Årets första. Vad ska vi skriva om då? Förra året vid den här tiden (nåja, det var kanske lite närmare förra våren om man tänker efter riktigt noga) bestämde vi oss för att återuppstå eftersom vi tidigare beslutat oss för att gå i graven. Beslutsångest på hög nivå. Man är ju aldrig sämre än att man kan ändra sig. Frågan kvarstår dock: fyller Samfundet verkligen ett behov? Har Samfundet någon egentligen mening och mål, förutom allt luddigt prat om livsbejakande förändringsprocesser. Har medlemmarna lyckats med några av dessa? Eller är målet inte att lyckas utan att fortsätta sträva? Fortsätta längta, hoppas och vilja en massa. Vi ger väl inte upp än, eller hur, käre läsare?

I redaktionsrummet står radion på och det spelas just nu en gammal låt med Tomas Ledin. Det är inte någon särskilt bra låt, men det finns ett speciellt minne till just den låten. En gammal känsla som vaknar till liv igen. En saknad och en önskan att få förklara vad det var som verkligen hände. Hur skulle tillvaron se ut idag om vi hade varit kapabla att förlåta varandra? Om vi hade kunnat fånga känslan vi hade den där natten? För inte har väl du heller glömt? Men du kanske stänger av radion i vredesmod för att slippa minnas den gången du blottade dig och var sårbar som ett litet barn.

Ovanstående stycke var en parentes. Fast det är kanske det vi ska skriva om i år: förlåtelse och förmåga att lyssna på andra människor, utan att för den skull sluta lyssna på sig själv. För inte kan man väl ge något av värde till en annan människa om det innebär att man stympar sig själv? Den som begär det av dig, käre läsare, begär inte din kärlek eller din vänskap, han eller hon begär att få makt över din själ att styra och ställa med efter eget huvud. Det gäller att se upp. En del maktmänniskor är särskilt listiga när de vill få sin vilja igenom. De drar sig inte för att sticka där det gör som mest ont och det spelar ingen roll hur många gånger man ger efter för dem. De blir aldrig nöjda i alla fall. Läxan vi ska lära oss när vi stöter på dem är antagligen dels att lära oss att känna igen dem så vi inte springer i fällan fler gånger, dels att förlåta dem. Tänk så rädda och ynkliga de måste vara som inte kan leva av egen kraft utan måste suga åt sig av andras.

Och som om det inte vore nog att brottas med alla andra som påstår att de bara vill en väl, man har med sig själv att göra också. Det egna jaget är väl antagligen det som oftast har stått i vägen. Den som aldrig har upplevt det kan sluta läsa nu och är välkommen tillbaka nästa gång. Vi andra ska ta och fundera lite på det där med självförtroende och egenvärde. Det kan vara lite si och så med det ibland har vi en känsla av. Det finns dagar när man är starkast i världen och det finns dagar när man knappt tror att man existerar över huvud taget. Och det finns dagar som börjar så bra, ända tills någon (eller det där förbaskade jaget) säger helt fel sak och allting rasar igen, varenda liten smula av ens bräckliga och mödosamt ihopfogade självförtroende sprids för vinden och man undrar hur man någonsin hade kunnat tro att det skulle fungera. Hur kunde man glömma att det finns så mycket som kan hända och hur blind var man som inte såg alla de där hindren som vid närmare påseende faktiskt är oöverstigeliga, så det är självklart ingen idé att ens försöka.

Tillbaka in under täcket för demonerna har släppts fria igen. Alla som har försökt vet att demonjakt är ett mycket mödosamt arbete. Det är inte alltid man orkar. De har en fantastisk förmåga att föröka sig ju mer man tänker på dem dessutom. Lyckas man slå ihjäl en föds genast en tre-fyra nya små demonbebisar. Och man jagar och springer efter eller undan dem tills man inte orkar längre. Ibland kommer någon sådan där klok och vis människa som inte verkar ha några problem i världen frågar en vad i hela friden man håller på med. Det är inte alltid så lätt att förklara eftersom demoner är något mycket personligt och sällan kan ses av någon annan än den som jagas av dem. Man kanske lyckas stamma fram något osammanhängande och oklart och den där kloka och visa människan ser lätt roat på en och säger med upphöjt lugn: du oroar dig för mycket. Bry dig inte. Ta dagen som den kommer. Det ordnar sig.

Visst. Det gör det säkert. Någon gång. Men när framtiden bara är ungefär 30 sekunder bort och nästa dag (då allting har ordnat sig) så utopisk att den inte ens går att föreställa sig, vad gör man då? Vi vet inte. Vi skulle gärna vilja veta, så om någon läsare har något bra förslag på hur man beter sig för att inte sjunka alltför långt in i mörkret är vi tacksamma för alla förslag.

Ibland går det faktiskt över av sig själv. Ibland känns det som om man måste sjunka in i ångesten riktigt ordentligt för att kunna ta sig ur den igen. Som om man måste falla ända ner för att få avstamp så att man kan komma upp igen. Och så länge det fungerar på det sättet överlever man. Men vad händer den dagen man inte når botten? Fast det är klart, den dagen, den sorgen, eller hur är det nu man brukar säga…?