Redaktören hörde en låt häromdagen som fanns med på en bortglömd CD hemma i skåpet. Den hade några rader som fastnade: If I disappointed you/I'm so sorry/You're a disappointment too/I'm sorry. På något sätt speglades att antal brustna förhållanden och lite annat också för den delen (här var vi på väg att skriva att allt faktiskt inte har med kärlek att göra, men vi kom på att det har det, på något sätt) i dessa ord och de verkade därmed innehålla en stor sanning: vi har så stora förväntningar på andra och oss själva att det nästan alltid finns någonting man kan bli besviken över.

En del av Samfundets medlemmar lever ensamma. En del påstår att de har valt att göra det för att det är så skönt att kunna bestämma över sitt liv utan att behöva ta hänsyn till någon annan, men det är oftast inte sant. Sanningen brukar vara den att de ofta är ganska besvikna över att ännu inte hittat någon att dela det där livet med som man påstår sig kunna bestämma över, för om man verkligen kunde bestämma och om man verkligen själv fick välja så skulle man inte sitta där i sin ensamhet. Fick man välja skulle man vilja älska och vara älskad. Ty det är säkert alldeles underbart att älska. För att inte tala om att vara älskad.

Vi tror att mycken besvikelse bottnar i vår egen oförmåga att älska villkorslöst. Om vi inte satte upp så många villkor för vad som är värt att älskas skulle allting säkert vara mycket enklare. Jag kan inte älska någon som inte är si eller så. Det går bara inte. Förresten skulle ingen som inte är si eller så kunna älska mig. Vi skapar ikoner att dyrka och ingen människa av kött och blod och av kvinna född kommer ens i närheten. Och då är det förstås fritt fram för oss att tycka synd om oss själva. Han/hon höll inte måttet. Det gick inte. Eller om vi är lagda åt martyrhållet: Han/hon vill ha någon som inte är som jag. Jag duger inte. (Mycket praktiskt förhållningssätt, man lyckas lägga över allt ansvar på den andre och kan tycka ännu mer synd om sig själv. Man är faktiskt utan skuld när det är den andre som... Och det finns ju gränser för hur mycket man ska behöva stå ut med.)

Det är tur att vi har våra besvikelser att falla tillbaka på när inget annat hjälper. Lite schysst ältande piggar alltid upp. Vi gör upp en lista över vilka egenskaper vi önskar oss hos en potentiell partner och så börjar vi triumferande bocka av alla som han eller hon inte har. Och sedan klagar vi. Eller säger med en heroisk suck: man kan ju inte få allt. Han är bra på många sätt och vis, men han är för kort. Du vet, jag har alltid velat se upp till en man. Hon var ledsen för något i helgen och jag kunde inte trösta henne. Du vet, jag gillar tjejer som skrattar och ler.

Det finns en grupp av människor (de är inte, och det vill vi verkligen poängtera, inte medlemmar i Samfundet hur gärna de än vill) som förvandlar sig själva till dörrmattor så fort de inträder i ett förhållande. De lägger sig och låter den andra trampa på sig och torka sina skitiga fötter och utsätter sig för allehanda mer eller mindre förnedrande handlingar. Och sedan när den andre tröttnat så suckar de tungt och säger att se, det gick inte, trots att jag gjorde allt för honom. Jag gjorde verkligen allting precis som han ville och han bara tog det han ville ha och gick sin väg. Till de här människorna (om nu någon av dem händelsevis skulle komma över ett exemplar av den här artikeln) har vi bara en sak att säga. Res dig upp. Det är ingen som vill dela sitt liv med en dörrmatta. Visst finns det folk som bara tar och tar utan att ge, men det finns alltid någon som låter dem göra det också. Ett bra förhållande innebär att två självständiga människor tar och ger lika mycket. Balans, harmoni, yin och yang. Samfundet hyser dock en gnagande misstanke om att de här dörrmatte-människorna tillhör den beklagansvärda martyrskaran, som av någon outgrundlig anledning njuter av att tycka synd om sig själva. Det är förstås ett utmärkt sätt att kontrollera sin omgivning på. Alla måste ju tycka synd om den som har gjort så mycket för någon annan på ett sådant självuppoffrande sätt. Om du, käre läsare, märker att det börjar gro en liten martyr i dig, ta dig i akt. Om du låter den få fäste kan du vara förlorad för alltid.

Fast det var ju för höga förväntningar vi skulle skriva om (nu är vi där igen, allting verkar spåra ur nuförtiden) och besvikelser. En av Samfundets nyblivna medlemmar var besviken häromkvällen. Ett utlovat telefonsamtal uteblev. Låter kanske inte som en särskilt stor besvikelse, men om förväntningarna var höga kan det ändå svida lite i hjärteroten när sådant händer. Vi vet att det är lättare sagt än gjort och vi vet att det låter otäckt hurtfriskt, men vi säger ändå: ring själv. Ring någon annan. Varför vänta? Ring nu på en gång. Och finns det ingen annan att ringa till och om nu inte Han ringde den här gången, så kommer det snart ett bättre tillfälle. Ett tillfälle väl värt att vänta på. En annan medlem går och väntar på ett brev. Varje dag förbereder hon sig på att det ska ligga där innanför dörren när hon kommer hem. Varje dag ett litet sting av besvikelse för att det inte gör det, även om det känns mindre och mindre och till slut kommer att försvinna helt. Om inte det där brevet dyker upp, förstås, då kommer allting att börja om igen. Hon kommer att skynda sig att svara så att hon kan börja vänta på nästa. Tålamod har vi predikat för ett litet tag sedan och vi gör det igen. Om det inte händer just idag så händer det en annan dag eller så händer någonting helt annat.

Vi hade tänkt avsluta det här med något käckt ordspråk eller insiktsfullt citat, något med ungefär samma andemening som "mister du en står dig tusenden åter" eller "kärleken är evig, det är bara föremålen som växlar", men vi har inte kommit på något som inte kändes utslitet. Vi ber att få återkomma. Vi är säkra på att det snart dyker upp något som kommer att passa alldeles utmärkt bra i de här spalterna. Man får ha lite tålamod ibland bara.