Så välkommen tillbaka, käre läsare. Nu var det länge sedan igen. Inte en rad har skrivits sedan i somras. Det finns massor att skylla på, tiden räckte inte till, lusten fanns inte. Ingen kanske ville läsa längre, ingen kanske bryr sig i alla fall. Visst kan man skriva för sin egen skull och visst gör man det, men vill man säga något måste ju någon läsa också. Nu när Samfundet gått on-line vet man inte heller riktigt vem som läser, en tanke som både lockar och förskräcker. Den inre kretsen har plötsligt blivit offentlig och tillgänglig för vem som helst. Ett gott råd kom redaktionen till livs i slutet på sommaren: byt namn på hela härligheten. Det kanske vore bra, men vi kom inte på något som kändes riktigt bra. Kanske för att fantasin och lekfullheten har legat i djupaste träda ett tag, antagligen på grund av att verkligheten plötsligt gjorde sig så där otäckt påmind igen.

Nu är vi tillbaka, ute på andra sidan. Igen. Vi lever trots allt och har hälsan och resten av livet är fortfarande orört och oskuldsfullt. Inte en smutsig fläck så långt ögat kan nå. Vart ska man gå nu då? Framåt, har vi alltid predikat och gör det fortfarande. Raka spåret. Se målet och sätt fart. Skapa en målbild och visualisera den så ofta som möjligt och vips, är man där. Låter enkelt, va? Vi gör vårt bästa, bilden är redan klar, det har den varit länge, men vägen dit är ganska snårig.

Vi har insett att Samfundet inte alltid har levt upp till sina egna värderingar. Det är lättare att prata om vad och hur man ska göra än att verkligen göra det. Vi har gjort alldeles för många misstag, för många fall på eget grepp. Den enkla sanningen är att rädslan tar över ibland. Modet sviker och man kryper darrande ihop i sin håla igen. Allt det gamla man tror man har skakat av sig sitter helt plötsligt som ett spett i ryggen. Allt finns där. Fortfarande. Och det finns ingen annan att skylla på.

Jag ser inte Gud för alla präster, jag hör bara ljud för alla ord…Hittar inte hem för alla vägar till mitt hus, sjunger Gina Jacobi. Det är visst det svåraste som finns det där, att välja rätt väg hem. Det finns ju hur många alternativ som helst, eller hur? Ibland vet man ju inte ens vart man bor. Hur ska man göra för att begränsa detta myller av mer eller mindre trampade stigar? Blunda hårt med bägge ögonen och sedan tjuvkika lite grann med det ena för att se om bara det mest uppenbara valet finns kvar och sedan smita in på den vägen fort som f-n innan man hinner ångra sig och någon komma med ett sådant där mossigt gammalt gott råd? (Goda råd är för övrigt sådant som folk strör omkring sig bara för att de ska kunna komma efteråt och säga: Vad var det jag sa? Om du bara hade lyssnat på mig. Varför gör du aldrig som jag säger? Red. anm.)

Det där är inte bra, alltså. Det där är att flyta med strömmen fast man egentligen vet att man borde ha börjat simma som sjutton åt andra hållet för länge sedan. Och ju längre tiden går, desto längre bort från källan kommer man. Visserligen är man inte ensam, det är rätt många som plaskar omkring lite planlöst så där. Flyter med, liksom. På någon gammal gummimadrass eller något annat lika osäkert flytetyg. Är det de människorna som har gått till historien, de som gjorde som alla andra bara för att det var enklast så? Nej, de som för utvecklingen framåt är de som stångar pannan blodig mot en vägg de aldrig skulle kunna flytta ända tills den faktiskt rör på sig. Fan vet hur det går till, men det går. De guppar inte omkring och tänker: Jag ska ta tag i det där sedan, men jag måste bara… först. Inte idag, det passar bättre i morgon. Det enda som funkar lika bra idag som i morgon är illamåendet. Må dåligt för att man inte kommer dit man vill, det både kan och får man göra både nu och sedan om man inte passar sig.

Är man politiker eller ekonomiskt oberoende är det läge för en sådan där berömd time-out nu. Är man inte det får man försöka så gott det går. Vara med sig själv, slicka sina sår och göra upp en plan. Dra upp nya riktlinjer och komma ihåg vilka vägar som var dead ends. Inte göra om samma misstag igen. Och aldrig mer se bakåt. Inte sitta där med facit och hand och gräma sig över att man gjorde fel, varför gjorde jag inte så som jag vet att jag borde ha gjort, varför var det inte lika uppenbart för mig då som det är nu? Det är aldrig för sent att hitta rätt. Det kan det inte vara. Man har alltid en chans till. Eller? Vem sätter egentligen begränsningarna? Vem är det som ställer alla kraven som det aldrig går att leva upp till? Varför ska det vara så himla svårt att vara snäll mot sig själv?

Mycket frågor blev det. Osammanhängande. Redaktionen är lite ringrostig, men hoppas snart vara med i matchen igen. Det kanske finns några nya lagkamrater nu, men vem är egentligen målvakt? Se där ytterligare något att ta reda på.