Disclaimer: Det här är en uberfic. Det betyder att själva essensen av Xena och Gabrielle ligger i de två huvudkaraktärerna.
Den här berättelsen är en tyst betraktelse av en ensam uberXena.
Det är en historia utan uttalade ord, en historia om saknad. Om ensamhet.
Och om kärleken.
Jag tar alltid emot kommentarer. Så skriv en rad om du känner för det.
/Johanna lajvmaster@hotmail.com
Ensam kvar
En gång var jag rädd för mörkret, men det är jag inte mer...
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad, jag är trygg vad som än sker.
Du vakar över mig...
Blicken riktad mot skyn, armarna vilar tysta och omtänksamt placerade över det kalla räcket som stöd. Räcket är svart och starkt. Det är lika tyst som armarnas avslappnade ställning, tillsammans kommunicerar de utan ord medan luften är fylld av tomhet. En kyla som knappt är förnimbar slingrar sig omkring, en fågels förundran över det flyende ljuset drillar bekvämt lätt över husen och träden i området. Det är sommar fast vädret inte hunnit ikapp. Det gör sällan det numera, det bara väntar och ser hur många människor det är som kommer att fråga efter det och tala om det innan det generöst blomstrar och fäller ut sina varma kronblad av sol.
Skuggorna flyttar sig själva. Värdet och tristessen i det ordlösa ögonblicket skär in i varandra och skapar en bitterljuv vridning i maggropen. Väsen välkomnas med ett leende när barnrop möter barnrop och förenas i samtal utanför, bara för att sedan eka bort i stillhet som sträcker sina fingrar i längtan efter rörelse. Efter liv. De återvänder med glada, rullande tillrop av lek och kamratskap. Ett litet leende leker kring de torra läpparna, som jag först nu upptäcker är torra. Tungspetsen räcks i van omedvetenhet ut och sveper över dem för att fukta. Tillfällig mjukhet gör dem smidiga och leendet breddas, med de små smilgroparna som vill visa att de finns. Jag kan känna dem och varje muskel i ansiktet. Det är sommar nu.
Den brukade vara speciell med en ungdomens evinnerliga, oändliga magi när jag var liten. Ja, genom uppväxten och upp i tonåren; genom skola och gymnasium. Sedan hände väl allt som det gör och arbete ersatte det tio veckor långa lovet som förr alltid verkat så kort. Vad långa dagarna är när de inte är fulla! Jag är ledig i två veckor framöver, men de känns tomma. Kanske är det för att jag fick lov att söka dem så sent att jag inte har planerat någonting för dem. Jag har försökt få tag i min morbror angående torpet nere i Småland, för att åka tåg och buss ner dit och bara vara. Bada, sitta på utedass, tälja, måla och ta en tripp till Kalmar slott...eller gå till den där lilla skivbutiken som verkligen hade allt när jag var där senast. Eller kanske slår jag mig bara ner och ser ut över vattnet, kanske talar jag med någon som också sitter där och tittar. Jag vet inte. Det brukade vara mycket lättare förr med ord. Innan allt.
Innan inget.
Före kärleken.
Jag älskar dig…
Det är ett språk som ger vemodet ett tappert, rosenskimrande varmt ansikte och gräver ner sig djupt in i själen. Det är ett sådant uttrycksfullt språk att ett par ord kan väva en skir spindelväv av förundran som sprider sig i stilla mak medan daggdropparna rinner utmed nätets linjer och trådar. Jag ler med ett välbehag vilandes i kroppen och tänker tillbaka.
Det är en kärlek som är så stark, det är en kvinna med ett mod och en inre styrka; med en tro på någonting högre än henne själv och på den kärlek hon delar med sin livskamrat...en sådan säker och orubblig tilltro till dessa ting att den blir hennes död. Romantikern sitter nu och ler mjukt, med ett vagt skimmer i ögonen. Den alltför logiska människan undrar vad det är som är så märkvärdigt.
Varför är du så tyst? Varför läser du mina ord och vart hör du hemma? Vilka är dina tidsfördriv och vart vill du hamna? Vilka är dina rätt och fel, dina sorger och din glädje?
Min trygghet är hos dig...
Jag antar att livet pirrar till i magen då och då, med en intensiv styrka som får mig att vilja dansa runt och jubla. De stunderna gör jag också gärna det, sluter ögonen och nynnar; sjunger och skrattar, slår armarna om kroppen och bara lyssnar på dess egna begär och behov. Min trygghet är där jag är och här hör jag hemma. Men längtan är stor efter den varma mjukheten som följsamt log mot mig och sträckte mig sin hand. En känsla, egentligen. Några konversationer för länge sedan innan hela karusellen och dess vindlande vådafärd. Minnet av en tillfällig trygghet i vänners hamn två somrar bort, där armarna söker sitt värkande behov; där det möts i tröstande klippas förståelse. Jag tänker tillbaka varje sommar sedan dess. Och jag minns. Men jag vill inte, fast jag kommer alltid att göra det. Vart jag än går, vad jag än gör och varje gång jag ser mig själv i spegeln. Ögonen är sorgsna ibland, ibland skrattar de som förr.
Varför? Jag ville bort från din frånvaro, så desperat ville jag komma hem till din famn som inte finns längre. Nu vill jag bara skala av mig två år av mitt liv som ett äppelskal och låta det ringla iväg som en kopparorm. Stora delar av det, i vart fall. Stressen, rastlösheten, ångesten och kväljningarna i halsen, som krullar sig och hånskrattar när jag försöker le och tala. Gråten över den skugga av mig själv som jag är. Ibland kan dessa känslor rinna fram som kranvatten och stå och droppa. Vad jag menar är väl att vi alla har våra oroskällor. Vi kan stoppa dem. Med eller utan hjälp. Livet är alltid värt det i det långa loppet. Slå på det onda. Slå på det med all den styrka du har och var inte rädd; var ALDRIG rädd! Det gör bara att klumpen i halsen skrynklar ihop sig och ger de där kväljningarna. Stig ut i solen den dagen då vädret har hunnit ikapp sommaren. Ta ditt hem i handen och le; skratta och slappna av, så ska du se att allting är bra.
Kanske vet vi inte vart vi är på väg, eller vad som är rätt och fel. Kanske förstår vi inte värdet av glädje och sorg när känslorna drabbar oss. Kanske får vi sitta efteråt och reflektera kring dem, kring våra beslut och över tystnaden. Kanske hittar vi inga sysslor som kan leda oss i kampen mot tristessen. Men överallt... Överallt hittar vi små, små tecken på vart vi hör hemma. Det är en av de få saker vi verkligen vet med oss att vi har i livet; känslan av hemma. Vad är trygghet om inte hemma? Vem och vad kan man lita på om inte hemma? Vart återhämtar vi oss och vart reser vi från och till? Hemma. Hemma är vårt hus, vår själ och våra tankar. Tryggheten i sig själv är det mäktiga vapnet mot all världens bekymmer, orättvisor och fåniga uttryck. Älska dig själv och må bra. Acceptera dig själv och du hittar hem. Ta din livskamrats hand eller din väns hand... och du vet att du alltid kommer hitta hem. Och åker du vilse på vägen, ta vara på vad vilse är och krånglet. Ser du inte ljuset för mörkret så var inte rädd. Det finns där. Det kommer alltid att skingra det tysta och svarta. Tänd ett ljus, så får du känna din ro. Värmen.
Jag minns hennes ord, som jag kände innan människan.
Röd magma, sammansmältande intensivt fläckig av eld, svirvlade till och smekte magen inuti med djärva, retsamma drag och lockade med ett löfte om ingenting verkligt, om luft under fötterna. Det var lätt att påverkas av texter och bilder, konstaterade jag lugnt, vände mig om och skakade på huvudet samtidigt som ett enkelt klick över ljusknappen sänkte badrummet i mörker. Dörren stängdes bakom mig i samma reflex som alltid, den klack till som insikten i huvudet. Jag var tvungen att få tag i någon jag inte kände och skaka om denna någonting så oerhört för att berätta det väsentliga; att dennas ord förändrat någonting jag inte visste om. Att det var viktigt att vetskapen förmedlades, så att jag kunde dö inom några sekunder men hade givit någon visshet om sin förmåga att beröra. Jag hade läst igen, i vanlig ordning. En berättelse jag ville veta slutet på, men som inte hade skrivits vare sig på papper, elektroniskt eller ens i sinnesvärlden hos författaren. Jag måste veta, var min tanke. Jag måste få veta.
En bris drar förbi och smeker håret i en stilla, virvlande rörelse. Tusentals snörvlingar stiger från djupen, hundratals händer stryker vätan från kinderna och alla ögon är fästa på oss. Hon har feber, det är första gången i feberyrseln som hon vaknar till och känner igen mig. Min röst är grötig av rörelse och jag får en klump i halsen. Det är nu jag också vet att hon ska dö och jag är så rädd, så rädd att vandra ensam resten av mitt liv. Hon bara ler, matt men med all den värme som är så karaktäriserande hennes härliga, stora hjärta. Hon möter min blick utan rädsla, hon är ju så säker på sin sak. Hon kommer att glida iväg, men hon måste få mig att förstå att vi kommer att mötas igen.
Om allt rämnar runt omkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut
Du och jag, vi mötas åter...
och du ska alltid minnas vad jag sagt;
Jag är i gott bevar.
Armarna på balkongräcket är ett svagt minne och fågeln har tystnat. Men luften är frisk och kranen droppar i köket. Den behöver vridas åt och jag behöver tänka. Det är bara att knata från datorn och nerför den enkla lilla trappan i trä, höra det vardagliga knaket i den när de två sneda stegen knackar sig tillbaka och höra klädkammardörren knarra när den öppnas. Jag måste se till att olja den någon dag. Den bruna skinnjackan hänger där den ska. Den kommer att göra det även om jag bestämmer mig för att inte gå ut mer ikväll. Jag är så glad att jag hindrade min mor från att slänga den. Jackan reser jag praktiskt taget ingenstans utan, den är en trygg del av mig som man kan kura sig ner i och känna sig levande i. Den är det enda jag har kvar av Natalies lukt. Den var hennes. Den hänger bara i klädkammaren, den är för liten. Tavlan längst in i hörnet av trappen av de omfamnande älskade, den hängde i vårt hem. Här för så länge sedan. Jag har tagit små bitar och gjort dem till mina egna med hjälp av varma minnen. Det gör jag med det mesta hos personer och saker. Kanske är det alla småsaker som ger en människa hans eller hennes identitet. Småsaker...
Om jag någonsin älskat någonting i livet så är det dig, Natalie. Tack för din stund på jorden. Tack för sommaren i Wien. Tack för sju år tillsammans. Tiden blev för kort, men för evigt hade ändå aldrig varit nog. Det skrev du själv.
Släkten, familjen och en död, mycket älskad, kvinnas skrivna ord har visat mig varför det är värt att leva även när livet är fördjävligt. Orden på det gulnande pappret har lärt mig att enkelheten också är en välsignelse, utan krusiduller och viktigheter. Det handlar om att omfamna det vackra i sitt liv.
Men det är svårt att glömma. Allt som var du var jag.
Jag är hemma och det är kväll. Och himlen... syns så långt borta.
Inatt ska en stjärna tändas, den ska skina klar
och lysa dig väg... Du och jag, vi mötas åter...
Beskyddet av en ängel som står vakt, det vet du att jag har.
Jag vill att du ska minnas vad jag sagt...
...Jag är i gott bevar.