I stället för att förklara ovanstående rubrik så presenterar vi följande citat av Kierkegaard: "Att våga är att förlora fotfästet ett ögonblick. Att inte våga är att förlora sig själv." Du förstod, eller hur, käre läsare? Vi behöver inte förklara närmare. Det här är väl inget direkt okänt citat, men redaktören fick det sig till livs i en tidning som påstår sig vara skriven för de som alltid är på väg. Vi vill gärna vara på väg någonstans. Vi tror att det är farligt att stanna upp för länge. Det är aldrig så farligt att förlora fotfästet som man tror. Det är mycket värre att förlora sig själv.

Rädslan för att upprepa gamla misstag och köra huvudet i samma gamla väggar som förut kan ibland vara alldeles förlamande. Det finns inget standardrecept på hur man kommer tillrätta med den, åtminstone är det i så fall okänt för redaktionen. Den är antagligen något som alla vi med såriga pannor och trasiga själar måste leva med. Men vi måste lära oss att sluta straffa oss själva. Man glömmer sällan det som har gjort ont, men det finns ingen anledning att aktivt jobba för att komma ihåg det precis hela tiden. Det är tillåtet att glömma både sitt förflutna och gamla oförrätter ibland. Det finns ju faktiskt ett nu också och förhoppningsvis även en framtid. Man måste bara våga släppa taget och snubbla till lite. Kanske till och med famla i mörkret en stund.

För mörkret varar sällan för evigt. Det blir alltid morgon och så småningom även ljusan dag igen. Rätt som det är skiner solen och man går där och kisar lite förvirrat, för man har glömt att man kan ha solglasögon till annat än att bara dölja rödgråtna ögon. Man har så att säga överlevt och kommit ut på andra sidan. Den här gången också. Man har skådat ljuset i tunneln och allt det där, du vet, käre läsare, du kommer väl ihåg? Precis som förra gången? Du trodde aldrig att du skulle hitta ut den gången heller.

Vi är tror att alla de här irrfärderna så småningom faktiskt för oss framåt även om det inte alltid märks. Det måste de göra. Klart är i alla fall att man inte kommer någonstans alls om man inget vågar, om man aldrig ger sig av. Det är åtminstone ett faktum som torde vara tämligen odiskutabelt. Visst är det svårt att ta det sista steget, man vet ju aldrig riktigt var man kommer att sätta ner foten igen, när och om man återfår fotfästet. Man kanske minns hur det var sist och det är inte så konstigt att man tvekar. Men det som har hänt har hänt och det går inte att göra så mycket åt det nu. Det är tillåtet att hänga av sig ryggsäcken ibland. Det är ändå ingen risk att man tappar bort den.

Att lära sig av sina misstag är alltid lättare sagt än gjort, men det är ganska nyttigt att försöka se sig själv i spegeln lite då och då. Och då menar vi att verkligen se och inte bara spegla sig. Skulle det vara så att man kommer fram till att det faktiskt finns gamla mönster eller egenskaper hos en själv som man kanske borde ta sig en extra funderare över, så ska man göra det. Det kan svida lite ibland, men det är inte farligt. Det är ett privilegium att få göra de här upptäckterna hos sig själv. Tänk så många människor som går genom livet utan att någonsin se sig själva och därför aldrig får någon chans att komma tillrätta med sina gamla käpphästar.

Man ska aldrig säga "aldrig mer". Det är i så fall ett ypperligt sätt att svika sig själv. För om någonting har gjort en så illa att man vill säga de där orden, så betyder det antagligen att man förlorat något man verkligen ville ha. Och det betyder i sin tur att förr eller senare vill man igen, även om det vid vissa tidpunkter i ens liv känns som just "aldrig mer". Hemskheterna bleknar eller man kanske till och med inser att de inte var så farliga när allt kommer omkring. Man kanske till och med kan förstå varför det som hände behövde hända. Det var något du behövde lära dig och nu har du lärt dig din läxa, käre läsare. Inget ont som inte för något gott med sig, brukar det ju heta. Det gäller bara att vässa minnet och se till att alla lärdomarna stannar kvar.

Precis i detta nu råkade redaktören vända på ett paket med tepåsar som stod på skrivbordet. Där stod följande att läsa: "Varje hjärta som slagit kraftfullt och lyckligt har efterlämnat hopp till världen och förbättrat mänskligheten. (Robert Louis Stevenson)". Se där allas vår livsuppgift. Att vara lyckliga, ty endast då kan vi förbättra mänskligheten och ge världen hopp. Det låter kanske lättare sagt än gjort. Försöker vi inte alla att vara lyckliga? Vill vi inte det? Nej. Jo, det är klart. Visst vill vi. Men vi vågar inte ens försöka.