Disclaimer: Renpics äger XWPs rättigheter. Det här är en fanfic, skriven för att underhålla fans.
Glöm inte att besöka Mickes Lucysite Lucy In The Sky: http://hem.passagen.se/dreamworker !
Olav viking möter Xena
av Micke Eriksson
Framför den stolte vikingahövdingen Olav låg hans krigare utspridda på backen. De gapande såren i deras kroppar var inget att ta miste på – blodet färgade snön röd och kvinnan som massakrerat hans män stod nu framför honom. Scenen var så otrolig för hans sinnen att han knappt hörde vad hon sa. Han kom på sig själv med att lite fånigt säga "vem är du egentligen?" istället för att svinga svärdet, vilket ända tills nu varit den vanliga vägen i knepiga situationer.
"Jag är Xena, andra kallar mig för krigarprinsessan", svarade kvinnan med kolugn röst. Olav stirrade in i hennes isblå ögon och visste att de kände döden väl. Det gjorde inte honom bättre till mods.
På morgonen hade hans skepp lagt till i en skyddad vik. Hans män hade attackerat några bostäder och skaffat det vanliga. Lite krubb, lite rena kläder, lite lokal alkohol. Och på pluskontot hade man också kunnat räkna in ett par töser som inte var så glada över hans mäns amorösa förslag. Men de var ju för tusan vikingar. Vana att ta för sig. Men den här kvinnan var annorlunda. Tre av hans män hade dött redan innan Olav hunnit vända på sig. Kvinnan, eller Xena, hade tagit livet av dem med något slags kastvapen. Olav var imponerad över precisionen. Han var ännu mera imponerad av att Xena inte backat och flytt i panik då hans män släppte allt de hade i sina händer och vrålande gått till samlad attack. Istället hade hon släppt ifrån sig ett spritt språngande galet skratt, dragit sitt svärd och själv gått till anfall. Två minuter senare var det över. Hans män – hans före detta män – låg nu och blödde överallt omkring honom. Och Olav hade en obehaglig känsla av att kvinnan som hette Xena hade undvikit att döda honom då hon svingat svärdet och tagit hand om de andra. Det hade gått så fruktansvärt snabbt. Omänskligt snabbt!
"Är du en djävul utsänd att släcka min ätts linje?" frågade han till sist då han återfick balansen.
Xena gav honom ett leende som gav honom kalla rysningar igenom hela kroppen. Då hon svarade visste han att han förmodligen mycket snart skulle återse sina vänner – i Valhall.
"Jag har inget emot vikingar, men ni uppförde er inte som gentlemän…tvärtom…så din bana slutar här. Och om det gäller ditt ätt också så skulle du kanske ha tänkt på den saken innan du gjorde den här resan. Men jag känner till er tro, så du kommer inte att vara ensam länge".
Olav kände ilskan resa sig i hans kropp och det gladde honom att vansinnet tog över hans sinnen. Lite överskottsadrenalin skulle sannerligen inte skada just nu. Möjligtvis skulle det leda till seger som så ofta förr. Hur många män hade han dödat i strid? Tjugo? Trettio? Vem räknar sånt!
Olav hann inte tänka längre än så. Med ett snabbt hugg som separerade hans vänstra öra från huvudet startade demonen i kvinnoskepnad striden. Olav reflekterade över detta samtidigt som han rasande gick till angrepp. Men där Xena nyss stått fann han bara tom luft. Olav anade mer än visste att hon flugit över honom med ett märkligt stridstjut och han kastade sig framåt för att undgå att bli huggen i ryggen. Men innerst inne så visste han att det inte var hennes stil. Då han fick in henne i synfältet igen var hon på väg mot honom igen – med ett vilt stridstjut placerade Xena en kickspark i pannan på Olav. För ett ögonblick såg han bara stjärnor. Då han återfick synen såg han in i hennes galna leende igen.
Hade inte Olav varit arg förut så var han det nu. Den här kvinnan hade dödat hans män, huggit av honom ett öra och kickat honom i pannan. Och nu stod hon där och flinade…
"Se inte så ledsen ut. Du kommer snart att dricka mjöd med Tor och din historia om hur Xena gav dig inträde i Valhall kommer säkert att intressera honom".
Sen hände saker och ting snabbt. Så snabbt att Olav inte riktigt visste hur det gick till. Men han parerade och stötte med sitt svärd allt vad han orkade. Men det gick liksom inte. Hon befann sig tydligen i en annan dimension. Där allt sker mycket snabbare och där ödet avgörs.
I ögonvrån såg han för ett ögonblick en man i svart med bockskägg hånskratta. Han visste inte att det var krigsguden Ares som oblygt iaktog det hela för sitt höga nöjes skull, men vetskapen, om han haft den, skulle inte ha förvånat honom. Xena drev honom bakåt. Hon tycktes leka med honom. Och där åkte det andra örat reflekterade han nästan i förbiseende. Och nu pratade hon igen! Olav fattade inte hur hon hade tid att säga någonting överhuvudtaget, med tanke på hur hon förödmjukade honom.
"Jag trodde att ni vikingar var hårda…det här är nästan lite motbjudande. Men…du har i alla fall ett rätt så snyggt begravningsskepp där nere i viken för dig och dina män… det var omtänksamt av er att ta med det ända hit!".
Sarkasm tänkte Olav. Kvinnan har tid med sarkasmer! Hade han inte redan varit så gott som död så hade han banne mig tagit livet av sig. Olav såg en hand på den blodiga snötäckta backen. Han kände igen ringarna. Där ligger min hand tänkte han liksom i förbiseende. Det verkade inte spela någon roll. Han kände i alla fall ingenting. Men det irriterade honom en hel del att han inte lyckats att få in ett enda litet hugg. Hans svärd swishade och swoshade i luften men träffade inget. Xena lekte med honom och han visste om det. Nu passerade hans liv revy framför honom. Olav visste inte hur det gått till, men nu låg han på backen och tittade på molnen och fåglarna. Det var så vackert och fridfullt. Han riktigt längtade till Valhall. Olav lycklig, tänkte han, och sedan såg han sin kropp bland alla de andra då hans själ lämnade jordelivet och sakta tog honom upp och in bland molnen och långt långt över dem.
Han såg Xena torka av sitt svärd och plundra honom på hans värdefulla saker. Det var en vacker syn. Han skulle ha kunnat älska denna kvinna. Han visste att han gjorde det. Han visste också att hon skulle bränna hans kropp på hans skepp. En fin begravning för en viking. Hon hade till och med talat om det för honom.
Ja, Olav var lycklig. Han hade träffat Xena.