Spelledarsidan
Senaste handlingen
Publicerad 1 Maj 2002
Kapitel 2 - Sommar!
Nu har ni allierat er men monstren, dräpt stadsvakten och räddat draken.
På något vis låter det som ni fått den här hjälteprylen om bakfoten... :)
Ungefär en vecka har gått sedan sist. Ni har inte bara mött en isdrake, ni har också alla
svurit er i dess tjänst - och inte kan man klaga på ert första resultat? Striden mot orcherna
var precis vad ni alla behövde, och Xalag har fått deras respekt och faktisk blivit erbjuden att
jaga tillsammans med krigarna, en stor ära som visar att de accepterat honom som en jämnlike.
Alex karaktär har på samma sätt blivit erbjuden att följa med ut på jakt, men blev sur och sa nej
när han upptäckte att det var stammens småttingar som inbjudit honom och inte krigarna.
Men han har ändå fått en viss respekt till skillnad från Kamileon som fått ett eget smeknamn.
Han var imponerad av det ända tills Xalag förklarade att det betydde "Kamileon goblinhjärta" - en
rejäl förolämpning men vad ska man göra?
Xalag och Alex karaktär fick också ökat anseende i striden mot Thets stadsgarde, men Kamileon som
höll sig undan från stridens hetta för att slippa slåss mot en gammal vän blev missförstådd och
orcherna tolkade det som feghet och att han inte vågade sig in i striden.
Draken blev i alla fall nöjd med ert resultat, och orcherna är nu, om inte vänner och allierade i alla fall bekanta.
Ni har alla blivit förvånade över att se hur fel er förra uppfattning om orcher var - de brukar ju ses som
råa, vilda och fega monster som dödar för nöjes skull och finner njutning i andras lidande.
Hur överaskade blir man inte då när man upptäcker att stammen har en mycket stark känsla för heder och
ära?
En försvaslös kvinna eller barn skulle aldrig anfallas, och stammen har svårt att förstå sig på människors
"hjältar" som ibland överaskat byn när krigarna varit ute, för att sedan skoningslöst hugga ner gamla, kvinnor
och barn.
Dagarna har blivit varmare och alla förutom Xalag njuter stort (Xalag håller på att få värmeslag mitt på dagen)
och draken har överaskat både er och orcherna genom att frusta och pusta lite i en tjärn i närheten. Nu har ni alla
en iskall tjärn med ett litet isberg i mitten, mitt i sommaren.
En dag när ni alla tre sitter och dricker lemonad med isbitar (ni har blivit erbjuden blodsvin, det lät inte lika
svalkande). Solen gassar från en molnfri himmel och livet känns för tillfället MYCKET bra.
Något ni däremot lagt märke till är att draken plötsligt dragit sig undan och blivit vresig för ett par dagar sedan.
Han har inte sagt något om vad som har hänt, men NÅGOT har tydligen gjort det - för den senaste tiden har han onekligen
behandlat er som vänner... eller i alla fall uppskattade tjänare. Ni har aldrig någonsin hört talas om en isdrake som
fixar isberg på sommaren för folk - ska inte de vara onda? Eller är det så att onskan egentligen är ganska relativ, att
även de som är onda ses som goda av sina vänner som behandlas gott av den onda...?
Ungefär där brukar ni få huvudvärk av tankegången, men det är ändå så att draken inte alls beter sig som en stor hemsk
best - i alla fall inte mot er.
Xalag är den som först tar mod till sig och frågar draken vad han är ledsen för, och svaret blir ett ganska överaskande:
"Du behövde hjälp att försvara dig mot en necromantikerkvinna för ett tag sedan, kommer du ihåg det? Jag hjälpte dig med
det och gav henne rejält med stryk... eftersom jag var för mäktig för henne har hon istället lyckats söka upp en av mina
syskon, du hade antagligen kallat henne för min lillasyster.
Med skadade vingar kan jag inte ta mig dit, och jag tvekar på att hon skulle klara av detta själv - hon sände mig ett kort
meddelande på magisk väg... hon har aldrig varit särskillt bra på sådant och skulle inte gjort det om hon hade någon annan
utväg.
Hon behöver hjälp. Hon har flytt ut i träskmarkerna med en skadad vinge. Även om de många odöda som drivits ut i träsket inte
borde vara mer än hon klarar är det bara en tidsfråga innan nekromantikerkvinnan själv hittar henne om hon slåss och håller på."
Hans sista, sorgsna ord är "Lillputtan behöver hjälp och jag kan inte hjälpa henne."
Xalag blir rörd. "Trots att drakar kanske ses som onda i många fall har den här draken i alla fall inte betett sig så mot mig,
och hur många är det igentligen som skulle se på mig med samma ögon som de dömmer honom med?
Fylld av beslutsamhet lovar han Aurilback Xachaktha Qweilun Ubrahium (men han sa att de som känner honom kallar honom "Frosty")
att göra sitt yttersta och göra allt han kan, till och med om han skulle behöva gå själv.
Han ger sig ut till sina kamrater och förklarar situationen för dem.
I vanliga fall kanske de andra skulle invänt, men då de ligger i den gassande solen med ett glas issaft i handen och bara njuter
måste de erkänna att Xalag har rätt - draken HAR varit väldigt snäll mot dem. Att de svurit att tjäna honom och det faktum att han
kan äta upp dem om de gör honom arg kan ju i och för sig också spela in, men det nämner de inte.
Draken blir mycket nöjd när de erbjuder sig hjälpa till, men deras lilla antal är ju onekligen ett problem.
"Vart har du gjort av den där magikerkvinnan och krigaren du hade med dig första gången vi träffades? De skulle nog kunna vara
till god nytta nu" säger draken. Xalag erkänner att de säkert skulle kunna vara till stor hjälp, men att han inte vet exakt var de är,
även om han starkt misstänker att Lea har gått under jorden någonstans i Thet (pga den nya kulten) och att krigaren vistas på sitt gods.
Han berättar även om en liten jobbig och halvgalen präst, som också kunde varit bra att ha om man bara kunde leva utan luktsinne några
dagar efter man mött honom.
Draken ställer en mängd frågor, särskillt om prästen. Sedan ger han Xalag tre medaljonger, en för var och en av personerna.
Han förklarar att de alla har en magisk effekt att de kan tillkalla en enskilld varelse (om den inte är för stark). Han tror att Lea
och Tir kan summonas utan problem, medans han är mer tveksam till att den sista fungerar på prästen. Men det är bara att försöka och
hoppas på det bästa!
Xalag tar emot de tre amuletterna och bryter aktiverar omedelbart Leas och Tirs...
Perfektion
Tir ligger i sin dunbolsterssäng och stirrar upp i taket.
Solens morgonstrålar har nått de stora, färgade glasrutorna och bilderna som målats där speglas nu inne i rummet.
Tir tänker tillbaks på tiden som gått. Ruinerna som han en gång fann är nu uppbyggda till ett ståtligt, vackert och mycket modernt
gods (de har utedass som kan tömmas, istället för att bara gräva igen det gamla när det är fullt). Trädgårdens blomsterrabatter svämmar
över av rosenbuskar, liljor och annat. Det finns inte längre någon fara för att monster ska söka sig hit - de sista goblinstackarna
jagades ner för flera månader sedan.
Perfekt!
Så varför är då allt så jävla tråkigt?!?
Ingen spänning, inga monster, skatter eller ens något rejält arbete som behövs utföras... allt utförs av andra och om man någon gång
gör något själv blir de som "skulle" göra det helt förskräckta.
För vem kunde tro att man kunde känna sig instängd av att ha det FÖR bra?
Om bara något kunde HÄNDA någongång!!!
Plötsligt skuggas solljuset och Tir ser upp mot glasrutorna. Konstigt, det verkade vara molnfritt förut när jag ko...
*KRASH*
Glassplitter, burbruk och stenar flyger när något jättelikt kolliderar med huset. Förvirrat försöker han kravla sig upp ur allt bröte,
och ser förvirrat på den västra vingen av huset som är totaldemolerad. Tir stapplar mörbultad ut på gräsmattan ser bort mot skogskanten
och ser skymten av något stort som mycket ograciöst kolliderar med träden i skogsbrynet (ser ut som något som inte har alltför stor
kontroll på sin flygning).
Just när det stora... något? försvinner in i skogen hörs ett härskri bakom ryggen. Tir vänder sig om och ser en hel flod av människor
välla ut från DET skogsbrynet, på väg efter det stora som mosat godset.
Han springer fram, viftar med händerna och skriker "Inte buskarna! Inte rosenbuskarna!" Just innan rosorna trampas till smulor och Tir
själv faktiskt springs ner.
Tir öppnar ögonen och känner efter i pannan (där han har ett fotavtryck). Han får ett fånigt flin på läpparna och vrålar "ACTION!!!"
och rusar upp för att leta reda på svärd, rustning och häst. Snart är han på väg och följer spåren...
Dagar senare hittar Tir ett litet slagfält med döda människor och orcher - men han har inte lyckats hinna mer, maten börjar ta slut
och han vet inte riktigt var han befinner sig.
"Fan, jag längtar efter Xalag och gänget" utbrister han... *poff*
Iritation!
Lea sitter och deppar.
Hon kan inte ens röra sig i stan utan att bli igenkänd och få en massa puckon efter sig - det här suger!
Vem hade väl trott att det skulle varit så eländigt att ha "efterföjlare" som tror att man är guds språkrör på jorden? Men istället
för att leva i lyx och ära sitter hon här, ensam i en mörk, fuktig källare.
"Fan, jag längtar efter Xalag och gänget" utbrister hon... *poff*
Samlade
När alla är på samma ställe igen blir det en rad välkomnanden och glada miner. Tir lägger alla skadeståndskrav på hyllan när han får
reda på att det är lite hederlig, gammaldags ACTION på gång... alla är snart med på att följas åt för att undsätta drakens lillasyster
och jaga lite odöda.
Är det någon som gör något särskillt, innan ni ger er iväg? (Marina, Daniel, Rickard, Alex & Amandus)
Din handling?