mycket och som helt plötsligt inte gör det längre. I alla fall inte lika mycket. De man aldrig gav en chans, därför att man just då hade perfektionsskygglapparna på och en hjärna bortkollrad av någon TV-såpa eller något i den stilen. Eller så hade man dragit upp skruven i ryggen extra hårt och försökte hinna med allting, nu, på en gång. Eller så var det de som gjorde det. Rusade vidare mot nya djärva mål. Och försvann som en liten svart prick vid horisonten medan man själv stod kvar och undrade vad som egentligen hände. Vad var det som körde över en den här gången?

Somliga finns där ett tag som någon slags gäckande skugga man aldrig riktigt får kläm på, för att sedan plötsligt bara blekna bort. De hittade en annan lekstuga eller så slutar man själv tro att den här människan någonsin ska bli något annat än en skugga och går sin väg. Ibland utan att se sig om, ibland småsneglande över axeln. Tänk om? Fast det är aldrig någon som kommer efter. Men det kan vara svårt att låta bli att fundera över hur det skulle ha kunnat vara om någon hade gjort det. Om någon hade ändrat sig och slutat vara… så där. Om man själv hade gjort det.

Då och då korsas ens vägar igen och gamla minnen som man envisats med att tro att man hade paketerat och slängt för länge sedan bubblar fram. Hur kunde du? Och hur kunde jag? Och vad i helvete gör du här med henne, du som en gång åtrådde mig mer än något annat? Kunde du åtminstone inte ha kommit dragande med någon som kunde ge mig en match? För du menar väl inte att den där bleka lilla flamsan…?

Och där har vi väl själva kärnpunkten i det här dramat. Vad är det som får oss att önska att en del av ens före detta partners ska älska en livet ut, medan man själv glatt och obehindrat ska kunna gå vidare in i nya relationer? Varför blir man aldrig riktigt klar med somliga? Kommunikation antagligen, eller brist på sådan, på den tiden det begav sig. Oförmåga att riktigt släppa taget. Samt vetskapen om att försöker man reda upp nu vad som hände då kanske man ställer till med något som gör en eller annan helt oskyldig människa väldigt olycklig, typ lyckligt ovetande nuvarande partners. Nuvarande partners som man kanske dessutom faktiskt älskar mer än något annat. För det behöver faktiskt inte betyda att man vill ha någon tillbaka bara för att det där lilla gröna svartsjukemonstret kikar upp över axeln. Det är bara det att när ett sådant där perfekt minne dyker upp är det svårt att inte vilja hålla fast det, även om man vet att det bara kommer att vara i ett ögonblick och inte är något annat än ett eko från något man faktiskt lämnat bakom sig.

Det är svårt att alltid göra allting rätt. Särskilt när man tror att man håller på att fatta livsavgörande beslut. I retroperspektiv kan man nog ofta uppfatta en del av de där Stora Besluten som en smula överilade. Det hade inte varit nödvändigt att ha så himla bråttom, att ha sådana storstilade planer för egen del att absolut ingenting fick komma emellan. Man kom inte så långt i alla fall. Någon tjuvstartade och gick hem innan festen var över utan att säga adjö. Och som alltid är det ju så himla lätt att vara förståndig i efterhand.