För ibland måste man det. Det är inte alltid det hjälper, även om gnatiga personer i ens omgivning som inte har en aning om hur man känner sig alltid har en tendens att påstå det. Ryck upp dig. Nu får du väl skärpa dig lite. Livet går vidare. Om vi kunde fnysa så att det verkligen gick fram även i skrift hur mycket vi föraktar sådant struntprat skulle vi göra det nu. Och lovar samtidigt högtidligen att inte komma med onödigt hurtfriska uppmaningar om hur livet bör levas när någon av våra närstående råkar ut för en svacka i livet. Man kan faktiskt visa att man bryr sig utan att prata hela tiden. En ordlös närvaro kan vara något mycket läkande och sorgligt nog också något alltför ofta underskattat. Den ordlösa frånvaron ("bäst att inte störa, vill säkert vara ifred") är däremot ganska vanlig och totalt förödande för alla inblandade. Har inte vi skrivit det här förut någonstans?

Vi ska återgå till vårt favoritämne, det till synes outömliga, nämligen kärleken. Suck, inte nu igen, tänker den flitige och trogne läsaren kanske. I så fall vår vi rekommendera några andra texter (senaste numret av Fantomen kanske?) att fördriva tiden med. Samfundet är nämligen av den fasta övertygelsen att den enda sättet att åstadkomma några livsbejakande förändringsprocesser är att utöva någon form av kärlek. Till vad eller vem vet vi inte, vi tror inte det spelar så stor roll. Men utan kärlek är det nog inte så mycket som kan betraktas som livsbejakande.

Min kärlek till dig är stark nu. Den genomsyrar varje tanke jag tänker, varje andetag jag tar. Jag tar inget för givet längre, det har livet lärt mig alltför väl. Jag är fortfarande förvånad att just du är här. Att det blev just vi. Jag är fortfarande rädd ibland för att göra misstag, för att låsa in mig i gamla mönster och börja tolka allt jag hör i stället för att lyssna på vad som verkligen sägs.

Kärlek är att våga tro att saker och ting inte alltid måste förbli som de alltid har varit. Att våga bortse från sina så kallade erfarenheter ibland. Historien upprepar sig bara om man tror att den ska göra det. Historien upprepar sig bara om man själv gör det. Någon gång för sisådär fem år sedan, i begynnelsen när Samfundet av olika anledningar såg dagens ljus, talade vi om vikten av att aldrig stagnera, eftrsom det innebär en själslig död vilket kan vara värre än den mer fysiska eftersom man faktiskt måste leva med den i det här livet och så länge vi inte vet så mycket om vad som händer i nästa så får vi nog koncentrera oss på det vi har här och nu. Det budskapet gäller fortfarande. Sluta aldrig tro på förändring, käre läsare. Det enda du kan vara helt säker på är att saker och ting kommer att förändras och att livet aldrig låter sig planeras. Man får hålla ut ibland. Som en nyfunnen vän (som givetvis är medlem i Samfundet, även om hon för ögonblicket inte är medveten om dess existens, men det är inte alltid nödvändigt) på andra sidan Stora Havet uttryckte det: "Life hasn't exactly turned out the way I thought it would, but I am attempting to roll with the punches without becoming too neurotic".

Ty neurotisk är ingenting att vara. Att gråta och skrika lite ibland och kanske till och med ge någon en rättmätig utskällning är inte nödvändigtvis att vara neurotisk. Det kan vara en form av healing också. Observera att endast synnerligen rättmätiga utskällningar räknas som healing, övriga är endast ett osedvanligt onödigt slöseri med energi.

Så min älskade, vart går vi nu då? Det sägs att alla vägar ligger öppna framför oss, men vi vet bägge två att så inte är fallet. En del är så överströdda med fallgropar och oförutsedda hinder att jag inte ens i mina mest optimistiska stunder med bestämdhet kan säga att det vore rätt väg att ta för att nå målet. För visst har vi väl ett mål? Det måste vi har för att någonsin kunna komma någonstans. Men livet är en chanstagning från början till slut, det vet du väl? Och endast den som vågar satsa har chansen att vinna. Jag tror att det viktigaste är att vi bestämmer oss för samma väg bägge två.