I denna vackra sommartid. Solbrännan finns där igen. Lagom blekta slingor i håret känns aldrig fel. Nya solbrillor är införskaffade. Flera par. Sommarkläderna har blivit lite för små i år, men de kommer att passa igen nästa sommar och förresten kan man alltid köpa nya. Det är inte hela världen. Men. Det hjälper inte. Det som inte fick hända hände. Igen. Och allting bara dog. Trots den ljuva sommarnattens alltför inställsamma leende. Åt somliga skall allt vara givet, åt andra intet. Är det någon som fortfarande tror att det finns någon rättvisa?

Vill man ha svar på något, måste man komma fram till dem på egen hand. Ingen annan har några. Ingen annan kan tala om för en vad som är bäst eller vad man borde göra härnäst. Ingen annan. Och när man själv inte längre kan tänka, inte kan vara någon annanstans än i tomrummet, vad ska man göra då? Lägga på masken så att ens omgivning invaggas i den falska tron att allt är som det alltid har varit? Inte den här gången. Aldrig mer. För hur går man vidare när livet har stannat?

Jag är inte den som accepterar. Jag finner mig inte. Jag vill veta, jag vill förstå, jag vill ha någon jävla tillfredsställande förklaring. Jag vill kunna tänka framåt. Hur blir det nästa gång? När? Hur länge ska jag behöva vänta på att få veta? När är allting för sent?

Tiden läker alla sår, finns det alltid någon patetisk jävel som vräker ur sig. Men om det inte finns någon tid? När man inte har evigheten på sig längre? Vad säger du då, din dumme fan? Har du någon mer klyscha på lager? Efter regn kommer sol, kanske? Kyss mig i arslet. Solen gör inget annat än skiner. Men just den dagen vräkte faktiskt regnet ner. Tror jag. Jag minns inte riktigt, för vad spelar det för roll?

Jag tar mig an både drakar och väderkvarnar om jag måste. Jag har inget att förlora längre. Ni kommer aldrig att få mig att ge upp. Min kamp är min och alla som inte är med mig är mot mig. Ni måste välja sida. Det finns inte plats för neutralitet. Jag vet inte vilka som är mina vänner, men jag kommer att få reda på det. Och den här gången kommer jag inte att förlåta någon. Ni ska inte tro att ni kan komma krypande ur era mörka hålor efter ett tag och tro att allting är som vanligt igen, för ingenting kommer någonsin att bli som förut.

Och utanför går livet på som vanligt. Som det alltid gör. Tiden stannar aldrig, det bara känns så. Kanske kommer det en dag när man kan skråla med Lundell igen och känna att visst är det så. Det är gott att leva, det är gott att finnas till. Trots allt. Men det tar längre och längre tid och en dag kanske det inte går alls.