Så lätt var det alltså. Att falla igen. Just som man trodde att det hade vänt, att livet plötsligt och visserligen helt utan anledning hade svängt i precis den riktning man önskade sig, så får man en smocka så att man dimper i backen hårdare än man trodde var möjligt. Man trodde man hade smakat grus för sista gången förra gången det begav sig, men så var inte fallet. Och eftersom man är högmodig nog att tro att varje gång är den sista så får man alltid en lektion den hårda vägen till slut. Du skall icke tro att du går säker. Är det budordet Gud glömde?

Man kan aldrig finna verklig lycka genom andra. Man måste lära sig älska sig själv för att bli hel nog att älska någon annan. Det finns så många sanningar som vi alla är mer eller mindre medvetna om men som inte är särskilt lätta att efterleva. Om det över huvud taget går. Det verkar vara några få förunnat att göra allting rätt. Att veta hur man ska handla i olika situationer och hur man ska hantera tillvaron om något trots allt går snett. De flesta av oss bara rasar ihop. Och vi blir heligt förbannade när någon kommer och slår oss i huvudet med en av de eviga sanningarna. Det är ju lätt för dig att säga. Du vet inte hur det känns. Om du mådde lika dåligt som jag skulle du hålla käften.

Vi ska nu berätta en liten historia för dig, käre läsare. Kanske känner du igen dig, kanske lär du dig något (troligtvis inte, vi lär oss mycket mindre än vi tror. Vissa saker kan man få sig till livs hur många gånger som helst utan att något fastnar.) Vår huvudroll spelas av en kvinna, kanske inte den vackraste på jorden, men definitivt inte heller den fulaste. Hyfsat välutbildad, hyfsat social, åtminstone i vissa sammanhang. Begåvad över genomsnittet skulle nog de flesta säga. Männen har kommit och gått i hennes liv och de har alla satt sina spår (eller sår) mer eller mindre djupa. En del har fört med sig vänskap, andra passion (men passioner har som alla vet en tendens att svalna snabbare än man tror och oftast betydligt tidigare hos den ena parten än den andra) och en och annan har gjort att hon nästan tappat all tilltro till det manliga släktet. Men bara nästan. För hur det än kommer sig så lyckas hon fortsätta att dunka pannan blodig gång på gång. Någonstans tycks det gro ett mer eller mindre hysteriskt hoppets frö som gör att hon inte riktigt vill ge upp, även om hon kanske borde ha gjort det för länge, länge sedan.

För en inte så lång tid sedan kände hon sig starkare och vackrare än någonsin. Hon tyckte att hon tagit tag i sitt liv, avslutat en fas i livet som borde avslutats för länge sedan och klarat av det. kastat av sig ett ok, tyngre än någon egentligen borde bära. Har man fasat för att göra något under en längre tid så blir man lätt euforisk när man väl gör det och lyckas. Så var tillvaron under en tid, närmast euforisk. Hon var stark, hon kände sig vackrare än på länge och vad skulle väl kunna gå fel nu? Livet var på G, eller hur? Man kan inte må så här bra annars. Hon hade egentligen inte särskilt bråttom, men har man befunnit sig på botten en längre tid och man helt plötsligt får för sig att det finns en väg upp är det kanske lätt att klättra för fort. Glömma bort att det finns något som heter bakslag också.

Pang, sa det och så damp hon i backen igen. Kom inte och tro att du betyder något. Kom inte och tro att du har något att hämta här. Och som vanligt är det lätt att vara efterklok och tro att allting hade blivit annorlunda om man bara hade… Om man bara hade pratat lite mer, varit lite öppnare. Om jag bara hade sagt allt det där jag verkligen ville säga. Om jag hade varit lite modigare och vågat visa mig. Om jag inte hade varit så jävla rädd för att det som nu har hänt skulle hända. Om det inte hade funnits så många gamla spöken i vägen.

Om allt det där hade varit så skulle det kanske inte spela någon större roll i alla fall. Det är bara så lätt att tro det ibland. Att hoppas att det som har gått sönder ska gå att laga igen. Frustrationen växer när hoppet blandas med ilskan över fegheten och alla de obesvarade frågorna. Varför var jag tvungen att upptäcka det själv? Vad hade hänt om jag vägrat se, hur länge skulle showen ha pågått? Varför är den sista älskogen alltid den bästa? Är det för att man försöker dölja sin olust genom att ge mer än man brukar? Så att minnet alltid ska vara befläckat av misstanken att den känsla som visades och de ord som viskades inte var sanna.

För att knyta ihop den här något osammanhängande historien (inte mycket till historia, va?) och försöka få en knorr på det hela (om det går) så skulle vi kunna skriva att sensmoralen i det hela är att ingenting blir som man tror eller hoppas, ingen går att lita på, framför allt ska man aldrig lita på sig själv och sin (o)förmåga att hantera det egna känslolivet. Man faller alltid hårdare än man tror. Det är ingenting man lär sig. Det gör lika jävla ont varje gång även om det naturligtvis hade kunnat vara värre, det kunde ju ha gått längre, fallet kunde ha varit ännu hårdare. Lik förbannat är man tillintetgjord. Det är alltid svårt att gradera skadan.

Vi vill dock inte vara så dystra till sinnes, även om vi är det just nu. Det måste finnas ett ljus i mörkret någonstans. Om inte annat får man lita till de som säger att du är värd något bättre. Även om det bara är sådant man säger för att trösta.