Det har talats ett tag nu om Samfundets återupptagna utgivning. Osäkerheten om huruvida Samfundet fortfarande har en funktion att fylla är dock stor. Samfundet uppstod i en tid när "smärta" betydde att man inte blev älskad på det sätt man ville av en eller annan utvald person. Eller att den utvalde helt enkelt bara inte infann sig i rättan tid. Det är en smärta man trots allt faktiskt kan lära sig hantera. Den handlar bara om en själv och det sätt man uppfattar omvärlden och tänker man efter riktigt noga så var det kanske inte så farligt. Tiden slätar ut och läker, ibland snabbare än man tror. Visst kommer ärren att finnas kvar och vissa gamla sår kommer alltid att börja blöda lättare än andra, men efter ett tag gör det inte ont hela tiden. Man klarar sig trots allt ganska bra.

Samfundet har dock fått lära sig att det finns en annan sorts smärta, en djupare, mycket mer avgrundslik. En smärta man aldrig kan bortse ifrån, aldrig glömma, aldrig lära sig hantera eller stå ut med. En smärta som man bara kan försöka överleva med, för den är omöjlig att beskriva och ännu mer omöjlig att förstå.

När den är ny skrämmer den och stöter bort. Skrämmer för att den är så stor och tung och verkar kräva så mycket. Stöter bort för att den nästan är omöjlig att närma sig. För att allting gör så in i helvete ont att minsta beröring är som ett knivhugg. Den går inte att lindra. Det finns inga trösterika ord som läker. Med tiden kan man kanske bädda in den någorlunda så att den inte syns så tydligt, men den kommer alltid att finnas där och den som är uppmärksam kommer alltid att kunna känna lukten av den. Och kunna fly sin väg.

För somliga verkar tro att det smittar. Att det är bäst att hålla sig så långt borta från den drabbade som möjligt. Så länge som möjligt, kanske till och med för alltid. "Vi visste inte vad vi skulle göra, vi trodde inte du ville prata om det, vi tyckte det var bäst att du fick vara ifred, vi har ju så mycket annat vi måste ta itu med, du vet hur det är." Nej, jag vet inte hur det är. Men jag vet hur det är att vara ensam. Jag vet hur det känns när ingen vågar prata med en. Jag vet hur det känns när man inte vågar ringa till någon för att man inte orkar höra fler undanflykter. "Varför måste du drabba just mig med din smärta?" För att jag trodde att du var min vän. Och jag står inte ut med mig själv längre.

Litet lexikon för smärtdrabbade:

Det kanske är hårt att fördöma. En del menar ju faktiskt väl. Men jag kan inte låta bli. Vidare är jag övertygad om att alla tror eller hoppas att det säkert finns någon annan som "ställer upp". Någon som är bättre på att "hantera" jobbiga situationer. "Hur ska jag veta vad man ska göra, jag kan inget om sådana här saker?" Det kan ingen. Jag begär inte att du ska gå någon kurs innan du hör av dig. Jag behöver ingen expert. Jag vill bara att du ska finnas. Att du ska sitta hos mig, tala med mig eller vara tyst med mig. Jag vill att du ska vara människa med mig, visa mig att det finns något som är mänskligt och varmt i allt det här mörka och kalla. Annars har jag bara Gud att tala med och honom förbannar jag mest. Och jag vågar inte vara ensam med honom nu när han tycks hata mig så mycket.