Samfundet vänder sig i första hand till personer som lider av ihållande livskris (eller kronisk 30-års dito), med uttalade NATO-tendenser (NATO = No Action, Talk Only) eller som ideligen frågar sig "Vad ska jag göra? Hur ska det gå?" utan att någonsin få några svar, eftersom dessa frågor endast kan besvaras av berörd person själv och dessa stackars förvirrade själar hela tiden hoppas att någon annan ska komma med svaret. Vi vill med denna informationsskrift tala om var vi står och varför vi vill att just Du ska komma med i våran lilla gemenskap.

Vårt motto är kort och gott: Livet går vidare.

Stagnation är av ondo och bör undvikas med alla tänkbara medel. Om detta förhatliga tillstånd har inträtt bör alla krafter tillsättas för att få hjulen att snurra igen. Alla medel är tillåtna. Om stagnationen inte kan upphävas kommer denna att obönhörligen leda till döden och då menar vi inte den mer fysiskt betingade som igenkänns på det att hjärtfrekvensen avtar för att så småningom helt upphöra, nej, den död vi talar om är av mer själslig karaktär och den är betydligt mer plågsam. Man kan leva med en skrumpnad själ i många år om man inte aktar sig och det är ett öde värre än döden (den fysiska, alltså).

Om man har bestämt sig för att inte stagnera (man har alltså bestämt sig för att leva) så krävs en del egenskaper som de flesta människor besitter någonstans i sina sargade själars djupa boningar, även om inte alla tror det. Det krävs förändringsvilja. Det krävs en gnutta mod. Och det krävs kärlek till livet. För om man inte älskar livet kan man inte älska sig själv, och om man inte kan älska sig själv kan man inte heller älska någon annan. Och detta med kärleken är liksom grunden till alltihop. Älskar man blir man modig. Har man modet har man också viljan. Och kärleken, den ljuva, är evig. Men föränderlig. Den kan ta sig så oändligt många uttryck att det faktiskt inte finns några gränser alls. Samfundet anser att ryktet om att den Enda Kärleken finns är starkt överdrivet. Vi har redan konstaterat att man måste älska både livet och sig själv och redan där är vi ju uppe i mer en enda. Vi garderar oss dock med att säga att ingen inom Samfundet har i alla fall upplevt något som skulle kunna liknas vid den Enda Kärleken.

Att kärlek föder mod är intet nytt under solen. Att ha mod i barm innebär att våga gå vidare vad som än händer. Att våga se faran i vitögat och trotsa den. Att våga gå in i tunneln, för någonstans på andra sidan finns ljuset. Att säga "Jag vill" istället för "Vad tycker du?" är modigt. Mod är att säga ja till livet. De olycksaliga är de som aldrig vågar ta nästa steg.

Att vilja betyder att aldrig ge upp. Att aldrig sluta drömma. Drömmarna är själens näring och vi har ju redan berört vad som händer om själen dör. Vi människor vill så mycket. Vi vill vara goda makar, suveräna föräldrar, underbara älskare, vackra och älskansvärda o.s.v. Vi inom Samfundet har bara ett råd: bli det. Var det. Man kan om man vill. Men vem har sagt att det bara finns ett sätt?

Vi ska nu berätta lite kort om en av Samfundets medlemmar. Denna medlem är en ung (relativt i alla fall) kvinna (definitivt) som för ungefär ett år sedan konstaterade att hennes liv var totalt meningslöst. Hon hade fastnat och förmådde inte gå vidare. Hon trodde sig inte älska längre och inte heller att hon själv var värd att älskas. Livet var slut, så varför leva? Orsakerna till att detta beklagansvärda tillstånd hade inträtt är många och krångliga och ska inte närmare beröras här och nu. Hon hade ägnat sig åt självömkan av allra värsta slag under flera år och gränsen var nu nådd, självförtroendet i botten och varje ny dag var en lika svart dag som den igår. Hon talade mycket med sina vänner och alla sa de: "Men så gör något då! Sitt inte bara där!", men ett allomfattande stadium av total handlingsförlamning hade inträtt, så det enda hon tog sig för var att gå hem och dra täcket över huvudet och fundera över om det var mindre plågsamt att hänga sig än att dränka sig. Men just som allt såg som mörkast ut hände det magiska. En liten gnista av livsvilja flammade plötsligt upp. Hon konstaterade att hon faktiskt inte alls ville dö när allt kom omkring. Så hon satte upp ett mål och detta mål skulle uppnås inom ett år. Detta år har nu gått och just det målet som sattes upp vid just det tillfället har inte alls uppnåtts, därför att när hon tog det första steget framåt så gick nästa steg så väldigt mycket lättare att målen snabbt förändrades och av det som var tänkt från början blev intet. Men det blev så oerhört mycket mer, livet började nämligen förändras i en riktning ingen kunde ha anat i det historiska ögonblick när hon bestämde sig för att leva (det kanske inte låter så märkvärdigt för Dig, käre läsare, men varje människa har sina egna milstolpar).

Och denna historia är inte slut än, för det är ju det som är det fina i kråksången: den tar aldrig slut. I verkligheten lever man inte lyckliga i alla sina dagar, utan en riktigt fin saga är som livet självt, oändligt föränderligt och man vet aldrig hur det slutar.

Vi vill avsluta detta lilla upprop med att dela med oss av ett par väl utslitna klyschor som icke desto mindre bör tas i åtanke då och då.

Vi hoppas att så småningom få stifta Din bekantskap, käre läsare, och hoppas att en dag få se Dig ibland oss. Och kom ihåg att en tillräckligt stark tro kan försätta berg i rörelse.