Vi kunde inte hålla oss den här gången heller. I fortsättningen lovar vi att aldrig ta uttryck som "sista gången", "aldrig mer" o.s.v. i vår mun. Om det är någonting vi lärt oss under åren som gått torde det väl vara detta: vi åker dit så det skriker gång på gång på gång. Historien ser ut att upprepa sig eller är det bara cirkeln som sluter sig? Tillbaka till Gå eller har vi hunnit in på nästa varv utan att vi märkte hur vi kom dit? Vem bryr sig och även om man gjorde det, vad ska man göra åt det? Denna inledning ser osedvanligt osammanhängande ut, även för att komma från Samfundet och frågan är om det är precis som det ska eller bara ytterligare ett tecken på att lägga ner hela idén redan innan den hunnit ta form. Döm själv, käre läsare. Du är varmt välkommen tillbaka till Samfundet och om någon nytillkommen stackare får det här bladet i sin hand så ber vi om ursäkt för förvirringen. Redaktionen är lite yr efter att ha legat i träda ett tag, men snart har vi nog fått allting på plats igen och kan fortsätta precis där vi slutade, eller börja om på nytt igen, eller… ja, något i den stilen i alla fall. Tidigare utgåvor kan alltid fås av redaktionen. Arkivet släpper vi inte greppet om i första taget.

Efter några månaders uppehåll (och den här gången menade vi det faktiskt) så ska vi ta upp den eviga frågan igen: Vad är meningen med livet? Hur vet man att man egentligen lever? Vi tillhör ju den sortens människor (berg- och dalbanan, du är väl fortfarande med, käre läsare, du kommer väl ihåg sista gången vi var på toppen och sedan kastade oss utför med ett dödsförakt vi aldrig trodde vi besatt?) som bara fattar att vi lever om vi står på kanten av ett stup. Åtminstone känns det så ibland. Utsikten är svindlande vacker, precis som förra gången, men hur långt är det egentligen tills vi når botten igen? Hur hårt måste vi falla den här gången och hur ont kommer det att göra? Och orkar vi ta oss upp igen? Frågor, frågor, frågor. Och som vanligt kan man bara spekulera över svaren.

Visst hoppas man. Som vanligt hoppas man att det ska vara sista gången, att känslan ska finnas kvar så länge man lever. Att man ska våga tro att något faktiskt är rätt och riktigt och antagligen förutbestämt. Att säga till sig själv med övertygelse: Det var meningen att det skulle bli så här. Allt som hänt hittills var bara till för att jag skulle vara förberedd. Det behövdes för att göra mig redo. För att jag skulle förstå. För att lära mig vad det egentligen är som är viktigt. Fast det är inte så lätt att våga tro. Blåmärken har man över hela kroppen efter alla platta fall och vissa sår tycks inte vilja sluta blöda helt och hållet hur mycket man än smörjer dem med vad man tror är läkande medel.

Men så länge det finns liv finns det hopp och vi står trots allt upp fortfarande, vad det nu kan bero på. Ryggen är fortfarande hyfsat rak och blicken inte alltför grumlig. Hjärtat är inte heller så stendött som man kanske ibland önskar. Det känner fortfarande igen ett annat hjärta som slår i samma rytm. Inbillar man sig i alla fall. Vad spelar det för roll? Vi lever ju och livet är inte tillräckligt långt för att grubbla över precis allting. Fritt fall är trots allt den häftigaste upplevelsen. Är man sedan tillräckligt disträ för att missa marken kan man flyga längre än man tror.

Vi har läst en bok som heter "Alkemisten" av Paolo Coelho. Det är en bok som handlar om vikten av att följa sitt hjärta. Att våga lita på att det som känns i hela kroppen är det som är det sanna i livet även om den där apparaten vi tänker med säger något helt annat p.g.a. av all den oväsentliga information vi oftast besitter och all den eländiga kunskap vår kultur och vår uppfostran har gett oss. Allt det där som hindrar oss att vara verkliga människor. Det är inte så lätt att bortse ifrån allt, men om vi vågar, om vi gör det till en livsstil att följa våra drömmar kommer vi att få göra en resa vi aldrig hade trott vi skulle klara av (och aldrig hade förstått vitsen med om någon hade berättat om den innan). Och jag är övertygad om att vi kommer att hitta skatten, även om vägen dit är lång och man ibland kanske måste ta massor av omvägar. Jag tror också att vi kommer att förstå att målet kanske inte alltid är det viktigaste utan det bästa kanske är det vi upptäcker under själva resan. Sedan är ju inte alla människor skattletare heller för den delen. För en del är det nog att drömmen finns där. Har man väl hittat skatten, vad ska man då drömma om, om drömmen är det enda som håller en uppe? Det kommer ju antagligen att innebära att man måste ändra hela sin livsföring och för somliga kan det vara ett öde värre än döden.

Jag vet inte vem du är än, men du håller mig vaken om nätterna ibland. Jag längtar efter dina händer på min kropp och din hud mot min hud och att höra dina andetag tillsammans med mina. Du påminner mig om mina vackraste minnen och du är en del av mina vildaste fantasier. Jag längtar efter dig hela tiden och har alltid gjort det. Du är den ende som ser vem jag är utan förskönande filter och därför den ende jag kan överlämna mig åt.