Nej, inte alls. Vi vill inte ens ha den. All makt, alltså. Bara en del. Makt över oss själva som individer. Makt över våra egna liv. Det vill vi ha, makt över andra intresserar oss inte ett dugg. De får ta sina liv i egna händer och gör de inte det, ja, vad ska vi göra åt det? Vi har inga svar, bara en del funderingar som var och en måste tolka på sitt sätt. Vi har sagt det förut och vi kommer att säga det igen, vi påstår inte att vi kommer med sanningen, vi har ingen aning om vad som är sant, vi vet bara hur det är ställt i vår egen subjektiva värld, just här och just nu, käre läsare. Hur det står till hos dig eller hos någon annan har vi ingen aning om.

Makt är inte lätt. Makt innebär för oss att kunna bestämma. Att få sin vilja igenom. Att inte behöva böja sig. Att behålla makten brukar innebära en viss form av strid. Makt är aldrig gratis, den kräver sina offer. Jag vill ha makt över mitt eget liv, alltså måste jag sluta tycka synd om mig själv och förvänta mig att andra ska ge mig något som bara jag själv kan ta. Se där en mening som säkert en del av oss borde mumla tyst för oss själva någon gång då och då. Om man vill uppnå verklig makt, vill säga. Den sortens makt som utövas i det tysta, som inte riktas mot andra och som bara den som har fått den känner till.

Annars är offerrollen ett utmärkt maktmedel. Att alltid offra sig för andra (självklart inte utan att tala om det för dem), att alltid vara den som lider mest (oavsett vem som egentligen är drabbad), att alltid säga "jag förstår precis hur du känner det" (utan att ha den blekaste). Då har man oftast sina medmänniskors skuldkänslor som i en liten ask och därigenom har man förskaffat sig en maktposition. För vem kan ge sig på den som alltid offrar sig, lider och förstår så mycket? Samfundet har gett sig på offren förut och vi kommer att göra det igen. Det är svårt att slita sig loss ifrån någon som har tagit ett fast grepp om ens skuldkänslor, det vet vi, men det går. Det är ett steg i rätt riktning för att återta makten över sitt eget liv. Offret kommer naturligtvis att låta dig förstå hur mycket du trampar på henne/honom, men det kan inte hjälpas. De är "casualties of war" och de älskar att vara det. Om de har byggt hela sin identitet runt bilden av sig själva som de som lider mest är det lika bra att de får fortsätta göra det. Det är möjligt att de förr eller senare tröttnar. Då är det deras sak att försöka ta tag i sina liv. Man kan aldrig göra det åt dem.

Du är en dålig vän, du gjorde inte som man ska, säger offret triumferande, jag skulle aldrig ha gjort så mot dig, jag vet minsann hur man beter sig! Jag är ledsen att jag inte hade läst samma upplaga av regelboken för vänskap som du. Jag hade inte väntat mig att du skulle sitta på lur och vänta på något som du skulle kunna betrakta som ett "felsteg" från min sida. Jag trodde att du ville mig väl, du som alltid sa "du måste göra det som känns rätt för dig". Du glömde lägga till "men bara om det känns rätt för mig också".

Många av oss, för att inte säga alla, har någon gång deltagit i någon form av maktspel. Ibland vinner någon, ibland blir det oavgjort och man sluter fred på lika villkor, men för det mesta går det åt skogen. Alla inblandade förlorar. Kombattanterna blir så upptagna av att hitta på nya sluga drag att förgöra sin motståndare med att man till slut har glömt bort allt vad eventuell kärlek och vänskap heter. Och ändå är det oftast just kärlek eller vänskap som är orsaken till att kampen över huvud taget upptogs.

"Du har tagit mitt liv ifrån mig", sa en som ansåg sig stå på den förlorande sidan. Det är lätt att kasta bort sitt liv, men ingen kan ta det ifrån dig om du inte släpper taget. Och om inte du håller reda på ditt liv, vem ska då göra det? Du ensam är ansvarig.

Vad vi menar med makt är vad man kanske skulle kalla inre styrka i andra sammanhang. Makt nog att våga vara utan makt, så att säga. Balans och harmoni, inga motstridigheter. När man har lärt sig att alla beståndsdelar behövs för att utgöra en helhet. Det är fullt möjligt att vi förväxlar makt med frihet. Eller frihet kanske är makt på samma sätt som makt är frihet? Eller något i den stilen. Vi ska inte fördjupa oss i begreppsdefinitioner just nu.

Vi tror att de enda relationer som man kan bygga verklig vänskap och/eller kärlek på är de där de inblandade parterna låter varandra vara ifred så mycket som möjligt. Det kanske låter trist och kärlekslöst, men vi tror att endast självständiga människor kan älska varandra utan förbehåll. Att säga "om du lämnar mig, dör jag" är inte ett tecken på stor kärlek, det är endast en osjälvständig människas manipulativa försök till maktmissbruk.

Jag kan leva utan dig, min vän, även om jag för ögonblicket helst vill slippa. Jag skulle aldrig vilja att du vore här endast för min skull. Jag vill bara att du kommer till mig om det är hos mig du helst av allt vill vara. Jag lämnar dörren öppen så att du kan gå när du vill, jag kommer inte att försöka hindra dig. Ger du dig av idag kommer jag att sörja, i morgon vet jag inte vad som händer.