Slugger 
 
               Ulf Lundells artonde studioalbum har begåvats med en 
               sällsynt träffande titel. Det är verkligen en slugger vi möter 
               här. En fighter som ständigt går till besinningslös attack. Som 
               tjurrusar rakt på motståndaren. Som skiter i garden och bara 
               slår och slår och slår. 

               Lundell har kort sagt gjort sin punkplatta. En rå, skitig, 
               hård gitarrsmocka som kommer att träffa många fans rätt 
               över truten. 

               Till och med balladerna, titelsången, ?Vägen ut? och 
               ?Stum av beundran? ? en avlägsen, sotig släkting till ?Gruva? 
               på ?Xavante? ? river duktigt i hörselgångarna. 

               Jag kan förstå om beskrivningarna väcker skepsis. 
               Mannen har ju fått klumpfot nästan varje gång han försökt 
               rocka de senaste åtta-nio åren. 

               Men i det elaka larmet på ?Slugger? lyckas han ? 
               uppbackad av en tajt, kaxig enhet på blott tre man ? gjuta 
               både vitalitet, svärta och dynamik. 

               Det är bara bluesrock-rökaren ?Glans? som inte riktigt vill 
               röra på sig. Att vissa av greppen kan härledas till tydliga 
               förebilder ? framför allt Neil Young ? känns ganska 
               ovidkommande. Likaså att melodierna knappast håller ?Rom 
               i regnet? eller ?Evangeline?-klass. 

               Det spelar liksom ingen roll när man får bredsidor som 
               ?Om jag hade henne?, ?Man igen?, ?Slugger?, ?Folk? och 
               maniska maratonkillern ?Stampa på den? i mellangärdet och 
               känner sig fyllas av inspiration, lust och uppfriskande 
               trotskänslor. 

               ?Slugger? är Ulf Lundells bästa nittiotalsplatta, näst efter 
               ?Xavante?. 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet