Ja, så är det och vi skäms inte för att erkänna det. Så här mitt i värsta sommarovädret är längtan efter beröring och kroppskontakt som störst, faktiskt större än på länge för somliga. Tänk att få kura tillsammans med en utvald under en filt och lyssna på regnet och åskan utanför istället för att befinna sig mitt i stormen. Det är sådant som redaktionen spekulerar över sådana här dagar och ibland en del andra dagar också. Ingen blöt, tung filt av ångest och instängdhet utan en lätt och fin med ett vackert mönster som värmer och skyddar utan att låsa in eller hålla fast för hårt. En filt man vill stanna under, bara för att det är så behagligt att vara där och för att det inte finns någon annan plats man hellre skulle vilja befinna sig på.

Jag vill att du rör vid mig och jag vill röra vid dig. Jag vill känna din hud under mina fingrar när jag smeker din kropp så lätt som om det vore fjärilskyssar. Jag ska memorera känslan av din hud i mina fingertoppar så att jag alltid kan komma ihåg hur den känns även när du är långt ifrån mig. Och du ska alltid minnas mina händer.

Ibland är de där stunderna av fullständig närhet alldeles för korta. Det tar slut medan pulsarna fortfarande bultar och huden fortfarande bränner. Det kommer någon slags verklighet och tar över kontrollen och det ögonblick man nyss hade förlorat sig i, givit sig i, i hopp om att morgondagen skulle dröja så länge som möjligt är plötsligt förbi och kan aldrig komma tillbaka. Hur ska man kunna göra om det när det en gång har kommit tider som måste passas och andra vardagliga förpliktelser i vägen? Eller när det känns som om någon helt plötsligt befinner sig i ett främmande land eller kanske till och med på en annan planet? Allt blir opraktiskt och orealistiskt. Man är tillbaka i vardagslivet igen. Man landar igen. Minnet naggas lite i kanterna och kanske bleks det så småningom bort helt och hållet. Nej, aldrig helt och hållet. Det tilldelas en särskild plats i ens inre, en plats där det inte stör så mycket, men som gör att det är lätt att gå dit och vila i det när det behövs. Ett eget rum.

Men min hud kan fortfarande känna din hud lika verkligt som om du vore här hos mig igen. Mina fingertoppar kan känna konturerna av din kropp lika tydligt som om du låg här bredvid mig nu. Jag blir fortfarande varm av din värme. Och du ska aldrig glömma mina fjärilskyssar.

Den som har stått på toppen vill dit igen. Det har vi sagt förut och den insikten lyser klarare än någonsin. Den som en gång har underkastat sig passionen och vänt det somliga kallar förnuft ryggen kommer att göra det igen, hur många gånger man än kastas tillbaka i den så kallade verkligheten. Vad annat kan man göra? Hur skulle man egentligen kunna välja? Att låta bli vore som att slita en del av sitt hjärta ur kroppen med bara händerna.

Men vad vet vi egentligen? Vi har ju inget facit att gå efter direkt. Det kanske är så att även Samfundets medlemmar blir "vuxna" en dag och vänder berg-och-dalbanan ryggen. Vi kanske inte längre törs ta de risker det medför att åka med. Några av oss kommer kanske med liv och lust att gå in för gungorna och karusellerna till sist, därför att såren har blivit för djupa och läkköttet inte längre är så bra som det en gång var. Rädslan har infunnit sig. Men vad gör vi när det dundrar till bakom oss och vi hör en av vagnarna fara förbi? När vi hör vrålen av skräckblandad förtjusning och vi börjar minnas hur det var? Kommer vi att kunna stå emot? Även om man inte längre är beredd att ta riskerna, kommer man ändå inte att känna ett sting av vemod när man påminns om de mer fartfyllda (och farofyllda) färderna?

Innan det här stycket blev färdigskrivet inträffade en förändring i vädret. Det började med åska och regn och kyla, men nu skiner solen igen. Redaktionen ska gå ut i värmen och solen så snart de sista raderna är nedknackade. Det är en sådan dag idag som inte måste planeras, en dag då vad som helst kan hända. Dagen är fortfarande i sin linda och vi kommer att komma till tivolit först av alla, vi kommer att stå där, otåliga och vänta på att bli insläppta. Idag är en dag då vi inte ens kommer att se karusellerna och gungorna och skjutbanorna. Vi har bara ett mål. Vi vill flyga så högt som möjligt. Vi är beredda att ta riskerna.

Nej, du ska aldrig få glömma mig. Jag tillåter det inte. Jag kräver att bli ihågkommen. Jag gav dig ett minne och det är din plikt att vårda det, vem du än möter i framtiden. Så länge du bär det runt din hals är en del av ditt hjärta mitt. Du ska veta att du alltid har ditt eget rum hos mig. Dit går jag när jag vill vara nära dig.