Plötsligt en dag slog det oss att trots alla svackor och trots att sommaren snart är slut är tillvaron inte så himla tokig i alla fall. Att sommaren lider mot sitt slut innebär ju att en ny spännande höst ligger framför oss och svackorna är bara till för att vi verkligen ska kunna känna när vi har tagit oss ur dem (berg-och dalbanan, käre läsare, den går ju lite upp och ner ibland). Den ljusnande framtid är vår, även om kvällarna blir mörkare och luften lite kyligare. Det är dags att lämna det gamla, låsa in liken i garderoben och säga åt dem att hålla sig lugna för vi har inte tid med något trams längre. Vi behöver vår nattsömn och vill inte bli störda mer i fortsättningen.

Var inte det en bra inledning? I den sanna positivitetens anda och allting. Som klippt och skuren ur vår allra första artikel. Vi är alltså tillbaka där vi började. Cirkeln kanske är sluten, men Gud förbjude att historien upprepar sig.

Visserligen vet vi att den risken är ganska liten, så mycket klokare som vi har blivit, så mycket som vi har lärt av våra misstag. För det har vi väl, käre läsare? Eller är det så illa att nästa gång vi får vittring på något så kommer vi att störta hals över huvud, lika envist och okontrollerat som förra gången? För att inte tala om gången innan det? Den som lever får se, som man brukar säga. Från redaktionens sida vill vi bara framhålla att vi inte är beredda att tygla några gnissliga gamla karusellhästar än. Vi tänker köra så det ryker ett tag till. Full galopp, alltså. Barbacka. Indianblodet har nämligen börjat sjuda i våra ådror igen och det finns en och annan skalp vi är på jakt efter. Dessutom har vi alltid gillat fjäderskrudar och tomahawker.

Det är inte de gångerna man höll in hästen för att man kände sig lite tveksam man kommer att minnas. Det brukar vara sådant man helst vill glömma. Det vi kommer att minnas med stolthet och glädje en vacker dag är de gånger vi vågade. Vågade släppa tyglarna och lita på att kraften inom oss på något sätt kommer att ta oss över hindret. Känslan av lycka över att ha flugit en stund och landat på fast mark igen. Vi kommer också att minnas varje gång vi kommit hem och varje gång vi har gett oss av för att vandringslusten blev för stor. För hur ska man kunna hitta hem om man aldrig vågar ge sig av?

När vissheten om att vi är stoltare och starkare än någonsin väl har slagit rot i våra hjärtan gör det ingenting om vi gör ett och annat litet misstag på vägen. Det hör till. Det är svårt att gå spikrakt eftersom karta och kompass inte är tillåtna. Man måste lita till det egna väderkornet och lära sig så mycket som möjligt om terrängen för att kunna överleva i snårskogen. Och ta en och annan chansning. Man vet ju inte om genvägen är en senväg förrän man har provat.

När nu positivitetsbarometern slår taket och metaforerna står som spön i backen är det självklart (?) att hela ens varelse uppfylls av en vild och okontrollerad eufori. Det finns ju massor att vara lycklig över, varför lägga så mycket energi på att inte vara det? Ska det vara så himla svårt att lägga skiten bakom sig? Åtminstone för en liten stund i alla fall? Även om man inte är beredd att kasta nyckeln till garderobsdörren än så kan man kanske tänka sig att de får sova själva ett tag. Liken, alltså. De går ju ingenstans. Man måste pröva sina vingar ibland och stå på egna ben. Vem vet, man kanske har blivit flygfärdig tidigare än man någonsin kunnat ana? Livet är ju som tur är fullt av fantastiska överraskningar som bara väntar på att bli upptäckta.

Det blev mycket det här. Pendeln slog tillbaka med full kraft och redaktören faller snart ihop av matthet över tangentbordet med ett fånigt lyckorusigt leende på läpparna, nynnandes på "Kär och galen". Det kanske är dags att börja skråla för full hals? Det kanske kan bli en självuppfyllande uppmaning: Kom och gör mig kär och galen/Kär och galen igen/Kär och galen nog för att stå för det jag gör. Uffe Puffe forever and ever.

Och nu blir det reklam. 1978 kom det en skiva med Magnus Lindberg som endast några få trogna minns. Den hette "Som natt och dag". Vi uppmanar härmed alla läsare: Köp! Om det går att hitta den, vill säga. "...jag vill höra ljudet av oss två när vi ger och när vi tar/jag vill höra ljudet av oss två tills dagen gryr..." Det är så bra så man knappt tror det är sant.