Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

Pollineringsbiologi

Transport av pollen  Attraktion av pollinerare

Några definitioner

I dagligt tal är det vanligt att ordet blomma används för att beteckna såväl själva blomman som hela plantan den sitter på. Detta ger lätt upphov till en viss begreppsförvirring. I de nedanstående ordförklaringarna avses med blomma de reproduktiva delarna och kronbladen. Hela växten benämns plantan.

Könsfördelning

Hos tvåkönade blommor (till vänster) återfinns både ståndare och pistiller i samma blommor. Sambyggare (mitten) har visserligen separata hanblommor och honblommor men de befinner sig fortfarande på samma planta. Blommor som är uppdelade i hanplantor och honplantor kallas tvåbyggare (till höger).

Pollinering

Korspollinering och grannpollinering

Med pollinering menas överföring av pollen från ståndare (hanliga organ) till pistillens märke (honligt organ). För befruktning krävs dessutom att pollenkornet gror ut och bildar en pollenslang som gör det möjligt för de hanliga och honliga generna att förenas.

Vid egentlig korspollinering (a) överförs pollen från en planta till en annan. Egentlig korspollinering är en förutsättning för en ökad genetisk variation genom omkombination av arvsanlag.

Grannpollination (b) innebär korspollinering mellan blommor på samma planta. Eftersom dessa blommor är delar av samma genetiska individ är grannpollination i praktiken självbefruktning.

Tvåkönade blommor och sambyggare har möjlighet till, eller riskerar, självpollination vilket dock ofta försvåras eller förhindras genom olika anpassningar som gynnar egentlig korspollinering. Hos tvåkönade blommor kan t ex de egna pollenkornen ha en långsammare tillväxthastighet än främmande pollen (sk partiell självsterilitet). Hos andra finns anpassningar som förhindrar att de egna pollenkornen kommer i kontakt med pistillmärket, t ex genom mekaniska hinder eller genom att mognaden inträffar vid olika tidpunkt.

Transport av pollen

Den som först insåg att befruktning av blommor kräver överföring av pollen, från ståndare till pistiller, var en botanist vid namn Grew. När han gjorde sin upptäckt 1682 fick han medhåll av Linné men ingen av dem insåg vid den tiden att någon form av transportörer var inblandade. De trodde helt enkelt att ståndarna själva gjorde arbetet. Den som, ca hundra år senare, avslöjade sanningen om insekternas inblandning var Konrad Sprengel. Som så många andra som gör nya upptäckter blev han inte uppskattad utan lyckades snarare uppröra sina samtida kollegor. Idag krävs det mer än så för att uppröra någon och vi medger utan omsvep att ståndarna tar hjälp utifrån, inte bara av insekter, utan även av vind och vatten.

Vindpollinering

Vindpollinering är vanlig bland träd. gräs, starrarter och hängväxter. Det är en metod som förlitar sig på slumpen och den innebär stora förluster av pollen eftersom många korn hamnar på fel ställen. Växterna kompenserar för detta genom en hög produktion. En hassel producerar ca 2 500 000 pollenkorn per fröämne. Även tall och gran producerar enorma pollenmängder. Det ryker från träden och när det sedan regnar faller pollenmolnen ner och gör vattensamlingarna gulkantade. Förr kallade man fenomenet för svavelregn. Man kunde önska att det ordet fortfarande hade samma oförargliga innebörd.


Tallpollen med luftsäckar

För att underlätta spridning av enskilda korn är de vindpollinerade växternas pollen oftast små, lätta, släta och saknar klibbig yta. Många har någon typ av anpassning som håller dem svävande, som t ex luftsäckarna hos tallpollen. Pistillmärket hos vindpollinerade växter är ofta klibbiga och har stor yta för att öka chansen att pollen ska fastna. Flera av våra vindpollinerade växter är besvärliga för allergiker.

Vattenpollinering

Vid vattenpollinering sker överföring av pollen under eller utmed vattenytan. Metoden finns hos vissa vattenväxter, t ex hos bandtång, hornsärv och hårnate, men är inte särskilt vanlig. Pollen skadas lätt av vatten och även de flesta vattenväxter pollineras med hjälp av vind eller djur. Några få arter som ältranunkel, revsmörblomma och kabbeleka transporterar sitt pollen med regnvattnets hjälp.

Pollenkornens vattenkänslighet gör att många blommor sluter sig vid regnväder. Arter som slår ut tidigt på våren, som t ex snödroppen, har ofta klockformade blommor som hänger ner. Hos läppformade blommor skyddas pollenkornen av den kåpformade överdelen. Grobladet, som inte har några kronblad, sluter istället sina ståndarknappar när vädret är dåligt.
Läs även om vattenspridning

Djurpollinering

Djurpollinering innebär att pollen fastnar på, och sprids med, djuren när dessa förflyttar sig. I tropiska områden är fåglar, och även fladdermöss, viktiga pollinerare men i vårt land är insekterna i särklass de som har störst betydelse i sammanhanget. Vuxna individer av såväl humlor, bin, blomflugor, svävarflugor, dagfjärilar, nattfjärilar och vissa skalbaggar tjänstgör som pollinerare. Pollenkornen hos djurpollinerade växter är ofta taggiga och klibbiga vilket underlättar att de sprids i klumpar. Insekterna, i sin tur, är ofta håriga för att pollen lätt ska fastna.
Läs även om djurspridning

Upp

Attraktion av pollinerare

Skyltningsenheter

I det ofta tämligen komplicerade samspelet mellan växter och pollinerare har blommorna utvecklat olika attraktionsmedel. De erbjuder föda i form av pollen och nektar och vägleder insekterna med doft, färg och form. För att göra intryck kan växterna ha stora, enstaka blommor men vanligare är att många små blommor sitter samlade i grupper och bildar en gemensam, stor skyltningsenhet.

Exempel på enkla blomställningar
a)korg b)huvud c)kolv d)dubbel flock e)hänge f)ax g)ensidigt knippe h)tvåsidigt knippe

Skyltningsenheten hos en art kan även bestå av en kombination av enkla blomställningar och bilda en sk sammansatt blomställning.

Blommans form

Formen på blommorna är ofta anpassad till en viss typ av pollinerare.

Blommor som pollineras av flugor är grunda med lättillgängligt pollen. Vanliga arter med flugpollinering är femfingerört, blodrot och gåsört.


Flugpollinerad blomtyp

På dagen syns färger bra och de blommor som pollineras av humlor och bin är ofta starkt färgade. De har också en landningsplats som steklarna kan utnyttja när de besöker de vanligen läppformiga blommorna. Nektar är gömd i blomman men inte djupare än att den kan nås med steklarnas korta mundelar. Rödplister och vitplister är arter som pollineras av steklar, främst bin. Ståndarna sitter i blommans kåpformade överdel och när stekeln landar får den pollen på huvud och rygg. Även flugblomstret pollineras av steklar men tar det säkra före det osäkra och satsar på sex mer än på mat. Blommorna liknar stekelhonor vilket drar hanarna till sig för en, förmodligen ganska misslyckad, kärleksstund.


Exempel på stekelpollinerade blomtyper.
Till vänster plister, till höger flugblomster.

Fjärilar har långa, sugande mundelar. Blommorna de besöker har anpassats till detta och har sin nektar gömd, t ex i långa sporrar. De blommor som pollineras av nattflygande fjärilar är vanligen vita och öppnar sig först i mörker då de sprider en stark doft. Exempel är nattviol, skogstry och kaprifol. Till skillnad från steklar och dagfjärilar så behöver inte nattfjärilarna ha någon landningsplats på sina blommor. De kan nämligen, som kolibrier, suga i sig nektarn medan de står stilla i luften.


Nattfjärilspollinerad blomtyp

Upp