Alla trendkänsliga läsare som anser sig företräda den goda smaken kan sluta läsa nu. Hela denna artikel kommer att ägnas åt nostalgi och frosseri av slitna klyschor på högsta nivå. Redaktionen har insett att den faktiskt (åldersmässigt, alltså) börjar bli närmare 40 än 30 och med denna insikt kom också nästa som ett brev på posten: det är tillåtet att flina överseende åt det arga och unga. Åtminstone när de arga och ungas åsikter inte överensstämmer med dem man själv har. Men man kan fortfarande passera som arg och ung själv i vissa sammanhang ifall det skulle behövas. Det är ju hur praktiskt som helst!

Fast idag ska vi inte vara vare sig arga eller unga. Vi ska vara så gamla att vi minns flydda tider, tider som med en titt i backspegeln var tämligen bekymmersfria. Vi ska hylla en av somliga (musikkritiker?) föraktad företeelse, nämligen den outsinliga ström av samlings-CD med saligen insomnade gamla vinylartister som sköljer över oss, som vi trodde att vi glömt utan större saknad, men helt plötsligt inser att vi inte kan leva utan (och som vi stressade yngre medelåldersmänniskor i karriären kan beställa hur lätt som helst över Internet och inte behöva kliva in i hippa musikaffärer och skämmas). Som får oss att minnas, som får oss att inse att de unga och arga (musikerna den här gången, i förra stycket syftade vi i mer allmänna ordalag på alla födda senare än 1975) bara är ett gäng slynglar som försöker se ut som Jim Morrison utan att lyckas nämnvärt. Ty det kan bara finnas en. Men det är inte Jim Morrison det här ska handla om, nej då, vi ska så långt bort ifrån det unga och arga man kan komma (nåja, allt är ju relativt, förstås). Vi ska hylla snällheten, det tårdrypande, lätt sliskiga anslaget hos redaktörens favoritband någon gång där i mitten av sjuttiotalet och som innebar det första konsertbesöket vid tretton års ålder. Vi talar självklart om Dr Hook.

At the age of 37, she realized she'd never ride through Paris in a sportscar with the warm wind in her hair. Stackars Lucy Jordan. Inte konstigt att hon klättrade upp på taket. Det konstiga är att inte fler gör det. Om inte annat kan man behöva se lite mer himmel ibland. Då kanske man klarar sig bättre än vad Lucy gjorde. Redaktionen känner starkt för Lucy Jordan och hoppas att hon får ett bättre liv nästa gång. Eller att hon när hon kommer ut från hospitalet sparkar ut karl'n och låter ungarna klara sig själva (de borde vara tillräckligt gamla vid det här laget), köper ett par urläckra nya (dyra!) solglasögon att gömma sig bakom ifall det skulle behövas och sticker till Paris och raggar upp någon liten fransk sötnos (ung och snygg är de enda kriterierna, en statuspryl helt enkelt) med rejäl cab och släpper ut håret ett tag. Hon skulle verkligen behöva det.

Life ain't easy and nothing comes free. Har vi någonsin påstått något annat? Är det inte just det som Samfundet predikat hela tiden?

You ain't got the right to tell me I'm not lonely, 'cause you don't understand what I've been through. Nä, just det! Så säger jag att jag är ensam så är det för att jag är det och ingenting annat. Tro aldrig att du kan förstå så himla mycket om hur andra människor mår och känner sig. Alla upplever vi saker olika. Det finns ingen allmän norm som talar om för oss när vi har rätt att känna smärta och när vi inte har det. Ingen blir tröstad av att höra att det finns andra som har det värre. Men missbruka aldrig andra människors tålamod genom att gnälla i onödan och försöka plocka billiga poäng på andras medlidande. Sådant tycker vi inte om.

I'm sorry, when I kissed you, you only heard me whisper, you never got to hear those violins. Det är så svårt att räcka till ibland. Man har så stora förväntningar på sig själv. Fast man envisas med att tala om för alla som orkar lyssna att det var hon/han som hade sådana krav att det bara inte gick att leva upp till dem. Konstigt, va? Wish I could make it more like the movies for you. Fel. Det blir aldrig som på film. Ska det vara så himla svårt att lära sig?

When you think I've loved you all I can, I'm gonna love you a little bit more. Just watch me, honey! You ain't seen nothing yet! Ty Dig vill jag ge allt jag kan och lite till. Dig ska jag älska så länge vi vill och kanske ännu längre.

I wasn't your first love, I wasn't your last, but wasn't it sweetest of all, babe? Jovisst. Men det var. Jag vill ha något som är.