Ibland måste man det. Titta sig omkring, se människorna. Hur är de egentligen, hur mår de, spelar det någon roll? Det är klart att det gör. Det finns ingenting så ohälsosamt som att omge sig med människor som infiltrerar en med sitt eget missnöje, sitt missmod och sin avundsjuka. Omvänt är det naturligtvis nyttigt att då och då träffa på människor som sprudlar av livsglädje och människokärlek. Tyvärr verkar det bli alltmer sällsynt med den sistnämnda typen. Eller är det så att man i en värld där psykisk ohälsa nästan är något eftersträvansvärt inte vågar visa sin glädje av rädsla för att någon ska kasta sig över den och smula sönder den i småbitar?

Hur vågar du komma här med din bubblande energi och berätta om allt det underbara som händer dig? Hur understår du dig att må så bra? Hur kan du ha mage att ta för dig av tillvaron på det där sättet? Ser du inte att jag mår dåligt? Förstår du inte hur ont det gör att du har fått allt och jag inget? Hur kan du förvänta dig att jag ska orka glädjas med dig under sådana förutsättningar? Förresten ska du inte tro att din lycka håller i sig. Snart drabbas du också. Vänta du bara. Det blir snart din tur. Då får vi se hur mycket du orkar glittra och sprudla. Snart är du en av oss och tillsammans ska vi förakta de kvarvarande bubblarna och se fram emot deras fall.

Men inte skulle de som vill dra ner dig till sin egen låga nivå erkänna att de gör det av avundsjuka och missunnsamhet, käre läsare, nej, inte alls. De är ju bara realister. De försöker rädda dig från de besvikelser du oundvikligen kommer att råka ut för om du har för höga förväntningar på livet. Det är för ditt eget bästa, käre läsare. De är ju ändå de som är dina vänner och vänner vill en väl alltid väl, eller hur? Tål du verkligen inte att höra sanningen? När besökte du egentligen din terapeut senast?

Tänk på att jag är din vän. Tänk på alla gånger jag har ställt upp för dig, fast du inte ville och absolut inte bad mig. Jag gjorde det ändå. Efter allt jag har gjort för dig borde du verkligen förstå att du måste sätta min lycka framför din egen. Annars gör du mig besviken. Du vill väl inte vara en dålig vän? Eftersom jag är den som gett mest förbehåller jag mig rätten att tala om vad som är bra eller dåligt i vår relation.

Med lite träning lär man sig. Man lär sig att inte ta åt sig, att slå ifrån sig skuldkänslorna när de kastas i ansiktet på en. Man klarar av att vända sig och gå. Men det är inte så lätt. Av någon anledning har de flesta av oss allra svårast för att känna igen våra egna önskningar och behov, vi är så förbaskat upptagna med att duga åt alla andra. Vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till andras förväntningar i stället för att ens känna efter om vi har några egna. Det är lite fult att vilja något för egen del. Man ska ju inte komma här och tro att man är någon...

Sanningen (och nu gör vi verkligen anspråk på Sanningen) är den att alla är någon. Alla drömmar, önskningar och behov är viktiga, hur fåniga, knepiga eller högtflygande de än är. Ingen har rätt att säga att något annat. Min dröm är viktig för mig och den håller mig vid liv, även om du tycker det låter som rena rama idiotin. Vad vore jag annars? En människa som inte tillåter sig att drömma och att tro är en snöpt människa och en snöpt människa ägnar sig mest åt att försöka snöpa andra. Vad annat kan de göra? Han/hon har ju inget kvar. Finns det något mer tragiskt än den som är så rädd för livet att han eller hon känner sig tvingad att hindra alla andra från att leva också?

Som tur är lever vi i en kontrastrik värld. Det finns massor av människor som sprudlar och bubblar av livsglädje, optimism och framtidstro. En del verkar ha en outsinlig källa av energi att ösa ur och förr eller senare lyckas de förhoppningsvis smitta ner en och annan surgurka med sin kärlek.

Samfundet tänker härmed föreslå en liten övning i positivism och människokärlek. När gav du egentligen någon några uppmuntrande ord senast, käre läsare? Är det verkligen så att du inte har någon alldeles underbar människa i din närhet som du skulle vilja förära lite uppskattning? Vi föreslår att du gör det så snart du läst färdigt det här. Det är lika bra att göra det på en gång för annars kommer det att komma så mycket emellan. Vi vet hur det är. Jag tänkte tala om hur mycket jag tycker om dig/vilken bra kamrat du är/ vad roligt det är att jobba tillsammans med dig/hur vacker du är, etc. men det blev inte av. Det som inte klart har uttalats har aldrig blivit sagt och de flesta människor är inte tankeläsare. Så lyft luren, skicka ett mail, rusa ner till blomsteraffären och köp någon en vacker bukett, skriv ett brev, kort eller vad som helst, MEN GÖR NÅGONTING! (Släng er i väggen, alla slimmade amerikanska positivitetskonsulter! Vi surmulna nordbor kan också!)