Samfundet hade (nästan) bestämt sig för att gå i graven. Men bara nästan. Behovet av dess existens har ju inte minskat, snarare tvärtom. Läsekretsen har dock decimerats något. Men vilket sanningssägande organ har egentligen behov av en läsekrets? Ibland kan det viktigaste vara att se till att saker blir sagda. Se till att det faktiskt kommer på pränt och kan bevaras för eftervärlden. Då kan ingen komma och säga att han/hon inget visste. "Du har ju aldrig sagt något". Det har jag visst. Se här hur mycket som faktiskt sades. Se här hur mycket som du aldrig ville höra. (Detta är förstås i Samfundets fall en sanning med modifikation. Det är här inte en fråga om att vilja ta del av, det är en fråga om att tillåtas ta del av. Men det kan ju vara sant i någon helt annan fråga. I vilket fall som helst är det aldrig fel att skriva ned saker.)

Vi vet inte riktigt hur vi ska lägga upp det här. Det kan hända att mycket stora förändringar är i förstone. Åtminstone tror vi det. Det kan ju vara att vi närmar oss ett millenium-skifte, det kan vara Vattumannens tidsålder som väntar runt hörnet och det kan också vara så att något är på gång som ingen kommer att märka utom en enda person som har stått vid klippkanten ett bra tag nu. Stått där och våndats, livrädd för att hoppa fast vägen tillbaka har rasat. Och det är i detta ögonblick hon borde göra det hon egentligen vet är det enda, sporrad av Samfundets käcka rop om att släppa taget, klippa av livlinan och allt det där som hon har hört till leda vid det här laget, hon borde HOPPA! Men gör hon det? Nej, människan står där och tramsar längst ut på klippkanten. Problemet är att hon inte vill falla handlöst, hon vill hoppa medvetet och under ordnade former. Helst med fallskärm. Och då krävs förstås också att man vet när det passar att hoppa, vilka tåtar man ska dra i för att skärmen ska veckla ut sig, att vindförhållandena är de rätta och en hel massa andra saker som man måste tänka på och planera i förväg.

Man kan inte tillbringa hela sitt liv på en klippkant. Kan och kan, förresten, det kan man väl. Det finns ju mycket man måste ge avkall på, förstås. Det kan bli ganska ensamt, såvida det inte finns en massa andra som också hänger därute. Då kan man komma med lite glada tillrop åt varandra och prata om allt det där man ska göra när man har kommit på när, hur och vart man ska låta sig falla. För dem som håller sig fast på kanten är det det enda riktigt stora samtalsämnet. Det finns ju inte så mycket att göra mer än att hålla sig fast så det är inte så konstigt att man inte har så mycket annat att tala om. Kanske blir någon styrkt en vacker dag och vågar släppa taget. Några kommer att hänga där så länge de lever.

Det kanske är så att man behöver lite hjälp ibland. Någon som trampar en på fingrarna tills det gör så ont att hänga där att man fattar att man måste släppa sitt grepp. Problemet är bara att hitta någon som vågar och som dessutom gör det av kärlek och inte bara för att han eller hon vill åt ens plats på klippan. Det är inte alltid så lätt att veta vem man ska våga lita på. Särskilt om man har blivit trampad på förut och fallit på helt fel ställe. Det kan vara en himla lång väg tillbaka upp på berget. Efter ett tag kanske man inte ens orkar ta sig ut på klippkanten igen. Man kanske vänjer sig vid monstren under sängen. Man lär sig leva med det, som det så vackert heter. Man har inte längre ork att försöka jaga bort dem. Man behöver inte ha så himla god nattsömn, huvudsaken är att man orkar släpa sig upp på morgonen och ta sig till jobbet och hem igen. Ingen behöver ju märka att man har objudna nattgäster i sovrummet.

Det bara jag vet, vet ingen. Vem är väl jag som tror att jag har rätt att må bättre än någon annan? Om ingen annan orkar ta tag i sitt liv, varför skulle då jag göra det? Det är väl ändå inte särskilt troligt att jag skulle lyckas. Jag har det ju inte så dåligt när man tänker efter. Det finns säkert massor av människor som har det mycket sämre och som gärna skulle vilja byta med mig. Visserligen är jag inte särskilt lycklig, men å andra sidan, vem är det? Om ingen annan mår bra, har man väl ingen rätt att önska sig det åt sig själv, eller hur? Hur skulle det se ut? Så egoistiskt av mig att ens tänka tanken. Jag borde verkligen skärpa mig, ta mig samman helt enkelt. Det är bara att bita ihop. Jag har väl ingen rätt att klaga. Det kan inte vara kul jämt, det har pappa alltid sagt. Om man får någon tid över när man har fullgjort alla sina plikter, kan man väl försöka koppla av ett tag. Om det blir någon tid över. Om man orkar.

Är Du lycklig? Mår Du så jävla bra själv då? Med vilken rätt försöker Du tala om för mig hur jag ska leva mitt liv? Lägg dig inte i det här. Jag är trött. Jag orkar ändå inte höra på vad Du säger.