Den Äkta och Rena. Den som kanske bara finns på film, vad vet egentligen vi? (Möjligen kan den finnas på Mix Megapols spellista också. Man kan åtminstone förledas att tro så emellanåt.) Hoppas kan man ju alltid. Att det ligger något uns av sanning bakom slutkyssen, alltså. Att de verkligen levde lyckliga i alla sina dagar sedan. När den vite riddaren rider iväg med sin brud i solnedgången mot en gryende framtid, ty alla drakar är dräpta och alla krig har tagit slut. När Sången de spelar när filmen tar slut har tonat ut och publiken är på väg hem. Hem till Verkligheten med allt vad det innebär. Finns det verkligen plats för Kärlek där? Finns det tid?

Kärleken som trotsar allt, som inte vet vad gränser är. Den som inte bryr sig om några tabun, lagar eller regler och inte har några föreställningar om hur saker och ting borde vara. Den har ingen plats i vardagslivet. Den kan den inte ha, för i filmerna som påstår sig spegla det verkliga livet finns ingen tid för kärlek, bara kamp, ilska och förnedring. Så vem vill leva i verkligheten? Vi lyssnar lite på radio i stället.

Love can touch us one time and last for a life time, visst kan det vara så, men Céline, baby, vem skulle tro på dig? Du ger inte direkt ett trovärdigt intryck. Men tanken är vacker och ingen är så perfekt som den man aldrig kunde få helt och hållet, eller hur? Den förälskelse som är evig just därför att den aldrig fick åldras. När kommer förresten Det Stora Balladalbumet med duetter av dig och Mr Bolton? Ms Streisand kanske kan hänga på också? Det perfekta kräkmedlet. Som alla (utom Tom Hjelte) kommer att hata, men smilfinksradion kommer att spela sönder och samman eftersom det kommer att ligga på listorna längre än vad någon egentligen kan stå ut med. Vårt behov av darrande stämmor och trånande blickar som förlorar sig någonstans i fjärran är ju trots allt mycket större än vi vill erkänna.

Love is just a lie made to make you blue. Så cynisk man kan bli när man lurat sig själv att tro på något som inte alls var Kärlek. Love hurts. Mer än något annat. Särskilt när man trodde att man stod varandra så nära. Så dum jag känner mig. Jag som trodde dig när du sa… Att du brydde dig om. Att jag var viktig i egenskap av den jag är och inte som den du ville att jag skulle vara. Hur ska man våga tro igen? Hur ska man kunna låta bli att vänta på det stora sveket? Hur ska man kunna veta att man landar på fötter igen nästa gång också? Den där gången hade jag ju tur. Var är min fallskärm?

I am a man who will fight for your honour, sjunger Peter Cetera och vilken kvinna skulle inte vilja ha en sådan man? En man som står vid hennes sida och som har accepterat och tagit ett beslut att älska henne för den hon är. Inga mer bekymmer, this is it, nu är det dags att vända energin åt ett mer kreativt håll. Jag är din och du är min och tillsammans ska vi rida ut stormarna. Vi kan klara vad som helst. Vi har ju bestämt oss. Inga mer stridigheter, bort med all prestige och könskamp. Det finns i alla fall aldrig någon vinnare, bara två förlorare. Inför varandra ska vi våga vara nakna och sårbara. Jag överlämnar mig åt dig helt och fullt. Det är min dyrbaraste gåva och den enda jag har kvar att ge så förvalta den väl, min vän.

Och den ädle riddaren sitter upp på sin vite springare och placerar sin kvinna säkert framför sig i sadeln. Aldrig att han skulle låte henne falla. Nej, förresten, hon kan rida själv. Hon vill tygla sin egen häst. Det är dessutom lättare att ta sig fram i oländig terräng om man är två som färdas var för sig, men mot samma mål. Det är svårt att styra rätt och samtidigt hindra någon från att trilla av om man måste göra det hela tiden. Dessutom är det praktiskt med två hästar, om den ene blir halt eller gör sig illa kan man rida två på den andre ett litet tag i alla fall. Tills allt blir bra igen. Det är ju så mycket som kan hända när man har en lång väg att färdas. Eller? Kan inget mer hända nu när drakarna är dräpta och inga prinsessor har blivit lämnade kvar i tornen?

Det gjordes aldrig någon uppföljare, ingen lågbudget del två med billigare skådisar. Vi kan bara fantisera om vad som hände. Räckte hans ädelmod hela vägen? Klarade hon av att vara honom trogen in i döden? När hennes häst haltade, fick hon rida med honom då eller tyckte han att det blev för besvärligt? Och blev han förvånad när hon då helt enkelt gick åt ett annat håll? Fanns det fler drakar som ingen kände till och varifrån kom de i så fall? Det är klart att det gjorde. Drakar och demoner kan vi aldrig bli av med helt och hållet. Vi måste lära oss leva med dem, vänja oss och vara beredda så ter de sig inte lika skrämmande när de dyker upp nästa gång. Det borde man få lära sig i prinsess- och riddarskolan. Se draken i vitögat och väs tillbaka så kanske den kryper tillbaka till sin håla igen. Ett litet tag. Även drakar måste ut och lufta sig ibland. Om ädelmodet räckte vet vi inte. Vi kan bara hoppas. Hennes trohet. Ingen aning. Och hans. Allt är ju möjligt, eller hur? De kanske levde lyckliga i alla sina dagar trots allt.