Denna något kryptiska rubrik kanske tarvar en förklaring. Redaktören fick följande citat sig tillsänt från en av Samfundets medlemmar: "Var barmhärtig Herre. Visa en särskild omsorg med de människor som är så logiska, praktiska, realistiska att de förargas när någon kan tro att det finns en liten blå häst." Detta ska ha yttrats/nedklottrats av någon vid namn Helder Camara, som vi för övrigt i dagsläget inte känner till något om. Vi återkommer med mer information om denne person om vi lyckas hitta någon. All information mottages med stor tacksamhet, alltså. Att få sådana kloka ord på sin dataskärm gjorde redaktören lycklig. Så lycklig att hon raskt valde ut en vacker font och en tjusig ram att sätta runt, skrev ut det hela och lät det pryda anslagstavlan. Där hänger nu dessa tänkvärda ord för allmän beskådan och glädjespridning.

För visst blir man glad när man inser att man inte är ensam här världen, att det faktiskt finns fler som då och då ser en liten blå häst skymta förbi? Och som också har blivit hånade och bespottade av dem som icke kan tro på dylika ting. De som tror att det vet hur det är. De som tror att de sitter inne med sanningen. För endast det som kan ses av alla eller som vetenskapligt kan framräknas och därmed bevisas är sant, eller hur? För visst måste man väl ha mått på sanningen? Hur ska man annars kunna veta? Tänk om det inte finns någonting som är sant eller falskt? Tänk om vi skulle bli tvungna att omvärdera hela vår världsuppfattning?

Varför ska vi inte tillåta oss att ha fantasiväsen, vi som älskar att bedra oss själva? Många av oss lever ändå i fantasivärldar, även om vi envist förnekar det och oförtrutet hävdar att vi står med fötterna på jorden och ser verkligheten i vitögat. Att vara så "verklighetsbaserad" att man inte vågar ta sina fantasier och drömmerier på allvar kan aldrig vara nyttigt och definitivt inte livsbejakande. Det som är verkligt och sant för en behöver inte nödvändigtvis vara det för en annan. Att acceptera och tolerera andras världsuppfattningar måste väl ändå vara ett led i mognadsprocessen, ett steg mot att bli en lyckligare och friare människa. Lyckligare och friare därför att ingenting håller en tillbaka lika mycket som när man tillbringar alltför mycket tid med att reta sig på andra. Det vore inte så himla inspirerande om alla vore likadana heller, eller hur? Mångfald berikar, heter det visst. Hur ska vi som vill vara snälla och duktiga kunna vara det om vi inte har någonting att jämföra oss med? Ska det finnas goda människor måste det finnas onda, för balansens skull. Hur skulle Samfundet kunna existera om livet alltid var en dans på rosor?

Det är klart att det finns tillfällen när det inte är så lätt att acceptera och välkomna allting. När man känner att någon inte längre vill en väl, när någon försöker ta sig in under skinnet på en för att skaffa sig kontroll för egen vinnings skull. När man inte längre tillåts vara en individ utan bara är en bricka i något slags spel där man inte längre känner till spelreglerna, om man över huvud taget någon gång har fått lära sig dem. När man inte vet vem man kan lita på längre. Vi tror att det kan vara bra med en liten blå häst vid sådana tillfällen. Kan man bara följa den och inte titta för mycket bakåt kan man undkomma förföljarna. Det finns alltid en väg ut. Det finns alltid ett håll man inte har gått åt än (vad vi tjatar om det hela tiden på de här sidorna). Man måste våga rubba sina gamla cirklar för att kunna hitta några nya.

Förakta inte verklighetsflykten. Ibland kan en tur in i sagans och fantasins värld vara precis det man behöver för att kunna landa med fötterna på jorden igen. Fråga oss, vi vet, vi har gjort det. Det fungerar kanske inte för alla, men när saker och ting har rört ihop sig och man tycker att man har vridit och vändit på alla utvägar utan att hitta någon som fungerar, då kan det vara välbehövligt med en paus. En flykt, helt enkelt. Bara för en kort stund, förstås, man får aldrig glömma att man måste tillbaka. Men ändå tillräckligt länge och tillräckligt långt bort för att man ska börja se saker från ett annat perspektiv. Det är inte säkert att lösningen på alla ens problem plötsligt uppenbarar sig, men kanske kan man få styrka nog att orka fortsätta eller kanske till och med styrka nog att kunna säga ifrån, om det är det som behövs. Att få uppleva något annorlunda en liten stund kan innebära att man helt plötsligt inser att det faktiskt finns alternativ. Verklighetsflykt är bara farligt om man börjar tro att man ska kunna slippa komma tillbaka. Om man inte längre kan se skillnaden mellan verklighet och fantasi. Då är man illa ute. Då är man på väg in i dimman och om man inte passar sig kommer man att gå vilse.

En vän till redaktören, nyss hemkommen från semestern, hävdar för övrigt med bestämdhet att hon såg några små blå hästar på Shetlandsöarna nu i somras... Ett stalltips, alltså. Fast vi tror att de finns lite överallt. Men de är mycket små och ganska skygga och låter sig inte lockas så lätt. Man måste vara försiktig så man inte skrämmer dem och de är mycket känsliga. De märker direkt om man inte har ärliga avsikter och då kommer de att sky en som pesten. Fast om man bara vågar öppna sitt hjärta för en av dem har man fått en vän för livet, det är vi alldeles övertygade om.