Det vore verkligen på tiden. Lite frid i sinnet så här framåt sensommaren, när livet ska börja om igen och det kanske är ett helt år till nästa längre ledighet. Då borde man kunna luta sig tillbaka en stund och kontemplera lite över sommaren som snart är till ända och se fram emot en sprakande vacker höst. I alla fall om man är en av de där trygga och stabila människorna som klarar av att se fram emot nya årstider, nya säsonger utan den där klumpen i magen som säger: men hallå, är det över redan, jag hann inte riktigt med, jag är inte klar, det blev inte som jag ville i år heller.

Det skulle ju ha blivit annorlunda nu. Var det inte det vi bestämde oss för i våras, när alla vägar låg öppna som de gör vaje vår? Inte skulle vi stå här precis som vi har gjort varje höst så länge vi kan minnas och undra vart allt hade tagit vägen. Missade vi tåget helt eller lämnade det aldrig perrongen? I vilket fall som helst ser det ut som om slutstationen är väldigt långt borta. Den kan inte ens anas. Värst av allt är att det känns som om man har stått här ganska länge nu. Gått en sväng kanske emellanåt, åkt med en bit ibland, men av någon underlig anledning hamnar man här igen. Och igen. Det där tåget som så sällan går verkar sitta fast i någon slags bungy lina. Det liksom studsar tillbaka och stjälper av en på samma ställe hela tiden. Och så är det höst igen.

Jag vill komma hem. Jag vill in i tryggheten, jag vill krypa ihop därinne och inte tänka mer. Alla mina rädslor har jag kvar därute, men de har fått falla till marken en efter en, som kringspridda klädesplagg på väg in mot sovrummet, ju närmare, desto intimare, mer kroppsnära och ömtåligt. De sista får man be om hjälp för att ta av sig, försiktigt så de inte går sönder. Har man för bråttom kan man göra både sig själv och någon annan illa.

Man måste tänka framåt, sägs det. Det är alltid dit man ska. Det som har varit kommer aldrig mer tillbaka. Ibland är det tryggt att veta det, ibland ett rent helvete. Men framför allt ska man tänka nu. Det är ju trots allt där man befinner sig. Yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is a gift, that’s why it’s called the present, stod det i något mail som kom redaktören tillhanda från något stort land på andra sidan havet. Det ligger något i det, eller hur? Fast vi som alltid lever i sedan och som är så upptagna med att fundera på allt det där vi ska göra när, om och utifall en hel massa andra saker händer, vi har ibland lite svårt att ta till oss sådana där uppenbara saker som att det där ögonblicket vi slösade bort på att fundera om vi ska leva nu eller vid något mer lämpligt tillfälle som kanske eventuellt dyker upp, just gick förlorat och aldrig mer kommer tillbaka.

Till slut vill vi göra en rekommendation igen. En musikalisk sådan den här gången. För den som behöver något att kura ihop sig till, när behovet av stilla melankoli eller sorgsna kärleksballader gör sig särskilt gällande, på Painted Desert Serenade med Joshua Kadison finns det mesta. Den har några år på nacken, men vem har inte det? Vi kan till exempel önska att någon en dag viskar till oss: ..angel, Let me dry your eyes,/ You still don’t realize/ that everything I want is what I got/ so angel stop your thinkin’ ’bout everything you’re not.

Ska vi försöka med ett nytt projekt i höst, käre läsare? Ett projekt som går ut på att försöka vara människor helt enkelt, varken mer eller mindre. Inga "übermensch" utan helt vanliga, precis som alla andra. Det är inte så lätt, men om vi hjälps åt kanske vi lyckas. För handen på hjärtat, vi kanske inte är så annorlunda som vi tror. Vi kanske till och med snart är redo för en platsbiljett om vi bara slutade oroa oss så mycket för att slutdestinationen inte ska vara lika perfekt som vi alltid har föreställt oss.

Vi avslutar med ett par rader från en låt som är så vacker, så vacker. Den heter Beau’s All Night Radio Love Line (the late night show for hearts in despair): Don’t get me wrong about you and me/ I just can’t figure out what we’re supposed to be/ Maybe I love you, I don’t know./ Maybe I’m afraid of where you want to go./ Maybe I’m scared I’ll lose my power to amuse/ and I’ll wake up alone in a bed full of blues. Och lite senare: Samantha laughs at the two of us here/ and says, "I got some miles on me and you’re such a kid, dear./ To you I’m just a ride in an old Cadillac,/ but I keep on praying you’ll keep comin’ back"./ Is that Samantha cryin’?