Disclaimers: Nej, karaktärerna är inte mina. De tillhör Rob, Lucy, Renee, MCA, Studios USA och andra. Jag bara leker med dem som en marionettmästare. Moahahaaaa! Det här är inte skrivet för vinnings skull, utan enbart i underhållningssyfte.
Subtext: *harkel* Detta är en berättelse om två relativt olika människor, vuxna sådana, som fattar tycke för varandra. Att dessa två råkar vara av samma kön tenderar ibland att irritera en del personer. Så om du har svårt för kärlek, lust, homosexualitet, bisexualitet och människovärde, så ska du sluta läsa här. Subtexten är dock relativt mild, så gnäll inte på mig om du fortsätter och inte tycker om vad du läser. :)
Våld: Den här berättelsen utspelas i en alternativ tidslinje, där Xena är den erövrare hon kunnat bli och där Gabrielle är...tja, Gabrielle, helt enkelt. Eftersom Xena drar omkring och krigar, erövrar och dödar, så kommer det existera. Lite blod, action och svärd. Och MER blod, action och svärd...ok, en yxa här och där, ett spjut, något enstaka stridsgissel... Dock ej dundersplatter. Statusmanifesterande och dominans förekommer.
Våldtäkt: Det kommer att figurera tal om sådant. Detta är en strikt dramaturgisk effekt och bidrar till att knyta upp historien på vissa punkter, även om det kan verka mindre uppenbart för läsaren än för författaren vid en första genomläsning. Jag kan inte lova en snäll skildring. En våldtäkt är aldrig fin, otraumatisk eller överslätbar. Den förstör.
Konsumerat vid skrivandet: 4 st. tvåliters color, en påse bilar, tre polarbrödsmackor med ost och skinka, en portion makaronisallad och även en beskärd del av chocolate chip cookies.
Enjoy!
Johanna -'Cause I'm a subtexter, yes I am!-
herakles@xenaverse.com
MÖRKRETS HJÄRTA
Prolog: en slav denna dag är tagen
Det glimmade till av ren, maktgalen illvilja i de isblå ögonen. Greppet hårdnade, den unga kvinnan drog hjälplöst efter andan och stirrade i bedjande panik in i den äldre kvinnans ögon. Hon hade ingenting att säga som kunde övertyga kvinnan att släppa. Det enda hon hann tänka innan hon hårt knep ihop ögonen var; "Nu dör du, Gabrielle. Det var lagom smart att tala bredvid mun just dagen då erövraren tittar in i byn på besök! Bravo, Gabrielle, Bravo!" Hon drog skarpt in andan, föreställande sig hur svärdet i kvinnans andra hand flög med susande säkerhet mot hennes oskyddade hals. En flämtning. Sedan ingenting alls. Hon väntade. Och väntade....
Greppet lossades från armen. Hon höll andan, med ögonen fortfarande slutna. Hon kände en förmanande, allvarligt menad knuff på axeln. Sedan ännu en och än fler tills hon på erövrarens inrådan öppnade ögonen. Grönt mötte blått i en lång, frågande blick. Till slut bröts tystnaden av kvinnans mörkt fylliga, långsamma röst:
"Du och din by har tur idag, flicka! Jag ska göra som du sade; ta dig istället för de andra damerna. Dagnine, snara henne.", krigaren reste sig upp från sin hukade ställning och vände sig om för att gå, med en likgiltig blick medan Dagnine med ett uppskattande flin gick sin befälhavares önskan till mötes. Erövraren gjorde en gest mot dörren.
När de envisa protesterna och övertalningsförsöken på nytt började hos den unga kvinnan, krusades hennes läppar i ett roat leende. Den blonda illbattingen skulle inbringa ett gott pris med de dragen och det humöret.
"För henne till ledet bland de andra, men rör henne inte.. Jag har en känsla av att hon kommer vara till nytta. Förr eller senare... Det finns kraft i henne, det syns på hållningen och viljan. Knäck henne långsamt." Hon skrattade tyst för sig själv när hon började gå mot sin häst.
Gabrielle fann sig snarad om händerna och axlarna. Hennes ögon sökte sig till den fruktade gestalten på hästryggen, som bevakade tingens gilla gång. Ett hustak stacks i brand, kvinnans mannar sprang omkring skrattandes medan de raserade och förstörde det sista som fanns kvar i byn. Byns befolkning stod i en stor, orolig och tyst klunga, som med rädsla i ögonen inte vågade göra någonting. Gabrielles syster såg på henne, blicken var glansig och förtvivlad. De skulle skiljas åt nu. Det visste hon. De skulle aldrig ses mer.
Ett ryck i repet och en barsk uppmaning fick Gabrielles fötter att besluta åt henne att gå framåt. När hon lämnade sin barndomsby kunde hon höra de frustrerade skriken av förlust över hem och åkrar. Eldslukten frätte i näsborrarna och röken fyllde den mörka natthimlen i stora sjok. Men det enda hon kunde känna var den klara känslan av sorg. En sista blick på infernot och Lila, som handfallen stod och stirrade efter henne med tårarna rinnandes utefter kinderna. En sista blick på det nu förflutna. Hon svalde och andades in brandlukt. Sedan lyftes den gröna blicken mot framtiden, som i en högrest, stolt gestalt manade på sin springare framåt, med svärdet höjt, avtecknat som ett svart streck mot det eldgula avståndsljuset. Hon hörde mannarnas mässande eka overkligt, massivt, runtomkring henne.
"Xena, Xena, Xena...", samma namn, samma monotona, mäktiga eko av hundratals mansröster.
Hennes hjärta fylldes med vrede, men samtidigt med en fängslad förundran. Vem var denna mytomspunna mördare, som ändå hade skonat en hel by? I skenet av den jättelika eld som hären lämnat bakom sig, såg hon erövrarens ansikte upplyst, förändrat i ett uttryck av skrämt äckel. De blå ögonen glimmade till och det hårda uttrycket kom tillbaka. Hon satte hälarna i hästens sidor, höjde svärdet mot natthimlen och skrek. Hären vrålade i triumf sitt genmäle medan de ökade marchtakten. Gabrielle snubblade över en närgående slavs fötter och såg ursäktande på honom. Han mumlade trött någonting ohörbart tillbaka. I den unga kvinnans grön ögon fanns så ett beslut. Om att ända denna hatcykel. En gång för alla.
Del 1: Överträdelser
Benen darrade och det skar en ilande smärta upp i dem så fort hon satte ned fötterna på den lerslammiga vägen. Den obarmhärtiga takten fick slavarna att snubbla fram över varandra och spöregnet gjorde ingenting för att förbättra härens stora förseningar. Då och då dundrade en brun hingst förbi med den vidrige Dagnine på ryggen. Gabrielle hade snabbt lärt sig att vart Dagnine befann sig befann sig också bestraffningen. Ingen av de andra befälen tycktes få ut så mycket njutning av att straffa slavarna som han, om de ens ansåg det värt besväret. Gabrielle dunsade in mansryggen framför sig igen när det ryckte i repet framifrån. Foten vreds onaturligt till och hon skrek, för att sedan flämta efter andan när regndropparna med hård kraft haglade över henne. Kläderna var genomsura och näsan rann. Det rev till ont och brände sedan under fotsulan och hon visste att det bara var ännu ett av många sår som inte skulle få läka. Hon blev framputtad av mannen bakom sig för att de skulle ta igen skadeögonblicket i marschtakten. Benen darrade häftigare än förut, tunikan satt fastklibbat iskall om kroppen och smärtan för vart steg var outhärdlig. Gabrielle gjorde som alla andra kring henne gjorde; hon tog ett djupt andetag, försökte tänka bort regnet och glömma den nu kraftigt blödande foten.
Hären stannade så plötsligt att de bakre leden inte hann med. De disciplinerade soldaterna gjorde halt på stället, men slavarna som inte fått order om att stanna gick in i armén och krockade med soldaterna där. Stort tumult utbröt när protesterande mansröster förvånat ropade till varandra för att reda ut vart felet legat och en löpare skickades iväg längre fram i kolonnen för rapport. De allra sista slavarna spjärnade emot bakåt allt vad de kunde för att inte följa med i vågen mot de bakre soldaterna. Ett flertal händer slängdes på de vattenhala rep som band ihop dem vid varandra, i ett försök att stoppa kollisionen eller någonting ännu värre. Någonstans i sitt medvetande hörde Gabrielle ett varnande rop och någonstans genom den blöta luggen som stack henne i ögonen så såg hon hur människor framför henne hukade sig framåt i försvarsställning. Ett dundrande av tunga hovar fyllde öronen och en hög snärt i luften bara armslängder bort fick nästan hennes hjärta att stanna.
Dagnine var rasande över slavarnas klumpighet. De smutsiga, eländiga små kräken! Hade det inte varit för att de kunde göra en god vinst på att handla med människor så hade han dödat dem varenda en. Ja...en efter en skulle han döda på alla möjliga tänkbara sätt, det ena mer plågsammare än det andra. Han var kall, blöt och hade suttit på hästryggen i ösregnet under hela dagen utan att få minsta strid att fläcka händerna med. Nu hade de stannat för mat och återigen hade de förbannade kreaturen brakat in i arméns rygg. Bondtölpar och slödder! Han kramade den hårt flätade piskan i handen, ryckte i hingstens tyglar med den andra så att djuret stegrade sig och slängde ut med armen snett åt sidan. Piskan ven genom luften tills en smällande snärt fortsatte i ett ylande skrik av smärta. Det glittrade till i de mörka ögonen och läpparna drogs upp i ett leende som dröp av skadeglädje. Om han inte fick strida idag så skulle han finna nöje på annat sätt.
Hästens hovar slog ner i marken och vattnet stänkte från dem när den galopperade fram och tillbaka längs slavleden. Männen och kvinnorna drog sig darrandes av rädsla samman inåt för att skydda sig. Ryggar böjdes och armar lades över nackar och ansikte. Dagnine red skrattande runt de skräckslagna människorna och höjde armen igen. Hästens hovar slog ner i marken och vattnet stänkte från dem när den galopperade fram och tillbaka längs slavleden. Männen och kvinnorna drog sig darrandes av rädsla samman inåt för att skydda sig. Ryggar böjdes och armar lades över nackar och ansikte. Dagnine red skrattande runt de skräckslagna människorna och höjde armen igen. Lekande lätt svingade han piskan över huvudet och slängde ner dess ände mot de vidögda slavarna som förgäves försökte kräla under och över varandra för att undkomma rappen. En tunn man med stripigt brunt hår gjorde misstaget att titta upp. Paniken lös ur de bruna ögonen. Rappet träffade honom bestämt över axeln och han vrålade med sina lungors fulla styrka. Hans ögon klippte till och synen blev grumlig när nästa rapp skickligt träffade över nacken och piskan smet om hans hals. Dagnine drog till och han var fast.
Han stod gurglandes med svajande fötter och försökte med sina snarade händer att lossa på den stramande snaran som nu hotade att strypa honom. Slaven framför honom slängde desperat fram sina händer och drog i sin repbit för att slita ner mannens händer så denne själv skulle slippa undan befälets grymma lek. Den brunhårige mannen började kvida och hostade när rösten bröts ner i ett rosslande under den alltmer åtstramande piskans strypgrepp. Den andre slaven slet i sin repbit med glasartade ögon utan medvetande bakom. Dagnine slängde huvudet bakåt skrattades åt den kämpande slaven och den andre som bidrog till dennes plågor. Dumma dårar! Så fort den ene hade blivit kvävd så skulle han bara hugga ner den andra för att statuera exempel. Men det var roande att se hur de båda, på sitt sätt, kämpade för sina liv.
Han sänkte blicken då den lilla kampen pågått för länge och lade andra handen på piskans skaft. Så började han hala in den för att skynda på förloppet. Mannen i andra änden av piskan väste och kippade efter luft som inte fanns kvar i lungorna. Ansiktet började anta en rödblå ton. Dagnine log ett djävulskt leende och sträckte sig med ena handen efter sin dolk. Det skulle inte vara första gången han fick ägna kvällen åt att tvätta bort blod från sin piska. Regnet smattrade mot häst och ryttare när dolken gled ur sin slida med ett långt, raspande väsande. Regndropparnas hårda fall gjorde det möjligt för slavarna att urskilja hans tornande gestalt som en domedagsgudom. Rörelsen var bekant för dem och den infångade mannens ögon vidgades av insikt när han ohyggligt långsamt släpades mot den ondsint leende ryttaren. Han skakade vilt på huvudet trots den smärta som rörelsen medförde. Regnet rann längsmed dolken, som glimmade till i det svaga ljuset av lyktor som börjat tändas för natten. Dagnines arm höjdes och mannen skrek.
Händelserna som följde blev ett otydligt, klumpigt muller. Ett ljust skrik skar genom luften och det rörde på sig i slavleden. Förmanande rop blandades med arga vrål och skräckslagna snyftningar när någonting rusade fram och slängde sig i vägen mellan dolken och mannen. Kalla fingrar stukades och stelnade när de med darrande små ryck lossade piskan från mannens hals. Den brunhårige föll ihop i en hög av kippande gnällanden och långa, djupa andetag när han flämtade efter luft. Han grät av lättnad och efterkommen chock. Dagnine drog åt sig piskan och rullade ihop den våldsamt otåligt medan han sökte med blicken efter den person som hade ingripit och släppt lös mannen. Hur vågade det aset komma emellan ett befäl och ett värdelöst stycke säljkött? Ögonen smalnade till glipor i regnet när han såg en liten, haltande form som knäböjde intill den liggande slaven.
Med dolken i handen slängde han sig ur sadeln och gick bestämt fram till den samlade folkhopen som skockats på platsen. Det var en härva av rep och snarade, blöta, stinkande människor. Irriterat slog han bort håret från ögonen och siktade in sig på personen som med söndertrasade fotsulor satt på knä invid den nu normalt andandes mannen och med lugnande ord talade till honom. En stor hand lades på en smäcker axel och med rå styrka pressade den till, tog tag och slängde personen helt om. Panikslagna gröna ögon stirrade oförstående in i befälets blick. Han hade sett hur skräcken hade runnit upp i anletsdragen så fort den blonda lilla kvinnan insett vem det var som hade vänt henne om. Han skar loss de repändar som förenade henne med de andra slavarna utan att lossa de som höll henne snarad. Sedan lade han omilt armen om hennes midja och började dra henne därifrån. Det såg ut som om kvällen artade sig trots allt...
Gabrielle kämpade emot med all den styrka hon hade kvar i kroppen. Hon spjärnade emot och hon skrek så högt hon kunde på hjälp. En stor hand slängdes över munnen på henne medan hon släpades bort från lyktornas sken och vägen. Det var mörkt och rädslan började gnaga henne inifrån, den grävde i magen på henne och hopplösheten växte ju längre bort från hären och de andra de kom. Hon visste att hon var svagare än Dagnine och att hennes utarmade kropp aldrig skulle orka fortsätta kämpa emot. Tårarna började bränna innanför ögonlocken när hon slöt dem och förberedde sig. Han skulle förgripa sig på henne, det visste hon. Han hade gjort det mot andra kvinnor i slavleden som trotsat honom. Det lärde dem att bli osynliga och krypa ihop långt innan den fara han utgjorde dök upp i synfältet. Hon hade varit oförsiktig, det var därför hon nu över gräs och grenar släpades in i skogen för att bli förnöjelse åt den vidrige Dagnine. Men hon hade inte kunnat se på medan den där mannen kvävdes. Det var fel.
Det här var fel! Det blixtrade till i ögonen av förnyad viljestyrka och hon bet Dagnine hårt i handen. Han svor högt, högg tag i hennes axlar och slet ner henne i gräset. En stövelklädd fot träffade henne med grov styrka i sidan och hon kved av smärta. Hon rullade över på mage och blicken flackade omkring för att få en uppfattning om vart hon var och vart hon kunde fly. De ihopbundna händerna gjorde det svårt för henne och hon träffades av ännu en ursinnig spark i magen, en som fick luften att gå ur henne. Hon låg där och kippade efter luft medan hon hörde honom cirkla omkring henne med ett förmanande tal om hur farligt det var att trotsa honom. Hon kunde inte tänka på någonting annat än att hon måste bort. Bort! Bort! Bort innan han tog tag i henne, innan hans stora, smutsiga händer lades på hennes kropp. Hon snyftade till och såg på sina hopsnörda händer som låg utsträckta i gräset framför henne.
En sista idé född ur paniken, fick henne att sätta tänderna till repen och börja tugga. Det kalla regnet föll över repen och tunikans ärmar. Dagnines fötter sattes på varsin sida om hennes rygg och han stod där över henne, hånfullt skrattandes. Även när handen ryckte tag i hennes nacke och tvingade henne bakåt för att krypa upp i knästående så gnagde hon på repen som höll henne fångad. Även när han med ihålig stämma sade åt henne att titta på honom så bet och slet hon i repen.
Slaget träffade över kindbenet och det sprängde i hela huvudet. Armarna sjönk som domnade från hennes mun och ner mot marken. Instintivt stödde hon sig på knytnävarna tills de darrade av den svajande kroppens tyngd. Hon hade blodsmak i munnen och ett ringande ljud i öronen. Det krasade till i revbenen och hon föll åt sidan. Sparken i magen fick henne att dra upp knäna mot bröstet och krypa ihop i en skyddande ställning. De salta tårarna blandades med det fallande regnet medan hon tog emot slagen och upprepade orden i huvudet; "Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte. Det är inte jag, det kommer inte att vara jag. Det är inte jag. Det är inte jag."
Spark efter spark tvingade henne till stillhet. Kroppen domnade bort i kylan och sinnet började bli oklart med smärtan och ringandet i öronen. Hon vändes över på rygg av sin plågoande och såg hur hans ögon lyste upp av rovgirig lusta när han slet sönder hennes tunika med ett rivande läte. Orden mumlades i det grumlande sinnet om och om igen. Hon vände på huvudet och grät tyst medan han höll henne fast mellan sina knän och började hasa ned byxorna. Alltför svag och mörbultad för att orka bry sig om det hemska som nu skulle ske, började Gabrielle glida bort i den barmhärtiga medvetslösheten. Det sista hon hörde var ett närmande stridrop, sedan sjönk hon ner i svart mörker.
Ett visslande ljud skar genom luften och det stang till i Dagnines axel när huden sprack och blodet sprutade från den skadade axeln. Han slängde handen mot den och tryckte emot medan han snabbt reste sig upp och i samma rörelse drog dolken igen. En mörk, lång skugga kom farande genom luften mot honom och en fots säkra träff mot hans haka fick huvudet att slå bakåt mot axlarna. Han stapplade bakåt ett par steg och skakade omtöcknat på huvudet. Det visslande ljudet blev tvärt avbrutet och en kort knäppning hördes genom regnbruset. Han hann inte hämta sig förrän något sprang uppför hans kropp och ett dussintal sparkar haglade över bröstkorgen och avslutade med ännu en snabb, säker hakspark. Armarna slog ut i luften, dolken for iväg av kraften bakom rycket i kroppen och han föll handlöst till marken. Det var tyst. Regnet föll.
Han väste med hopknipta ögon och drog sig upp i sittandes. Kroppen ryckte chockat till när han befann sig mitt emot ett par iskalla, hårda blå ögon. Han svalde och försökte dra sig undan, men hon höll kvar honom. Hans befälhavare stirrade honom stint i ögonen och lät honom inte sänka blicken från den skoningslösa kyla han mötte. Hon reste sig upp med en hand lagd markerande på hans axel. Han förstod att hon ville att han skulle sitta kvar när hon började gå mot den orörliga lilla gestalten som låg en bit bort från dem. Dagnine hann tänka igenom de flesta av de straff som erövraren brukade tillämpa när ett befäl avvikit från hären och agerat efter eget huvud utan att ha fått tillåtelse av henne. Olydnad, det skulle bli en mindre reprimand och sedan skulle allt vara återställt. Det fanns inget straff på att döda en slav. För trots allt så var en slav bara en slav. Den lilla slynan! Han såg ner på sin hands bitmärken och fnös åt det avbrutna tillfället. Han kisade när ljusprickar längre bort rörde sig mot dem och spottade sedan blodet ur munnen.
Xena gick med smidiga, noga eftertänkta rörelser, fram till den lilla gestalten och böjde sig långsamt ner snett över den. En stark hand lades på den hopkrupnas axel och drog försiktigt. Den mörbultade kroppen föll viljelöst mot hennes utsträckta arm och ett blont huvud dråsade in mot hennes bröst. Kvinnan var medvetslös. Hon lade den fria handen under kvinnans haka och lyfte upp den. Huvudet föll bakåt mot hennes axel och nu kunde hon se den svartnade blånaden som spred sig över större delen av den vänstra ansiktshalvan. Kvinnans arm föll ner mot hennes knän och den sönderslitna tunikan gled åt sidan. Den unga kroppen var blåslagen och rispad som efter en grundlig misshandel och av det trådrivna tyget att döma så hade hennes befäl tänkt genomföra någonting ännu värre. En misstänkt buktning en bit under kvinnans högra bröst visade sig efter två varsamma fingrars lätta tryck vara ett brutet revben.
Hon höjde blicken mot ansiktet som med blånad och sprucken läpp bar vittne om det grymma våld kvinnan utsatts för. Hon kände igen henne. Det var den trotsiga flickan från den där byn. Det trotset hade varit vad som förmodligen räddat henne från våldtäkten. Xena hade märkt att Dagnine saknades efter att hon hade fått rapporten från löparen om händelserna i de bakre leden. När hon ridit bak för att reda ut problemen så hade soldaterna varit mycket förtegna med vart han hade tagit vägen. Hon hade länge misstänkt att Dagnine tog sig för stora friheter med sitt befäl och när hon läste mer rädsla än respekt i de unga soldaternas ansikten, så hade hon ryckt tag i en av dem och skällt ut honom med iskall röst. Han hade stammat fram åt vilket håll Dagnine försvunnit, men det var först när en slav trädde fram med risk för sitt eget liv tilltalade henne, som hon fått reda på hur det hela förhöll sig. Efter en snabb överblick i slavleden så hade hon märkt att den blonda flickan saknades. Det hade det skyndat på hennes steg ännu mer. Det var ett mod i den naiva flickan som hade fångat henne från första stund i den där byn och av någon anledning så ville hon inte släcka det riktigt än.
Den lilla kroppen var kall och slapp, regnet rann i rännilar ner längs halsen, brösten och magen. Xena kastade en sista blick på den stackars misshandlade överkroppen och svepte sedan varsamt den trasade tunikan om den. De blå ögonen mörknade märkbart när hon reste sig upp med kvinnan i famnen. Armarna var beskyddande lagda om den medvetslösa när hon vände sig om och började gå tillbaka mot sin häst. En mindre trupp soldater från armén hade på hennes order följt efter som en rutinmässig säkerhetsåtgärd. Deras lyktor kom närmre och man kunde höra trampet av stövlarna glida mot det regnvåta gräset.
Hon stannade vid Dagnine och mötte hans blick, som var riktad upp mot henne. Den kyla med vilken hon mötte honom, fick Dagnine att rygga tillbaka och omvärdera sin situation. En krypande rädsla letade sin väg uppför hans ryggrad, men han satt still ända tills erövraren hade vänt honom ryggen. Hon hörde hur han sjönk ihop bakom sig när hon banade väg mellan de förstummade soldaterna, som blev beordrade att snöra ihop Dagnine och föra honom tillbaka till nattlägret. Hon lade försiktigt över flickan i en soldats armar, satte sig upp på hästryggen och tog emot henne. Hon lade flickan tillrätta framför sig och satte hälarna i hästens sidor.
"Du har uppenbarligen en stark dödlängtan, Dagnine.", morrade erövraren och satte nävarna i fältbordet. Träet knakade under den häftiga smällen och mannen som satt lugnt på stolen mittemot henne log på det försmädligt tvetydiga sätt som hon hatade. Han sträckte fram sina bundna händer och lade huvudet på sned.
"Och jag ser att du öser ömhet över dina betrodda, befälhavare. Varför vara så drastisk? Det var ju bara lite lek och bara en slavflicka.", han log det tvetydigt artiga leendet igen och viftade på fingrarna för att visa att han ville loss. Erövraren flög fram och tog ett så fast tag om hans haka att den vitnade.
"Bara en slavflicka?! Vad tänkte du på? Idiot! Vet-du-HUR-mycket en orörd sådan är värd!?!", de blå ögonen blixtrade av ilska. Dagnine slappnade av och hans ögon blev mindre vaksamma. Hon talade affärer. Då visste han hur han skulle hantera situationen. I affärer tänkte de lika och då förstod han hennes ilska. Han befann sig på en stol som nu vägde på bakbenen över golvet. Han fuktade läpparna.
"Förlåt, befälhavare. Jag visste inte att flickan var orörd. Hade jag vetat det så hade jag givetvis inte äventyrat prissumman.", han följde henne med blicken när hon släppte honom och stolen föll tillbaka mot golvet med en smäll. Den långa kvinnan gick i runt en vid cirkel inne i befälstältet. Hon skulle inte få ur honom mer, det visste hon. Men nu när hon visste om hans små förnöjelser så kunde hon hålla ett mer vakande öga över honom. I hennes bakhuvud formades en plan medan hon strök förbi bordet igen. I vart hörn av tältet stod ett fyrfat och lös upp det tygklädda rummet. På Dagnines vänstra sida stod kartbordet, men i övrigt var tältet sparsamt möblerat.
Det korpsvarta håret föll vilt svallande över erövrarens axlar och nu när hon inte bar sin rustning så njöt Dagnine av att se musklerna röra sig under huden och tyget. Hon var en mycket vacker kvinna, med en otämjbar inre glöd som var ökänd bland de män som hon besegrat och erövrat. Bland kvinnorna också. Hans flin breddades vid tanken när hon stannade med ryggen mot honom. Det var i sanning en blick för gudar. Och gudarna visste hur han hade åtrått befälhavaren, hur han fortfarande strävade efter att ta henne till sin säng. Det var en ensidig åtrå, då erövraren inte såg honom som någonting annat än ett befäl i sin här, men en dag...Hans tankar avbröts och adrenalinet skenade när hon blixtsnabbt vände sig om med en lång dolk i handen och rörde sig så fort att han knappt förstod vad som hände. Han trodde att han skulle dö när ett tryck mot repen vid handlederna följdes av kall metall och sedan ett uppåtgående snitt som lossade dem. Han gned sig om handlederna och såg upp på henne från stolen. Hon var på väg mot tältöppningen. Han flinade brett.
"Dagnine. Tro inte att du kommit undan.", sade den långa kvinnan utan att vända sig om och slank ut genom öppningen. Dagnine log där han satt med blicken mot den fallande tältfliken.
"Givetvis inte, befälhavare." Hans ögon glimmade i skenet från fyrfaten och ett djävulskt leende krusade läpparna. Han hade inte kommit undan den här gången. Men för det skulle han straffa slavflickan tvefaldigt vid ett senare tillfälle. Hon skulle skrika under honom, innan det skriket tystnade; tystat av hans svärd. Han reste sig upp och såg sig ointresserat omkring innan han begav sig till sitt eget tält för att söka upp nattsömnen.
Det var varmt och mjukt. Så mjukt... Gabrielle log i sin slummer och sjönk djupare ner under det tjocka täcket. Hon var vagt medveten om att hon låg på rygg i en riktig säng och mådde som en drottning. Det måste vara en dröm. Hon var inte kvar i Poteidaia längre, hon var en slav i erövrarens här; en plats som var så mycket värre än den trygga byn. Hon öppnade ögonen försiktigt. Det kändes som en omöjlig uppgift, då tröttheten i kroppen bar emot. Genom de kisande springorna förnam hon en mörk, lång gestalt sittandes bredvid sängen. Paniken bröt fram då minnena av natten kom forsande in i huvudet och hon ryggade skräckslaget gnällandes undan gestalten, som kom närmare. Hon vände ner ansiktet i sängens kuddar och inväntade domedagen. Men den kom aldrig. Istället var det en varsam hand som mjukt lades på hennes axel och vände henne tills hon låg på rygg igen.
Hon kände av smärtan som strålade från flera punkter på kroppen och drog häftigt efter andan. Det var då hon kände hugget i bröstkorgen och slank in med händerna under den svala silkestunikan. Hennes ögonbryn rynkades ihop av oförståelse över den hela tunikan, den hade ju rivits sönder. Sedan märkte hon de linnelindor som låg om hennes överkropp. Någon hade tagit hand om hennes skador. Kanske hade gudarna förbarmat sig över henne och skänt henne en snabb död, som hon bett om? Hon log ett hjärtevärmande, varmt leende. Hon var omedveten om den omedelbara lättande effekt det hade på personen som vakade vid hennes bädd, men hon hörde hur denne någon mumlade någonting till en annan person, som kommit in i rummet. Den ena rösten var grov och hård. Den verkade fråga hennes välgörare om någonting. Rösten som svarade var djupt fyllig och mjuk. Den mumlade ett par ord igen och den andra rösten svarade kort, för att sedan försvinna bakom ivägtrampande stövelsteg.
Det kliade i bröstet och Gabrielle hostade. Det skrapade och ömmade under hennes högra bröst, där linnet var tätt lindat. Täcket gled av henne och hon famlade efter det med kisande ögon, men fann det ingenstans. Hennes fingrar var också lindade. En klump bildades i hennes hals. Hon kunde inte göra någonting som inte gjorde ont, det började bli kallt utan det varma tygtäcket och hon längtade hem så desperat mycket. Hon längtade efter en enda punkt trygghet, där allt kunde bli bättre och världen inte var en mörk, regnig plats där fötterna blodades sönder. En vyssjande, mörk röst talade lugnt till henne och hjälpte henne att lägga sig ner igen. Säkra händer lade hennes ben tillrätta och drog sedan täcket över henne. När hon lade händerna på täckets kant och kisade upp, mötte hon de blåaste ögon hon någonsin sett i sitt liv. En varm hand strök det blonda håret ur ögonen och in bakom öronen. Hon log trött men tacksamt och somnade om.