ULF LUNDELL: "Män utan kvinnor" (Rockhead/Emi). 

Skvaller i början av sommaren sa att Lundell redan spelat in ett nytt album med mjukisgänget runt Sophie Zelmani och nu bjöd ut det till olika skivbolag i jakt på det fördelaktigaste anbudet. Säljarstråten fick mig att vänta en lättsmält, kommersiell platta. I stället blev det tvärtom. Detta är Lundells minst publikflirtande platta sen den akustiska vissamlingen 12 sånger 1984. Det är dämpat, deppigt och desillusionerat. 

Inledningen (titellåten) är visserligen ett slags pep-talk (till män utan kvinnor och vice versa), men det blir snabbt mörkare för att till sist mynna ut i något som påminner om en självmordsnot (Barcelona, elfte spåret). Det handlar om den svåra ensamheten, saknaden av något att tro på - och längtan efter en livspartner, en kvinna. 

Näst sist ligger Underbar med albumets kanske mest centrala rader: 

"Var är min belöning? 
Har jag inte gjort nog snart? 
Var är mitt hem, min kvinna?"

Avsaknaden av starka melodier och kraftfulla refränger är plattans stora brist. Fast några finns förstås. Drygt åtta minuter långa Nadja är hjärtskärande vacker, men textmässigt förlorar Lundell sig i nån sorts kryptisk uppgörelse med akademikervärlden (Lund? Uppsala?). 

Just halten av svårbegriplighet är ovanligt hög. Jag inbillar mig att texterna till sånt som Cadaques och Fullt ut representerar ett för Lundell bitvis nytt sätt att skriva - och det låter vackert... men, hallå, vad handlar det om? 

Babywriter och Party med sitt guppiga, lätt komiska komp ger en stunds lättnad, fast den sista texten är ett svart rollspel, en fascistoid utläggning från den moderne Bryssel-yuppien (det dammar dock lite från Mark Knopflers "komiska" nummer åt Dire Straits - Money for nothing/My parties). 

Serengeti är med stråkar och blås det stora produktionsnumret, ännu en återblick på 70-talet som mynnar i förakt för nutiden ("jag lever i en värld av soul-musik nu och medelmåttorna programmerar denna värld"). 

Producenten Lars Halapi har profilerat sig via Sophie Zelmani och som gitarrist i Bo Kaspers Orkester. Det är sparsmakat, med akustisk inriktning. En vibrafon här, en orgel där. Munspel, slide- och steel-gitarr. Ljudmässigt går associationerna till Neil Young, Bob Dylan, Leonard Cohen och Tim Buckley. 

Bitvis är Män utan kvinnor mycket fin, men i långa stycken är den småtrist gnällig. Det känns som om Ulf Lundell ältat sin desillusion i några sånger för mycket på 90-talet. Han har rätt i att han behöver en nytändning. Det finns inget här som inte en kvinna kan bota. 
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet