Filiph Alexander Sandström
Länkar värda att testa!
Föräldrakanalen.
FöräldraNätet.
Unga Föräldrar.
Baby Basics.
9 Månader.
Jag vet inte hur länge jag hade velat bli gravid och hur ofta jag hade gråtit när mensen kom i slutet av månaden. Vi var iväg till ungdomsmottagningen, jag vet inte hur många gånger, och gjorde graviditets test men varje gång var det negativt…Jag trodde att jag inte kunde bli gravid, trodde att det var nått som var fel med mig. Men till slut ,jag minns det så väl, vi var på fest (den 23/5)och jag skulle kissa ute i skogen och såg då i mina trosor att jag hade blött, vilket jag aldrig gjorde mellan mensen. Då började jag fundera på om det kanske inte var så ändå att jag tillslut hade blivit gravid??? Men jag orkade inte bry mig om det just då utan tänkte att jag skulle ha kul och inte oroa mig. Kände efter graviditets tecken och brösten började att ömma och jag var lite illamående på kvällen men det var det enda. Trodde att mensen skulle komma den 30/5 men det gjorde den inte. Ringde åter till ungdomsmottagningen och bokade en tid för graviditets test. Den 10 juni skulle jag dit, tänk om det äntligen hade lyckats!!! Den 10:e juni var jag jätte nervös men det kändes verkligen som om jag var gravid det kändes annorlunda. Vi satt och pratade en stund och jag tog fram urinen som jag hade tagit med mig, nu var stunden framme hur skulle det bli. Det visade positivt jag är med barn, sicken känsla det var, vi hade försökt så länge och nu äntligen hade det hänt. Jag var då ca i vecka 5+5. När jag hade gått 7 fullgångna veckor kunde jag inte hålla mig längre utan var bara tvungen att berätta för någon. Jag mailade till mina föräldrar att de skulle bli morföräldrar för första gången. De ringde mig och gratulerade och var bara positiva och glada. Veckan där efter var hemsk, jag mådde jätte dåligt och började fundera om jag verkligen ville detta. Jag kunde inte äta, men var samtidigt jätte hungrig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Och det räckte inte med att jag mådde illa, när jag hade gått 7+6 veckor blödde jag. Den känslan när jag satt på toa och märkte blod, jag trodde att nu var det slut, det blir inget barn. Det slutade och jag mådde fortfarande illa och brösten ömmade mer än någonsin så den lilla blödningen var inget farlig. Men en vecka senare var det i gång i gen. Jag blödde i två dagar, ringde och pratade med sjukhuset men det enda svaret jag fick var det att om man blöder så har man fått missfall. Hur kunde hon veta det över telefonen? Hon hade aldrig träffat mig. Jag fick även rådet att köpa ett graviditets test och testa om det fortfarande visade positivt, i såfall skulle jag fortfarande vara med barn. Efteråt fick jag reda på att det kunde visa positivt i en vecka efter ett missfall. Mitt test svar var i alla fall positivt och jag trodde att det inte var någon fara. När jag hade gått 10 fullgångna veckor. (på en söndag i gen, alltid helg) jobbade jag som vanligt och allt flöt på precis som det skulle. Men efteråt hade jag en sådan konstig smärta i magen, det ville inte gå över och en engång fick vi ringa till sjukhuset. Denna gången var det en tjej som svara, hon var jätte trevlig och frågade om vi ville komma in eller om vi kunde vänta tills dagen där på och boka tid hos specialist mödravården. Vi sade okej och väntade. Bokade tid dagen där på och skulle vara där om 45 minuter, jag var nervös, skulle vårat barn leva eller? Kom in nästan direkt och fick göra ett vaginalt ultraljud. Doktorn frågade om jag ville se på en gång eller om de skulle titta först. De fick titta först, jag vågade inte, jag ville inte se ett dött foster. Nu visade det sig att fostret inte alls var dött utan det fanns ett litet, litet pickande hjärta. De mätte honom (vi har kallat det han genom hela graviditeten) och han var 21 mm stor…mitt/vårt barn levde och mådde bra. Den 21 juli hade jag gått 11+3 veckor och vi var iväg på inskrivning på barnmorskemottagningen. Våran barnmorska hette Gun och var jätte snäll. Trodde att de skulle försöka övertala en att vi var för unga men hon såg det bara som positivt med yngre föräldrar. Hon tog en massa prover och frågade ut oss med en massa frågor, allt verkade bra och det började kännas verkligt att jag verkligen var med barn. Vecka 12+5 var vi iväg på läkar besök och det var helt ok allt där, fast att gubben var gammal och äcklig… Vecka 16+4 var det dags för det riktiga ultraljudet och jag hade en massa idéer om att barnet inte levde, Alex ville inte lyssna på mig och mycket riktigt han hade rätt, det fanns fortfarande ett hjärta som slog. Blev tillbaka flyttad till vecka 15+0. Kändes inte kul men det var det värt, bara han mådde bra. Beräknad förlossning är den 17 februari år 2000. Allting var underbart, men ändå så hemskt. Visst man hade hört talas om humörsvängningar men att de var så pass alvarligt trodde jag inte. Jag blev arg för precis ingenting och grät hysteriskt. Trodde att ingen i hela världen ville ha mig. Och inte nog med det Alex och jag bråkade hela tiden. Han var aldrig hemma och jag fick sitta här själv utan vänner eller någon som brydde sig om mig. Vi hade haft det så bra ihop hela tiden men nu hade han blivit som förbytt. Han var ute och drack varje lördag och det gick inte att få tag i honom om de frågade om jag ville följa med så var det alltid för att de ville ha chaufför, livet var hemskt. Det enda jag hade att glädjas åt var den lilla som växte i min mage och blev större och större för varje dag. Den 30 september hade jag gått 20 veckor, nu var det 20 veckor kvar. Det kändes helt konstigt redan halva tiden, det hade gått snabbt men ändå tagit så lång tid. Hur skulle de resterande veckorna bli?? På november lovet åkte jag hem till mina föräldrar och bodde där under några dagar. Det var så skönt att vara hemma och bli ompysslad av dem. Att komma tillbaka hit hem var inte riktigt lika lätt. Från att vara född i Göteborg och bott där i hela sitt liv till att nu bo på landet flera mil från civilisationen tar på krafterna, det var hemskt. Men man vande sig igen och egentligen är det mycket bättre att bo i ett litet samhälle än i en stor stad. Vecka 27 började föräldragruppen och det kändes som det skulle bli roligt och lärorikt. Nu vet jag ju inte om vi lärde oss så jätte mycket men det var ganska festligt att sitta där med de andra blivande föräldrarna och bara diskutera barn, förlossning och föräldraskap. Vi gick igenom alla tänk bara smärtlindringar men jag (så här tuff låter jag nu) ska inte ha något. Blir det kris och eventuellt akupunktur men inga droger, jag vill minnas när våran son/dotter föds. Sen får vi se vad som händer när vi väl är där och det verkligen gör ont, jag kommer säkert att böna och be efter så mycket smärtlindring som möjligt. Vecka 29 hade jag jätte ont i magen och trodde nästan att det var barnet som ville komma ut. Ringde till Gun och hon tyckte att jag skulle ringa till förlossningen och höra med dem. På förlossningen ville de att jag skulle komma in för att kolla upp det i alla fall. De hittade inget och tur var väl det. Men han mådde bra och jag blev förvånad över hur olika hjärtat slog på honom. Ena stunden 130 och nästa 180 slag/minut. Vi fick åka hem i gen och hoppas på att det inte skulle fortsätta. Fick svar från försäkringskassan att de beviljade havandeskapspenning from den 19 december. Snart skulle jag få vara hemma på heltid och bar ta det lugnt. Julen närmade sig med storm steg och jag var glad att jag hade handlat alla julklappar redan i slutet av november det kändes inte som jag hade orkat med det nu i alla röra. Denna julen firade vi som vanligt. Jag hos min släkt och Alex hos sin. Det är ju sista året som vi firar den åtskilda. Nästa år får vi problem i om att jag vill vara på ett ställe och Alex på ett annat. Allt var jätte bra under jul helgen och jag mådde bättre än jag gjort på länge. Snart var det nyår och år 2000. På nyårs afton hade jag gått 33 fullgångna veckor och det var bara 7 veckor kvar tills den beräknade förlossningen. Vi var här hemma tillsammans med några kompisar. Åt och drack gott och tog det lugnt. Vi skålade vid tolv och gick sedan ut och sköt fyrverkerier. (de syntes faktiskt fast det var jätte dimmigt) Januari var här och det var blött och regnigt ute, inte alls kallt med mycket snö som det ska var denna årstiden. Hade ont till och från och ibland var det nästan outhärdigt, men det gick alltid över och jag bestämde mig att inte oroa mig. En dag kände jag att det var något som grejade i revbenen och jag kom att tänka på att det gick väldigt lätt att andas. Innan var det alltid så jobbigt men nu hade magen sjunkit och han hade vänt på sig, trodde jag i alla fall. Fick vänta tills jag skulle till Gun för att få det bekräftat. Den 5 januari, 33 fullgångna veckor, var jag på besök hos Gun och mycket riktigt han hade vänt på sig och låg som han skulle. Nu var det bara huvudet som skulle fixeras, det var fortfarande ruckbart. Men han hade i alla fall vänt sig. Helgen kom och Alex och några kompisar skulle sitta och grogga och spela poker här hemma. Det var helt okej tyckte jag så länge han är hemma så får han gärna dricka. De drack jätte mycket och tillslut var allt slut och de fick för sig att åka till Shell Select för att äta. Alex åkte och lämnade mig här helt ensam. Han tog inte ens mobil telefonen med sig. Jag har nog aldrig varit så arg och ledsen som jag var då. Vad tänkte han med?? Tänk om den lilla ville komma ut just så när han var i väg? Vad skulle han göra då? Ringde till en av hans kompisar och Alex kunde inte ens prata, så full var han. De kom hem vid halv femtiden och Alex mådde som han förtjänade. Dagen där på var vi på kalas och av någon konstig anledning ville inte Alex ha några kakor för han var mätt!!! Mätt?? Bakfull heter det på svenska. Att vara gravid är ingen dans på rosor som jag trodde innan och när jag hade gått 35 veckor kändes det inget roligt längre. Varför kunde han inte komma snart, jag har ju väntat så länge. Ryggen värker och det gör ont i revbenen där han kilar fast foten. Jag kände mig ful och fet. Ställde mig på vågen en dag och märkte att jag vägde 91 kg…hade gått upp 19 kg sedan inskrivningen i juli. Kläderna passade inte längre och jag tyckte inte att det fanns något sett att känna sig ren på. Håret var fett fastän om jag hade tvättat det precis, och jag var alldeles för trött för att orka med allt. Försökte baka och städa för att hålla mig sysselsatt men det gick ju bara en stund sedan var det jobbigt och man fick rygg värk…allt kändes jobbigt. Allt kändes relativt bra sen under helgen och jag trodde att jag kanske skulle slippa mer ont nu…men nej då. På söndag kväll/natt kom det onda igen och denna gången gjorde det verkligen ont. Jag kunde inte sova men var samtidigt jätte trött, tänkte att nu var det dags. Tillslut somnade jag ändå och när jag vaknade dagen därpå hade det nästan släppt helt och hållet i magen. Tur..men samtidigt otur, jag vill ju ha bebbe nu. Den 19/1 (35 veckor) var det dags att bege sig till Gun igen. Allt såg bra ut och jag hade trott att han hade vänt sig men nej då nu var han fixerad, förra gången var han ruckbar. Magen växer. Usch vad stor och klumpig man börjar att bli nu. Jobbigt att röra sig och jobbigt att sitta stilla. Tänk om en månad skulle allt detta vara över och jag ska äntligen få träffa det barn jag burit på i nio månader Måndagen den 24 januari var jag 36 fullgångna veckor och vi hade ute en annons i tidningen om att vi ville hyra ett hus. Den först som ringde var en tant från Mellerud….ca 2 mil här ifrån åt fel håll. Senare vid lunch ringde en man om ett hus som verkade intressant. Vill så gärna flytta närmre samhället men det var både dyrt och svårt att få tag i bra lägenhet eller hus. Har stort sett en fot rätt upp i revbenen och det gör ont ibland jätte ont. Trodde inte att det skulle göra så ont. Men det gör det. Fick paket från Baby-basics idag. Jätte bra, med ett helt paket blöjor och två böcker mm. Det måste alla beställa. Men det var svårt att få det. Jag har beställt 3 ggr på internet och skickat in en lapp med posten, men den som väntar på nått gott väntar …… Den 25:e januari fick Lisette och Peter en dotter. De var beräknade till den 11/2, men hon ville komma ut nu. Varför är det så orättvist?? Jag vill också ha nu. Har ont i vänster ben och kan inte resa mig och gå som vanligt, det gör verkligen jätte ont men det är ingen som tror mig! Pengarna från försäkringskassan kom idag och det var mer än jag hade beräknat….jippi då kan jag handla lite mer till den lilla. Lisette var jätte säker på att det var en pojke i hennes mage men ut kom en flicka…jag börjar också tvivla på om det blir en Filip…det kanske blir en Amy trots allt. Har tråkigt, dagens stora höjdpunkt är när posten kommer och sen när Alex kommer hem. Posten har redan varit här och Alex kommer inte än på någon timma. Var och tittade på det andra huset i går och det var inte fräscht. Jag skulle inte bo där enns om jag fick betalt för det. Nej tacka vet jag detta huset vi bor i nu. Får väl se hur det blir med den dära lägenheten..vet inte hur jag vill ha det riktigt! Natten mellan torsdag och fredag (27-28/1)hade jag värkar med jämna mellan rum …. Trodde helt säkert att nu var det dags. Men som vanligt hände inget mer och värkarna avtog och jag somnade….. Foglossning tror jag att jag har fått…vet inte men tror det. Har nått hysteriskt ont i mitt vänster ben. Men bara om jag rör mig eller reser mig. Sitter jag helt stilla gör det inte ont över huvudtaget!! Knepigt…. Uttråkad och längtar tills att det verkligen ska hända nått…Alla andra får sina små nu men jag, jag kommer säkert att få vänta tills mars…… Har bestämt mig för att inte bry mig så mycket om vilket datum det är, visst jag kommer ju fortfarande att räkna ner men inte i den stilen jag håller på nu. Nu är det vecka 4 och vecka 7 är det beräknat….så jag får nog ändå vänta tills vecka 9 eller eventuellt 10…. Det är roligt att läsa på ultraljuds rapporten för där står det att beräknad förlossning ligger inom tiden 2000-02-02 – 2000-03-02…så om man går efter det första datumet så är det om 4 dagar…. Har fått klart angående huset eller lägenheten. Vi bor kvar, våran nuvarande hyresvärd har varit så snäll att han har dragit ner 800 kr på hyran. Skrev nytt kontrakt idag. Foglossning…usch att det kan göra så ont. I går var det ganska kul för jag fick ringa Alex för jag kunde inte ta mig upp ur soffan själv. Hade dammsugit hela huset samt dammat och det tyckte inte kroppen om! I morgon är det den 1 februari, kan inte fatta att det är redan är februari. Har ju väntat så på denna månaden och nu är den här!!! Nu är det den 5 februari och det har fortfarande inte hänt nått. Trodde verkligen att det var på G här i förrgår. Jag hade regelbundna verkar i flera timmar men när jag tillslut somnade och vaknade morgonen där på var det stort sett borta. Lite molnande mens värk var allt som fanns kvar, typiskt! Men nu är det inte lång tid kvar. På måndag (7/2) ska jag och Alex till Försäkringskassan i Mellerud och lyssna på någon som pratar om föräldrar penning. Det ska bli intressant att se om man har fattat det rätt! Har ju börjat att ta ut föräldrar dagar för min havandeskap gick ut den 3:e. Synd att man måste ta av sina dagar då! Onsdagen den 9 februari var jag hos Gun igen. Denna gången såg det inte bra ut. Hade för högt blodtryck (130/90) äggvita i urinen (1/0) och ökat för mycket i vikt på för kort tid. (2,5 kg på 1 vecka) Ska till Vänersborg på måndag för extra kotroll. Kanske början till havandeskaps förgiftning….Kul, kul på jul! Om jag börjar känna mig dålig så ska jag kontakta förlossningen..men änså länge mår jag bara bra. Och det kommer jag nog att fortsätta göra. Ringde ner till förlossningen på Näl i går (10/2) kväll och de tyckte att vi skulle komma in. Sagt och gjort, packade ner några saker och åkte. Väl där hade blodtrycket ökat något mer och det fanns fortfarande äggvita i urinen. Fick stanna över natten för observation. Alex fick också sova över, som tur var! Togs blodtryck innan vi gick och la oss och det första i morse. Körde även ctg 2 ggr för att kolla så att bebben mådde bra, vilket han gjorde. Slapp ligga kvar över helgen..tur! Har fortfarande huvudvärk men nu vet jag att den inte är farlig (om man nu kan veta det) De gjorde även ul...men jag kunde inte se vilket kön det är. Sen gjorde de en invändig kontroll och det visade sig att jag hade öppnat mig och den var nerkortad. Fick ny tid till förlossningen på åter kontroll den 17/2..men läkaren trodde att vi skulle komma tidigare och då bli föräldrar. Har efter den invändiga kontrollen blött och det kan vara ett tecken på att det är nått på G..och som sagt det är ju bara 6 dagar kvar idag.Måndagen den 14 februari gick jag till min Bm på ett extra besök pga förhöjt blodtryck och äggvita i urinen. När jag kom dit så hade blodtrycket stigit ytterligare och Bm ringde till Näl (sjukhuset) och pratade med förlossningen. De sade att jag skulle komma dit på en kontroll samma eftermiddag. Vi åkte hem och packade en väska till mig, sist jag skulle dit på kontroll la de in mig över natten för observation. Lades även denna gången in men på en riktig avdelning. Antenatal, om man har komplikationer under graviditeten hamnar man där. Sov inte mycket den natten och vid fem på morgonen var jag på toaletten och märkte att jag blödde..hoppades på att det var ett tecken på att förlossningen hade startat. På morgonen när ronden gick så kände läkaren på livmodertappen och det hade inte hänt nått. De bestämde sig för att sätta i gång mig…. Hon ställde nog världens dummaste fråga: Vill du att vi sätter i gång dig idag eller i morgon…. Självklart ville jag att de skulle göra det med en gång. Det gjorde de också. De förde upp en spruta med nått klet som skulle stimulera livmodertapen. Kände ingenting men ctg visade regelbundna sammandragningar sekunderna efter de hade sprutat in medlet. Dagen gick och om inget hade hänt vid 16.30 skulle de troligtvis göra om proceduren en gång till. Gick runt halva näl men eftersom jag hade foglossning var det ju inte så mysigt. Klockan 15 kände jag fortfarande inget och tänkte att det kommer inte att starta idag. Men ca 16.30 kom en värk och det var inte mysigt..usch vad hemskt det var. Kände att det verkligen var riktiga värkar. 17.45 gjordes en ny gyn kontroll och livmodertappen var utplånad och jag var öppen ca 1-2 cm. De frågade om jag ville bada och det ville jag ju gärna. Så de satte på vattnet och jag fick stå 10 minuter med ctg´n. Det är inget mysigt att ha ctg´n på sig när man får värkar utan då vill man bara röra på sig och inte sitta fast i någon maskin. Änså länge gick det bra att andas igenom värkarna. Klockan 17:53 flyttades jag från antenatal avdelningen till förlossningen. Bada var jätte skönt i början och verkligen avslappnande. Men när värkarna började bli värre så var det hemskt att ligga i ett badkar. Man hade inte kontroll på någonting. Jag gick upp ur badet klockan 18:24. Kom in i ett förlossningsrum och allt var skit.. Jag mådde dåligt och ont gjorde det. Jag kräktes 3 gånger och samtidigt hade jag värkar. Jag var nu öppen ca 6 cm. de spräckte fosterhinnan och värkarna blev ännu kraftigare. Trodde inte att de kunde bli det. Bad om ryggbedövning för lustgasen fungerade inte överhuvudtaget. Narkosläkaren kom och började att greja. Helst plötsligt såg Alex på ctg´n att barnets hjärtljud låg på 70. Jag tänkte att nu är det kört, skulle jag ha så här ont och inte få ut nått av det? Bm stoppade bedövningen och satte en skalpell på barnets huvud. Allt såg bra ut och bedövningen fortsattes att läggas. Nu hade jag verkligen slangar överallt. En i ryggen, en i handen, en mellan bena och ctg´n på magen. Kände mig som en fånge och det enda jag ville var att få resa mig upp och stå och gå när en värk kom. De fortsatte att lägga EDA´n och narkosläkaren sade att jag var tvungen att ligga helt stilla annars kunde han inte lägga den. Jag säger bara en sak.. det går inte att ligga stilla när det kommer en värk det är helt omöjligt. 19:05 var de äntligen klara och jag var öppen ca 8 cm Var helt väck och kommer inte ihåg allt men vet så väl att jag var livrädd att Alex skulle gå där ifrån och lämna mig mitt uppe i allt, vi hade skojat om det innan, men hade han gått då hade jag fått mer panik än vad jag hade. Lustgasen fungerade inte överhuvudtaget tyckte jag och när Bm stud. satte den framför ansiktet kändes det som om hon försökte kväva mig. Jag skrek åt henne att sluta men hon fortsatte. Sen minns jag inte riktigt allt och det står inte i min förlossningsjournal heller men jag vet att vid 19:30 kände jag krystningsvärkar och jag fick byta säng (!) mitt upp i allt. Med slangar överallt och värkar i styrka som inte går att beskriva skulle jag alltså rulla från en säng till en annan. Förstod aldrig varför! Men sagt och gjort jag tog mig från den ena till den andra men trasslade såklart in mig i alla slangar. En fastnade bakom min kudde på något konstigt vis. Men loss kom jag tillslut och då var det dags att krysta. Det gjorde nått för j-la ont men det var inte samma smärta som i värkarna innan. Nu var man mer delaktig i dem Tog i och krystade för kung och fosterland och klockan 19:56 var han ute. Alla hejade på en när man krystade. Kände att han var på väg ner men efter varje värk kände jag även att han gled tillbaka en bit. Det värkte, spände, sved och brändes i underlivet när han var på väg men det var inte så hemskt. Jag hade bara fått lite ytliga bristningar och de sydde ca en timma. Jag hade varit livrädd för att de skulle sy under hela graviditeten men det var inte farligt alls. Den dära bedövningssprayen kändes bara som om någon sprutade lite kallt vatten. Allt var bra med Filiph och han mätte 54cm och vägde 3835gr. Låg ca 4 timmar på förlossningen innan vi fick komma till BB. Förlossning var det värsta jag har varit med om. Jag trodde inte att det fanns något som kan göra så ont. Har alltid sagt att jag inte ska ha ett barn utan minst 2 men Filiph kommer att bli ensamt barn här. Jag vägrar att gå igenom samma sak en gång till. Visst barn är underbara men förlossning är hemskt.