Riesenschnauzer

CH. Catechism Sea Hawk "Molly"

Rasstandard för Dvärgschnauzer
Rasgrupp: 2
Schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar.- .

Ursprungsland: Tyskland

Användningsområde: Brukshund

Ursprung: Riesenschnauzer är som ras rätt ung. Riesenschnauzer, sitt namn och utseende till trots, är ingen schnauzer i egentlig mening. Rasbiologiskt är en Riesenschnauzer en typisk boskapshund. Ursprunget till dagens Riesen var en av de många lokala vall- och boskapshundarna i Schwaben, Oberbayern och München i Tyskland. Det var en oädel, raggig hund, högt skattad för sin mångsidiga användbarhet, men knappast en rastyp i egentlig mening. När järnvägarna ersatte boskapsdrivandet per landsväg, blev Münchenerhunden arbetslös och skulle antagligen dött ut om det inte varit för en rad tillfälligheter. Genom den sträva pälsen hade Münchenerhunden en viss schnauzerlikhet trots skillnader i storlek. Schnauzern var vid den tiden synnerligen populär och uppfödarna beslöt att utnyttja den populariteten och göra den före detta boskapshunden så lik schnauzern som möjligt. Münchenerhunden lanserades som en jätteupplaga av schnauzern. Detta lyckades så bra att rasen fick namnet Münchenerschnauzer, det namnet fick den behålla långt in på 1900-talet. När den för första gången visades på utställning i München 1908 gick den dock under namnet "Rysk björnschnauzer". Under åren mellan 1900 och 1910 hade Münchenerschnauzern en viss utbredning som utställnings- och vakthund. Men populariteten hade svårt att hålla i sig och rasen stod åter inför hotet att försvinna. Nu började brukshundsarbetet ta fart i Tyskland och man upptäckte att den forna boskapshunden med den raggiga pälsen lämpade sig utmärkt som tjänstehund för polisiärt och militärt bruk. 1925 blev rasen erkänd som brukshund i Tyskland . Med tiden fick den också namnet Riesenschnauzer. Riesenschnauzer betyder "jätteskägg" på tyska och det engelska namnet är "Giant Schnauzer". Rasen har nu en säker plats bland Tysklands brukshundar. Ursprungligen var Münchenerschnauzern betydligt mer fårhundspräglad med en lång, rektangulär kropp och ett typiskt fårhundshuvud. Förändringen i riktning mot schnauzer gjordes i huvudsak genom urval och en del inkorsning med schnauzer. Det har hävdats att en del doggblod korsats in för att få fram den rena svarta färgen. Bortsätt från storleken är Riesenschnauzerns standard nära nog identisk med schnauzerns. Den respektingivande och alert. 1931 importerades de första Riesenschnauzrarna till Sverige. 1997 registrerades det 284 stycken svarta och 11 stycken peppar och salt i Sverige.

Helhetsintryck: Riesenschnauzern är en avsevärt större och kraftigare avbild av schnauzern. Det är en trotsig-tapper hund med respektingivande utseende. Typiskt för hundens väsen är oförskräckt framåtanda, kombinerat med lugn och besinning. Till sin karaktär är den godmodig och obevekligt trogen sitt husfolk. Högt utvecklade sinnesorgan, klokhet, läraktighet, kraft, uthållighet, snabbhet, motståndskraft mot väder och vind samt sjukdomar gör den lämpad till en hård och uthållig tjänste- och brukshund.

Huvud: Huvudet ska vara kraftigt, långsträckt utan starkt framträdande nackknöl, från ögonen till nosspetsen långsamt avsmalnande. Avståndet från nosspetsen till nackknölen förhåller sig till rygglängden (manken till svansroten) ungefär som 1:2. Huvudet ska vara i proportion till hundens massa. På grund av ögonbrynen är pannavsatsen (stopet) tydligt. Den raka nosryggen ska löpa parallellt med hjässans förlängningslinje. Pannan är platt utan rynkor. Käkmuskulaturen är kraftigt utvecklad, men inte så att huvudets rektangulära form( med skägg) störs av alltför markerade kinder. Nospartiet slutar i en måttligt avtrubbad kil. Nosspegeln ska vara väl utvecklad och svart, läpparna ska vara väl slutna och svarta (gäller båda färgvarianterna).

Ögon: Ögonen ska vara mörka, ovala och framåtriktade. Undre ögonlocket ska ligga an mot ögat så att bindhinnan inte syns.

Öron: Öronen ska vara högt ansatta, liksidigt kuperade och burna uppåtstående, okuperade liksidigt burna, antingen ståndöra eller liksidigt, tätt liggande övervikta.

Bett: Saxbett med rent vita tänder. Bettet ska vara ytterst kraftigt och sluter väl.

Hals: Den ädelt böjda halsen ska vara kraftigt ansatt och i proportion till hundens massa. Den får varken vara kort eller grov. Nacken ska vara kraftig och vackert välvd. Halsskinnet ska vara stramt och utan rynkor (torr hals).

Bål: Bröstkorgen ska vara måttligt bred med flata revben. I genomskärning ska bröstkorgen vara oval. Väl välvd når den förbi armbågarna. Förbröstet ska vara kraftigt markerat genom bröstspetsen (vilken når framför skulderlederna), skulderleden och överarmsbenet. Buklinjen ska vara måttligt uppdragen. Avståndet från sista revbensbågen till höften är kort och gör att hunden verkar kompakt. Kroppslängden ska vara ungefär motsvara mankhöjden. Ryggen ska vara kort och lätt sluttande. Rygglinjen ska inte vara snörrät utan visa en lätt, ädel båge från den första kotan på manken via ryggen och det lätt avrundade korset fram till svansroten.

Extremiteter: De snedställda skulderbladen och överarmarna ska sinsemellan vara väl vinklade och flata med kraftig muskulatur. Frambenen ska vara kraftiga och från alla sidor raka. Armbågarna ska ligga väl an. Låret ska vara snedställt med kraftig muskulatur. Hasleden ska vara väl vinklad.

Tassar: Tassarna ska vara korta, runda och väl slutna med välvda tår (kattfot). Trampdynorna ska vara elastiska och hållbara och klorna ska vara mörka.

Svans: Svansen ska vara högt ansatt och bäras upprätt. Vid eventuell kupering sker detta vid tredje kotan.

Hårrem: Pälsen ska vara sträv, hård och tät. Den ska bestå av tät underull och inte för kort, hårt täckhår, vilket ska vara strävt. Det får varken vara borstigt eller vågigt. På huvud och ben ska håret likaså vara strävt något kortare på hjässa och öron. Ett typisk kännetecken utgör det sträva skägget och de buskiga ögonbrynen, vilka skuggar ögonen något.

Färg: Färgen ska vara rent svart eller peppar och salt. För peppar och saltfärgade gäller som ideal en medelnyans med jämnt fördelad, väl pigmenterad peppring och grå underull. Tillåtna färgtoner från mörkaste järngrått till silvergrått. Oberoende av färg ska mörk mask, som understryker uttrycket, finnas. Den ska harmoniskt anpassa sig efter pälsen färg. Vita tecken på huvud, bröst och ben är inte önskvärt.

Mankhöjd: Mankhöjden ligger mellan 60-70 cm. Under eller över dessa mått räknas som fel.

Fel: Tung eller rund skalle. Pannrynkor. Starkt framträdande kindkotor. Kort, spetsigt eller smalt käkparti. Avvikelse från saxbett. Ljusa och för stora eller runda ögon. Lågt ansatta öron. Hjorthals, löst halsskinn. Klumpig eller lätt, lågställd eller högställd byggnad. För lång, uppdragen eller eftergivande rygg, karprygg. Sluttande kors. Utåtvridna armbågar, kohasighet, stela eller hjulbenta bakben. Passgång. Långa tassar. Harsvans. För kort eller lång, mjuk, vågig, lurvig, silkeslen, vit eller fläckig päls eller andra färgavvikelser; ålstreck, svart sadel och stickelhår; terrieruttryck.

Text B. Coldenberg Tack.

copyright (C) 2000. hundfakta.