 Du frågade om jag var en bergsmänniska eller en havsmänniska. Själv var du en bergsmänniska och givetvis vill jag vara det också, i alla fall just då i det ögonblicket. Men jag vet fortfarande inte säkert. Går det verkligen inte att vara både och? Allt jag vill ha är din närvaro. Inte bara se ryggtavlan på dig när du är på väg Någon Annan Stans. Dit där allt kommer att vara så himla mycket bättre än det är här och nu. Lunch på en uteservering i Nyhavn. Regnet hängde i luften och det var inte så varmt som det borde vara, men det gjorde inte så mycket. Vi gick in på en bar och drack kaffe i mörk värme när vi började frysa. Visserligen var det bara pulverkaffe, men det var gott ändå. Strösockret låg i små påsar. På den ena stod det "Livet skal ikke begribes - det skal gribes" och på den andra "For meget af det gode kan være skønt". Vi hade känt varandra i knappt en vecka och precis börjat prata så att det kändes som om det kanske var på riktigt. Dagen därpå åkte jag hem. Jag har fortfarande kvar sockerpåsarna. Om mitt förhållande till Pringles. På ett synnerligen oromantiskt sätt i en bil i ett parkeringshus i en liten håla jag inte ens kommer ihåg namnet på åt vi lunch bestående av Pringles och chokladbitar. Du förklarade entusiastiskt att Pringles var de godaste chips som fanns och jag mumlade antagligen medhåll eftersom jag just då inte hade några invändningar mot någonting. Långt senare när jag kom hem satt jag framför datorn och hetsått Pringles eftersom jag behövde alla möjliga stimulantia för att minnas och förstå. Jag mår illa av Pringles numera. Och jag förstår ingenting. Det går inte att värja sig längre. "Stör ej"-skylten åker upp på hotellrumsdörren. Det kommer ju att hända förr eller senare så varför inte här och nu? Lova att du aldrig ångrar dig. Såg Cecilia Wennersten på TV och hon sjöng den där låten igen. Alldeles för smetig för min smak egentligen, men jag hörde den på radio en gång, en tidig vårmorgon när solen sken och jag var på väg till Karlstad för att hålla en kurs eller något. När jag tänkte på att du låg kvar hemma i min säng tyckte jag att du var Den Vackraste. Aldrig att jag hade sovit så gott och så nära med någon förut. Hur kunde all denna närhet plötsligt bli så kvävande? Ta mig till havet och gör mig till… Ja, ja, den har man hört så många gånger att den bara inte tål att höras en gång till, eller? Som den inlandsbo man är, är väl en längtan efter havet ganska patetisk egentligen. En romantisk dröm om frihet eller något i den stilen. Inga kalla vindar, ingen snålblåst, endast ljumma sommarkvällar med varma stränder där man kan gå och sprätta med tårna i sanden och endast ägna sig åt att stillsamt filosofera och tänka goda tankar. Och över alltihop detta ljus, detta skimrande och glittrande ljus. Så är det. Och så kommer det alltid att vara. Varför ska man sluta drömma romantiska drömmar? Det är inte alltid nödvändigt att ständigt och jämt påminna sig och varandra om att det faktiskt finns en verklighet också. En alldeles våldsamt bister sådan, dessutom. Jag struntar i den. Jag tror att en gång kommer jag att bo i det där vita huset vid havet och jag kommer att göra allt det där jag alltid velat göra. Jag ska skriva den där boken, jag ska måla, jag ska ta massor av långa och stärkande promenader och se, verkligen se, allting omkring mig. Jag ska leva det liv jag alltid velat leva och vara den jag verkligen vill vara. Och vem vet? En dag när jag går där längs stranden kanske just min delfin gör en saltomortal därute i vattnet, bara för mig. |
Tillbaka