Sagan om Ringen
Sagan om de Två Tornen
Sagan om konungens återkomst
Handlingen: Allt går ut på att det stackars folkslaget hoberna har fått den farliga Härskarrngen på halsen och denna måste förstöras, så en expedtion som, åtminstånde från början - som i alla fantasys har sällskapet en tendens att utökas, sptittras och folk dö-, består av hoberna Frodo, Sam, Pippin och Merry samt trollkarlen Gandalf Grå ger sig av till den enda plats där detta är möjligt: Domedagsberget, som dessvärre ligger långt in i fiendelandet Mordor, där Fienden för fullt förbereder krig. Som ni alla förstår blir det inte en enda lång och fullkomligt trygg promenad av det hela.
Karaktärer: Efterssom det viktigaste för att vilket skriven skapelse som helst ska bli trovärdig är karaktärna, finns i detta fall följande att säga: Dessa är för det mesta fullkomligt trovärdiga och riktigt bra beskriva. Handlingen kretsar ju runt den 'goda' sidan, så vi får tyvärr inte veta hurdan den onda är... Undantaget heter då Gollum och är den mest komplexa personligheten i hela historien. Jag måste erkänna att jag började storböla när... Ja, bäst att inte avslöja för mycket om någon mot all förmodan inte skulle ha läst denna klassiker som förvisso är värd sitt rykte.
Magi & religion: Ett annan kriterium jag har för att en fantasy ska räknas som bra är att det sedvanliga utövandet av magi ska förklaras hur det går till, så att det inte bara är att göra det, om ni förstår. Här får vi ingen förklaring, men det gör inte så mycket efterssom ingen av personerna vi följer 'innifrån huvudet' har någonsomhelst fallenhet för detta. Det verkar däremot inte existera någon som helst form av religion.
Place: ...eller med andra ord, världen där allt utspelas. Den här har fått så oerhört med beröm att man glömmer att såå jävla bra är det väl inte. Schysst historia, men ganska tam i örrigt. Faktiskt. Ni får gärna mörda mig om ni vill. Övrigt: Som alla vet är det till stor del Tolkiens fel att fantasy existerar i den form den gör, han är dyrkad över hela världen och jag skäms över att jag inte älskar honom så mycket som jag borde göra. Första delen, Sagan om Ringen, är den överlägset bästa. Och föresten heter berättelsen Trilogin om Härskarringen, men skitsamma!!!
Stenens väktare
Profetians tid
Besvärjarnas kamp
Rivas drottning
Ödets fullbordran
Handlingen: Garion bor på en liten bondgård tillsammans med sin faster Pol och har det på det stora bra. Tyvärr blir Stenen (en magisk pryl) långt borta i sataden Riva stulen, och nu måste Garions faster Pol, den gamle Sagoberättaren (som inte är riktigt vad de verkar vara, konstaterar Garion/Läsaren snart) samt diverse annat löst folk ge sig ut att leta efter den. Det innebär en resnade världen runt, möten med kungar, gudar och ännu mer löst folk, samtidigt som det verkar som om den Sista och Stora sammandrabningen mellan ont och gott är på ingående. Gissa vem som ska spela huvudrollen???
Karaktärer: Samtliga är väl utmärkta (för att inte säga överdrivna), ingen är det minsta tråkig/platt och det finns inget att klaga på.
Magi & religion: Utövandet av magi går till på så sätt att om man bara vill något tillräkligt mycket, bygger upp sin vilja och sedan släpper den med ett ord inträffar det. Detta kallas Viljan och Ordet och verkar så logiskt att man vill försöka själv. Religionen är i högsta grad livaktig, det existerar Sju gudar med varsitt folk som bor i varsitt land (i allafall är det grundtanken; två av folken/länderna är uppdelade i flera, ett är utplånat och det existerar faktiskt en åttonde gud också, medan en inte har något folk....) och dessa spelar sina roller i handlingen likväl som människorna.
Övrigt: Det är en jävligt rolig serie, du skrattar och hyser aldrig någonsom helst misstanke om att hjältarna inte kommer att klara sig. Lättsmält underhållning, men inget för den som söker djupare perspektiv.
Belgarions son
Murgoernas konung
Demonen i Karanda
I Zandramas spår
Sierskan från Kell
Handlingen: Det hela tar vid där Sagan om Belgarion slutade. Därför blir det lite svårt att berätta vad som händer om någon inte har läst den sistnämda. Saker och ting är dock inte så uppklarade som man kan tro, och Garion med följeslagare (lite andra än i första serien) måste rädda världen... igen!
Karaktärer: Är till större delen samma. Vissa nytillskott förekommer dock, varav två är, om inte platta, så åtminstånde inte fullt så väl utväcklade som de andra. Här gör dock två av mina favoritgestalter mer defenitivt intrång i berättelsen, även om de skymtat förbi tidigare också: malloreanernas kejsare 'Zakath och eunucken Sadi.
Magi & Religion: Ändras inte nämnvärt. Place: Ändras inte heller nämnvärt. Det hela är ju trots allt en fortsättning.
Övrigt: Lite, men bara lite, av den glada medeltidäventyrsandan är borta. Personerna blir mer komplexa, och det händer att serien glimmar till på ett sätt du aldrig förväntat dig, som tillexempel då Garion läser den oavkortade versionen av Ashabas orakel. Samtidigt är denna uppföljare ganska onödig, efterssom den nu finns är det väl lika bra att läsa den; efterssom ni ju vill veta vad som hände sen, men den förstör något av andan som fanns i Belgarion.
Farornas väg
Tidens hjul
Valeres horn
Tomans huvud
Drakens flykt
Tears klippa
Skuggan växer
Tornets fall
Klanernas uppbrott
Stormen vaknar
Fursen av Kaos
Svara tornet Och det är inte färdigutgivet än.....
Handlingen: Som de flesta fantasy utspelar sig bakgrunden för ca. 3000 år sedan. Då fanns det en Aes Sedai-ledare (Aes Sedai = människa med magiska krafter) som kallades Draken. Denna Draken lyckades än en gång spärra in den Svarte (ondskan persofienerad) och hans närmaste män de Förlorade i dennes fängelse i berget Shayol Ghul. Till all olycka blev Draken sedan galen, dödade alla han älskade och orsakade nästan världens undergång innan han dog. Legenden säger att Draken kommer att återfödas då männsklighetens nöd är som störst, och än en gång rädda världen innan han än en gång förgör den. Av förståeliga skäl ser människorna inte framemot detta. Skutt in i nutiden. I en liten by bor Rand, Mat och Perrin, samt Rands trolovade Egwene och klokfrun Nynaeve. Man ser fram emot vårfesten Bel Tine; en lekare har kommit för att underhålla, det kommer eventuellt att bli fyrverkerier och två mystiska främlingar är på besök och alla är jätteglada. Tyvärr blir byn natten innan festen invaderad av trollocker (en slags otrevlig blandning mellan människa och djur) och nu avslöjas det att den ena främligen är en Aes Sedai. Hon uppmanar Rand, Mat och Perrin att följa med henne till sin ordens huvudstad Tar Valon, efterssom den Svarte (på väg att än en gång komma fri) verkar mycket intresserad av de tre.... Komplikationer tillstöter redan innan de hunnit iväg, och värre blir det.
Karaktärer: Rular lungt. Alla är väldigt komplexa och har flera sidor, och Jordan har inte fastnat i något Svart-mot-vitt, utan även de Onda har sina bättre sidor, och de som tror att det Goda är fläckfritt har fel. Mycket fel. I det stora hela är alla väldigt mänskliga.
Magi & Religion: Om man är välsignad (/förbannad...) med den förmågan kan man hämta Kraften ur Urkällan, som är uppdelad i två halvor; saidar (den kvinnliga) och saidin (den manliga). Saidin är dessvärre förbannad med den Svartes ondska, så att de män som har förmågan att leda Kraften blir förr eller senare galna /dör i en sjukdom som innebär att man ruttnar bort (Orsaken till Drakens galenskap). Det existerar mera som har med magi att göra, men vi går inte in på det nu. Religionen då? Det finns något som kallas Ljus, och som på något sätt representerar det goda. Uttycket kan användas som svordom eller något man vänder sig till för att be om hjälp, utan att för den sakens skull vänta sig någon. Skaparen har skapat världen, men lämnat den till sitt eget öde.
Place: Det finns länder, som har lite olika styrelsesätt (en kung kort och gott är inte så vanligt som man kan tro), städer, floder, hav, Aielöknen, hav med öar i osv. Det finns något loiskt i allt, som om Jordan börjat med en tom värld, och sedan uppfunnit en massa krig & prylar och sett hur allt växer fram. Historian är full med större och mindre krig & allt är oerhört detaljerat.
Övrigt: Tyvärr Toliken, tyvärr Eddings, tyvärr Donaldsson, tyvärr alla, Jordan är bäst. Och jag är inte den enda som tycker så. Man lär känna personerna mer initimt än man skulle vilja (syftar på vissa av de förlorade), och det händer ofta att något nämns förbigående och sedan visar sig vara av största betydelse sju böcker senare, men då har man, i likhet med huvudpersonerna, glömt allt. Framför allt är Sagan om Drakens Återkomst inte bara en ändlös fight mellan ont och gott, utan en berättelse om att det inte är så jävla kul att leva i en värld som snart kommer att gå under, man förväntas göra något åt det, men kan inte!!!