The whole tale
En tidig vintermorgon
Flera händelserika månader har gått sedan sist - er långa flykt från era förföljare har på gott
och ont satt sina spår. Ni har alla fått vara med om händelser som ni aldrig hade kunnat
föreställa er och genom det börjat få en mer vuxen och värdsvan inställning till saker och ting.
Xalag och Shlegstir har blivit mer stridsvana med sina vapen, Lea å
andra sidan har börjat vänja sig vid det påfrestande livet, även om hon varje dag är totalt
slutkörd av den färd ni tillrättalagt.
Då ni bara har en häst kvar - de andra har gått under av att blivit pressade för hårt - får
Lea färdas på den, tillsammans med det av er packning som är kvar. Xalag har verkat ointresserad
av att rida, medans Shlegstir förstår att hans tyngd och packningen är
mer än den utmärglade hästen skulle orka med.
Den utrustning ni har kvar (som är av intresse) är detta:
Xalag - 1 healing potion, alvlångsvärdet (gott skick) samt ett till långsvärd som vid det här
laget är i bedrövligt skick.
Lea - Formelbok (börjar bli i medfaret skick), wand of magic missiles (nästan tom), samt din ring
... 2 potions of healing & 1 sling.
Shlegstir - Långsvärd, kastyxa, sköld och splint mail - allt i smått medfaret
skick, samt 1 potion of healing.
Ni har även 5 guldmynt kvar tillsammans.
Under vandringen har Leas skelett Dark varit till en stor välsignelse, eftersom ni haft ett har extra
axlar som hjälper till att bära, även om han inte har den styrka som de båda krigarna har är han
outröttsam och klagar aldrig. Till sist var till och med Xalag tvungen att (om än motvilligt)
erkänna att detta var till nytta för gruppen, även om han fortfarande ser på skelettet med mörka
blickar.
Shlegstir´s hundar håller ochså på att växa till sig - numera löper de
själva i hasorna på honom... dock är de väldigt lekfulla och ser världen som en ofarlig lekplats,
så Shlegstir önskar ibland att han kunde stoppa in dem i sin ryggsäck,
som i gamla tider.
Men även andra positiva saker har hänt - er snabba och långväga färd tycks ha gett er ett mycket
långt försprång, troligtvis har era förföljare för länge sedan tappat spåret... tror & hoppas ni
i alla fall!
Då era matföråd nästan är helt uttömda är ni alla mycket glada när Shlegstir
ser en rökstrimma på himlen - bebyggelse!
Då ni tagit er fram till vad som visar sig vara en liten by inne i skogen (ca 10 timmerhus i en röjd glänta)
ser ni en chans till ett riktigt mål mat för en gångs skull - men å andra sidan kunde detta
medföra fara för byborna, men tanke på den ondska som följer er i hälarna.
Lystrande till sitt samvete försöker Xalag förhindra att den olycka som förföljer er drabbar denna oskyldiga
lilla by genom att undvika mer kontakt med den än vad ni är tvugna till, medans Lea lika frenetiskt
argumenterar för det motsatta åsikten.
Argument som: "Det räcker med en som går in och handlar", "riktiga
sängar", "vi klarar oss med proviant", "VARM mat" (följt av en drömsk blick), "om vi skyndar oss kanske
vi hinner hitta vatten att rasta vid", "KALLT vatten - jag vill ha ett varmt bad" och så vidare
studsar mellan dem, medans Shlegstir som så ofta annars väljer djurens (i detta fallet sina
hundars) sällskap före besvärliga människors... lite ironiskt faktiskt att diskusionen antagligen hade
stillats om han bara hade lagt sin röst på endera åsikten... men kanske den storvuxne
krigaren är medveten om just detta, och i hemlighet tycker det utvecklat sig till ett lustigt skådespel?
Till sist kommer den sluga Nekromantikern på en plan och utbrister -"Vi röstar om det!"
Utan att fårstå vad gott kan komma av detta accepterar Xalag förslaget.
-Alla mot att gå in i byn?" säger Lea, och Xalag sträcker, fortfarande förbryllad, upp handen.
Shlegstir gör fortfarande ingenting.
-"Vilka är för att vi går in i byn?" frågar hon sedan, varvid hon sträcker upp handen.
-"Vad skulle det nu vara bra för, inget har ju försändrats?" undrar den forfarande undrande krigaren,
varvid Lea nickar till med huvudet till vänster sida om honom. När han tittar ditåt ser han Dark med
sin ena knotiga arm i vädret.
-"HAN har ingen röst!!!" utbrister Xalag, varvid Lea kyligt frågar varför inte. "Han har inget
medvetande" besvaras med "Jasså? Hur vet du det?", "Han kan inte prata!" med "Jo, med mig", "Han är
ju DÖD!!!" med "Nej, han är O-död. Som i INTE död. Du är inte heller död, ska inte du heller då få
rösta?" osv.
Efter en lång stunds käbbel får Xalag till sin förtretelse till slut medge att han inte kan bevisa -
eller ärligt påstå sig veta - att Dark inte har själ och medvetande. Så som så många andra gånger besannas
det bevingade uttrycket "Börja aldrig diskutera med en magiker - du har förlorat innan du börjat".
Så tills Xalag kan bevisa motsatsen tilldelas Dark en halv röst i sällskapet, vilken Lea (den enda som
tycks kunna komunicera med honom) ska förvalta åt honom. Lea vänder på klacken från den besegrade
(och smått ilskne) Xalag, och även den storvuxne Shlegstir går förbi och försöker kväva ett skratt.
Bister fattar Xalag utan ett ord hästen i tyglarna och leder in honom i byn, tätt följt av en stor krigare,
en liten kvinna, två hundvalpar som springer omkring och leker samt en mystisk person klädd helt i svart.
Väl inne i byn tar alla hand om sina egna affärer - trots att alla ägnade hästen sin första uppmärksamhet
(du är inte säker, men det såg nästan ut som om han förstod det och kråmade sig lite extra) nöjer sig Lea
och Shlegstir med att lämna den i Xalag´s vård. (Något som hästen inte verkade lika förtjust i)
Lea beger sig till det hon haft i åtanke hela tiden - värdshuset - och hyr två rum för natten, sedan låter
hon beställa upp ett kar och hett vatten (och en bricka mat) på sitt rum och syns inte till mer den dagen.
Shlegstir tar tillfället i akt att återta lite av den dresyr han försummat den sista tiden.
För en vanlig person skulle det vara för långt gånget vid det här laget, men den burduse jätten
har ju ochså bättre hand med djur än de flesta.
Under tiden tar Xalag och gör lite efterforskningar han funderat på...
Morgon
Lea kommer ut, nyvaken och med håret fortfarande fuktigt av morgonbadet, och går ner till stallet. Där står
... EN ÅSNA!
Bestört lyfter hon upp kjollinningen och springer upp till männens rum för att få hjälp med att spåra
tjuvarna, bara för att finna dem provande nya, skinande vapen och rustningar.
-"Vad är meningen med detta?!?" utbrister hon förbryllat.
-"Just det ja", svarar Xalag lugnt, "jag har bytt hästen mot en åsna och nya vapen."
-"Hur understår du dig?!?" utropar Lea, vid det här laget rasande.
-"Jag gjorde ALLT enligt reglerna", säger Xalag med ett svagt leende på läpparna, "vi hade omröstning om
saken medans du badade, och majoriteten bestämmer ju..."
Lea blir plötsligt högröd i ansiket, varvid ett dämpat skratt börjar höras innefrån rummet. Tydligtvis
blev detta för mycket för den unga damen som rasande springer ut ur rummet, svärandes på... tja, något
språk krigarna inte känner till, i varje fall.
Senare
Under förmiddagen gör alla de inköp som tycks nödvändiga - för dem. Förutom mat, som alla köper, införskaffar
även Lea en mängd rötter och växter, samt en varm yllemaltel. Xalag hittar en god brynsten samt ett par
pälsfodrade höga skinnstövlar som han köper, en god investering i vinterkylan.
(Amandus karaktär) gör som vanligt folk förvånade med sina inköp, ett stort knippe (lagrade) morötter,
en liten tygpåse med köttben och en liten (treliters) kagge mjöd.
Så utrustade, mätta och (förutom Lea) belåtna, visar sig er totala förmögenhet uppgå till två guld,
ett silver och fem koppar.
Inte mycket att klara sig på...
Dock har krigarna under gårdagskvällen i skänkrummet hört rykten - säkerligen överdrivna - om mäktiga
monster som vaktar en stor skatt. Enligt berättelsen skulle de hålla till vid gravkummeln några dagsmarcher
härifrån... frågan är bara om det är värt risken att försinkas flera dagar? Vågar ni lita på historier
berättade över allt för många bägare mjöd och hur övertygar ni i så fall Lea om det hela?
Xalag har efter en stunds funderande bestämt sig - de SKA på skattjakt! Det är inget roligt att ständigt
leva på svältgränsen medans man flyr, ska man fly kan man lika gärna göra det med lite klass... men klass
kräver guld...
Han vänder sig om, när han hör Lea storma ner för trapporna.
-"Ah, äntligen min sköna, vi har väntat på dig, för att tillsammans ta ett viktigt beslut".
Lea stannar upp, plötsligt mycket misstänksam och på sin vakt.
-"Det är ju bäst att alla röstar när det är viktiga beslut det handlar om, sist var vi ju tvugna att
snabbt skaffa pengar till mat, utrustning och logi, så det verkade onödigt att väcka dig".
"Nu har vi istället fått upp ett spår som kan leda oss till skatter och rikedommar, och guld är ju
just vad vi behöver" fortsätter Xalag, "min fåga är vilka som röstar för mitt förslag?" (Xalag kan
vara smidig när han vill någonting)
-"Jag skulle vilja veta lite mer om de här mystiska skatterna först" inflikar Lea.
Tjänstvilligt ger Xalag henne de svar hon önskar: "Vad för skatt?" - "En stor, vet inte så mycket mer",
"Varför har inte någon annan redan hämtat den?" - "Monster vaktar den, folket här är trevliga, men
inga krigare", "Hur långt bort?" - "Ett par dagars resa, men vi har flytt västerut hela tiden - om
vi plötsligt flyr norrut kanske vi lurar bort eventuella förföljare", "vem fick du informationen av?" -
en trevlig och städad äldre man på värdshuset" (läs: en full kille i skänkrummet igår).
Efter en lång stunds funderan (med misstänksamma blickar på Xalag - han blukar bara vara så här trevlig
om han vill något) så går Lea med på att ta en omröstning - tre och en halv röst för att gå på skattjakt.
(Xalag var tämligen säker på utgången, de båda krigarna hade båda bestämt sig för skattjakt innan -
vilket gjorde att Lea inte ens kunde få sin vilja igenom med 1½ röst).
När de väl alla bestämt sig (och för en gångs skull är fokuserade på samma mål) går förberedelserna
fort. De båda krigarna köper olja, putsdukar mm för att hålla vapen & rustningar i gott skick i kylan
medans Lea till sin förtjusning hittar lite läkeörter som säljs billigt i form av kryddor - underbart
med okunnigt folk ibland - som förvisso inte är lika bra som era healingpotions, men ändå. (Marina,
kolla dina gm notes för innehåll & effekt).
Ni köper ochså en del havre & hö till åsnan, då ni kommer vilja färdas snabbt har ni inte tid att
låta den gå och leta efter mat.
Avfärd
Solen skvallrar att förmiddagen är långt gången innan ni kommer iväg, men glada i hågen gör det er
inte så mycket - allt för länge har ni känt er jagade, hunsade, rädda... som byten, helt enkelt. Nu är
plötsligt rollerna de ombytta och ni känner självförtroendet vara på väg uppåt. Det är en underbar dag,
solens underbara strålar reflekteras mot det tunna lager pudersnö som likt en matta lagt sig över
landskapet under natten.
Efter en lång dags färdande känner ni er ändå inte utslitna, utan ni har istället en skön känsla
av sömnighet. När ni slår läger överaskar Xalag er alla genom att självmant släpa ihop grankvistar
till en varsin bädd till er - av erfarenhet har ni lärt er att det är bra mycket varmare att lägga
sovsäcken på en sådan än direkt på marken... och snart ligger ni där allihop runt en stor lägereld
(vars ved (Amandus pc) släpade fram, medans den puttrande grytan håller på att bli klar. Till
skillnad från de gångna veckorna ligger ni vakna, skrattandes och pratandes om vad ni skulle göra
med en guldskatt.
Nu gäller det bara att hitta den först ochså...
Tidigt i morgonen vaknar ni och gräver er fram ur era filtar och ett litet lager nysnö som lagt sig
på dem. Krigarna börjar hoppa och frusta i kylan för att få upp värmen, medans Lea yttrar ett par
arkans ord som utvecklar värme i hennes kropp... sakta tinar hon och snart har hon en normal temperatur
(något som krigarna aldrig riktigt lyckas uppnå), för hur som heldst kan man ju inte uppföra sig som
magiker.
Även denna dag bjuder på fint och klar väder och ni börjar verkligen bli tackasamma mot den mannen
som fick er iväg på detta - får ni en guldskatt är han värd ett guldmynt var från er, kommer ni överens
om.
Mot eftermiddagen stannar Shlegstir till, det verkar som om hundarna fått upp ett spår av någonting.
Även om ni inte vet vad det kan vara tycker han att lite färskt - och gratis - kött inte vore helt fel.
Efter en stunds funderan så håller ni alla med och följer hundarna, något de kloka djuren verkar förstå
och bli mer och mer ivriga för jakten.
Det bröjer inte länge innan ni får se ett par fotsteg i snön, men då detta är skogsområde (och inte är rangers)
skulle det här antagligen vara en lönlös uppgift om ni inte haft hundarna med er. Spåren är banska små,
men gjorda av någon människoliknande varelse - ni ger upp tankarna på mat och börjar istället tänka i
banorna om svartfolk - av vad krigarna hört tycker de ofta om att leva i skogsområden där människorna
inte har någon kontroll. Mot vanligt folk är de ett dödligt hot, men mot tre hjältar, vad kan de då göra?
(Lea vet dessutom att de i vissa fall brukar ha schamaner - förvisso dåliga magiker, men ändå magiker -
som kan ha något magiskt föremål i de fall gruppen de är med i har överaskat någon olycklig magiker
under hans resor. Men "den enes död, den andres bröd...")
Ni följer spåret, nu mycket försiktigare, och Shlegstir gör sitt bästa för att hålla de upphetsade
och ivriga hundarna tysta. Efter drygt en halvtimmes tid får ni syn på en liten figur mellan granarna,
men istället för att anfalla direkt och röja er (vilket en DUM krigare hade gjort i detta läget)
beslutar ni er, i en snabb och tyst diskussiom (med omröstning) för att följa efter en liten stund
innan ni anfaller - trots allt kan ju hans 40 kompisar stå bakom nästa krön...
På en bits avstånd smyger ni efter, de båda krigarna med förväntan på en ärofull strid (och seger),
medans Lea smyger efter och funderar hur hon på bästa sätt kan delta i striden utan att ta skada -
magiker är bra på smärta, men inte att TA den!
Till slut kommer ni fram till en tillhuggen liten glänta innehållande åtta-tio tält och ett antal
småväxa svartfolk gående omkring. I och för sig verkar det vara väldigt många, men krigarna - de med vapen -
kan inte vara fler än 20-30... och de är SMÅ - borde nätt och jämt räcka er stora krigare till bältet.
En snabb och tystlåten diskusion tar form, där personernas rätta jag avsöjas på ett intressant sätt.
Nekromantikern är inte alls förtjust i tanken på att själv riskera att skadas, men hon har ingenting
alls emot ide´n sålänge någon annan tar alla riskerna - och hon får dela på bytet. Den godhjärtade Xalag
däremot undrar om de småväxta varelserna verkligen gjort sig förtjänt av ett sådant öde, är de verkligen
onda och själlösa eller har de känslor som ni?
Men den som gör slut på diskutionen är den storväxte krigaren, som med förakt i rösten frågar om ni räds
småknytt som bor i skogen? I så fall kanske Xalag och Lea borde slå sig på nya yrken - svinfarmning är
rätt så säkert, har han hört...
Då er ära står på spel kan ni inte annat än att gå med på att anfalla, och Leas tanke om att hålla sig
tätt bakom de båda krigarna går i kras när strategin läggs fram - för att sprida förvirring ska ni
anfalla från ett varsitt håll.
Tur att jag har Dark i alla fall, tänker Lea - med honom framför mig, slungan i hand och mörk magi i
mina ådror ska jag gå segrande ur detta! Hon plockar ochså fram en gammal rostig kroksabel ur
packningen och ger Dark, så att han kanske klarar sig än bättre.
Ni sprider ut er jäms med sidorna av lägret för att anfalla i halvcirkel som planerat - men Lea som
inte gärna vill befinna sig nära stridens hetta smyger utan att ni ser det vidare till andra sidan
lägret, nöjd och belåten med sin list.
"Detta borde ge mig det avstånd jag behöver för min slunga, och för att slippa närstrid med det små otygen"
tänker hon för sig själv.
Plötsligt får dock en av hundvalparna ("Tuffingen") nog och rusar med ett ljudligt skall fram i gläntan
för att anfalla. Full av fasa för vad som kan hända hans lilla skyddsling glömmer han husbonde allt
om strategi och planering och rusar istället fram ur ett snår, slitandes i sitt svärd för att få upp det
ur sidan samtidigt som han uppger ett stridsvrål för att dra uppmärksamheten från hunden som äbefinner
sig framför honom.
Xalag som hunnit till sin position och väntade på "ett tecken" för anfalla ser med förvåning hur han
krigarvän kommer utrusande ur snåret, vrålande och slitande i sitt vapen.
"Jag måste prata med honom om vad som menas med stil och finess", tänker Xalag innan han själv ger sig ut
i gläntan. Även han uppger ett rop, men det bleknar i jämföresle med avgrundsvrålet som nyss utstötts.
Lea istället var inte alls med på det här och höll på att hoppa ur kläderna av det blodisande vrålet,
spänd och nervös som hon var. Första reaktionen var att fly, men det är något hon i alla framtid skulle få
höra. Så hon smyger tyst som en mus in i gläntan (låååångt bort från skriken) med Dark framför sig och slungan
i hand.
Eftersom hon själv inte vill in i striden, men vill bevisa sitt värde (och Darks, för Xalag) befaller hon
med hes, nervös röst "Anfall".
Dark anfaller, trist nog rusar han över en av de öppna eldarna och hans kåpa fattar eld, klingan som han
lite mossa på sig även den, medans Lea gör sig klar med sin första slungsten.
En stilla dag i goblinbyn
Skymningen börjar så stilla närma sig och Grot tar och spatserar lite utanför tältet. Den senaste tiden
har verkligen varit lyckosam, att välja bryta med den stora stammen, välja G´krot till höving för sig
och bege sig långt in i skogen var det bästa de någonsin gjort.
Slut på fientligheter med andra stammar, Orcraider som fångar dem till slavar eller mat, storsaker (samlingsnamn
för människor, alver & dvärgar) som inkräktar på deras domäner och *rysning* dödspatrullerna som
storsakerna med jämna mellanrum skickar - Orcerna anfaller ju i alla fall för att få MAT, dödspartullerna -
oftast några få hemska storsaker - dödar utan ursillning, besinningslöst både män, kvinnor och barn,
utan att bry sig om köttet. Det enda de vet är att de är gravskändare och likplundrare... skönt att vi slipper
sådant nu i alla fall.
Plötsligt hörs ett ilsket litet skall och en hund rusar ut i gläntan (liten för er, större för honom). Han hinner
nätt och jämt tänka "middag" när ett avgrundsvrål som överöstar all sans och förnuft rungar genom luften.
Snåret en bit ifrån honom formligen exploderar, och ut kommer en stålklädd jätte, tre män hög, svingandes ett
svärd vars klinga är längre än Grot själv.
Grot springer. Och skriker.
Han har just satt fart mot ett annat buskage, när en figur - med TVÅ sådanna gigantiska vapen - rusar fram
och vrålar även han.
Grot skriker ochså. Och springer.
Med två mordiska jättar i ryggen (som har tre gånger längre ben *gulp*) sätter han fart mot andra änden av lägret,
liksom nästan alla andra gör. Några av de tappraste krigarna försöker hålla stånd, men de lyckas bara sakta ner
de anfallande monstrena.
Plötsligt utbyter en än värre panik och de som är framför Grot vänder och rusar åt alla möjliga håll. Utan att
förstå varför rusar han på framåt, bara för att nära nog springa in i ett brinnande jätteskelett, svingande en
gigantisk sabel av eld.
Grot blir nersprungen av monstret.
Under sitt sista ögonblick i medvetande vänder han på huvudet och ser lägret, sin familj och stam bli systematiskt
slaktade i ett episkt blodbad - medans han hör monstren skratta...
Grot förlorar medvetandet.
Striden
När ni anfaller utbryter vild panik - de flesta rusar runt i gläntan som yra höns och försöker undkomma, men er
list har lyckats bra, på alla sidor finns någon anfallare, så inget organiserat motstånd sätts in.
Några av de små odjuren kommer rusande med vapen mot de båda krigarna, med det saktar bara ner er framfart litegranna.
Några av småttingarna föröker ta till bågar, men glöldande små missiler kommer vinande genom luften med dödlig precision
från andra sidan lägret dräper dem.
Svärden virvlar, slungstenar viner (vissa träffar faktiskt er ochså, Lea är inte allt för säker på sitt vapen) och
efter en stund verkar segern vara given! Ni kostar till och med på er några råa skämt och skratt under striden,
något som tycks injaga mer fruktan i dem än era svärd...
Efter striden förbinds sår och sedan går Xalag runt i lägret och samlar ihop det han kan hitta av värde, medans den storvuxne
krigaren bannar sina hundar och Lea begråter sin Dark som vid det här laget brunnit upp, men det kan knappast kallas någon stor
skatt. Det ni funnit som är av intresse för er är en stor mängd grillat viltkött (verkar smaka gott, men ni vet inte vilket
djur - eller varelse - det kan komma ifrån. Människokött SKULLE det likväl kunna vara...), i en träbur förvaras fem vildhöns,
en get är bunden i mitten av lägret, tälten är förvånadsvärt nog av ganska god kvalitet, men de luktar inte vidare gott.
De verkar dock mycket varmare än utsidan. I en skinnpåse i ett av de två lite större tälten finner ni 105 ärgade kopparmynt,
35 silver och ett guldmynt (med bitmärken i).
I det andra lite större tältet finner ni en mängd konstiga saker (Lea konstaterar att detta troligtvis var mdicinmannens eller
schamanens), därbland en bok skriven på männskospråk som Lea tar med sig.
Ingenting annat här inne kan Lea av att se någon nytta med.
När ni är på väg ut får dock Xalag syn på ett pergament liggande på marken - det verkar ha ramlat ur boken.
Vid närmare undersökning av boken visar den sig vara en bok som handlar om odöda.
Med det byte ni valt drar ni er ut en bit i skogen och slår läger (det är ganska vämjeligt i byn efter striden), och
eftersom en del kom undan tar de bägge krigarna en varsin vakt under natten, så magikern får sova ut och skaffa nya formler.
På mogronen kan Lea konstatera att boken är ickemagisk, men har en hel del nyttig kunnskap om de vanligaste (lägre) odöda.
Kartan däremot är en karta till någonting, men ni kan inte förstå vad... inte så långt härifrån i alla fall, i (om ni tyder det
rätt) ett berg eller en grotta.
Nåväl, ikväll kan ni inte göra någonting, så de båda krigarna gör upp om att ta en varsin vakt, medans Lea (som suttit och
stirrat in i lägerelden en lång stund lämnas ifred. Medans mörkret kryper upp omkring er skålar krigarna med Shlegstir´s mjöd
och smörjer kråset på maten ni hittade i byn, segern till ära. (Xalag hade varit misstänksam mot om de små monstren verkligen
kunnat dräpt en människa och skaffat köttet och av ben i köttet kommit fram till att det måste varit någon sorts små
gnagare de fångat - fast i stor mängd). Medans de skryter om sina bedrifter, skaldar om sitt stora dåd (och blir allt fullare)
ökar deras egen del i det hela medans Lea´s plötsligt blir mindre och mindre... men hon verkar inte märka någonting.
Några timmar senare ligger Xalag och sover djupt, medans Lea har lite problem att få ro.
Frampå småtimmarna vaknar Xalag till. Han går bort till Shlegstir som har vakten, väcker honom och säger
till honom att han kan gå och lägga sig...
Då Xalag redan sovit det mesta av ruset av sig och känner sig (någolunda) pigg letar han fram boken och börjar bläddra i den.
Intresant...
Morgonrodnaden infinner sig, och ni skakar alla frosten av er innan ni sätter igång med de olika bestyren - Lea verkade
vilja få chans att läsa i boken innan ni gav er av, men då hon är tvungen att läsa i sin EGEN bok länge och väl blir det ingen
tid över till det... men efter allting i lägret är i ordning hinner Xalag läsa en stund.
Ni kommer ochså på att ni borde dela upp det ni fick tag på. Medans Xalag tycker att de båda krigarna ska ha mer pengar än
Lea, tycker hon att krigarna inte gjorde någon förlust under striden, medans hon blev av med Dark.
De orden yttrar hon så bittert att Xalag snabbt sväljer de hårda orden han hade på läpparna. Det
verkar som hon tog förlusten mycket hårdare än ni förväntade er - inte alls passande den bild som finns av Nekromantiker - den
maktgalne mörkermagikern som sänder legioner av levande och odöda i fördärvet utan minsta tanke på dem.
Men den som kommer på delningen blir trots allt Shlegstir. -"Eftersom ni båda är så förtjusta i boken kan ni få dela på den,
så tar jag pengarna. Boken är värd mer, men jag är inte mer intresserad av den än på dass"...
Då ni båda inser att det är en god uppgörelse (och att ni vet att han i annat fall hade kräft 1/3
av boken och verkligen ANDVÄNT den på dass, bara för sakens skull) går ni med på det hela. Shlegstir tar pengarna, ni samsas
om boken (tills ni hittar mer skatter och kan "jämka" den), geten fästs i rep bakom mulan och får följa med (färsk mjölk)
och en rejäl packning mat lastas upp på åsnan.
Dagen förblir ganska händelselös, medans Xalag och Shlegstir knatar på i fronten (talandes om deras seger) har Lea gett
åsnan nästan fria tyglar där den knatar efter.
..och geten verkar vara allmänt sur.
Framemot eftermiddagen hör ni plötsligt ett högt hjud som "bankar" till, men när ni dragit vapen allihop inser ni
att det inte var så nära er ni trodde. Ni avvaktar en stund och fortsätter sedan på er väg.
Efter ca 5 minuter hoppar ni återigen till av ett rejält "brak"... men då inget mer händer så fortsätter ni efter ett tag,
uppmuntrade av att Lea har lyckats hitta er lokalisation på kartan, ni verkar vara aldeleds i närheten av grottan!
Efter en stunds letande hör ni återigen ett högt "brakande" ljud - nästan som om någon slår på en mur med en murbräcka
eller något liknande. Ni beger er ner mot där grottan borde ligga och får efter en stund syn på en liten öppning
i en bergsvägg där ljudet verkar komma ifrån (det skrällde just till igen). Ni går försiktigt ner, med stålet blottat,
förbrullade över situationen. Väl framme undersöker ni hålet och bergsväggen - det är någon som
murat igen den här delen av stenväggen, det verkar varit ingången till en grotta här - innan den blivit förseglad.
Efter att ha diskyuterat det hela ett tag (och hoppat till en gång av ljudet) tar Xalag mod till sig och närmar sig hålet.
Det är tillräckligt stort för dig att komma in - eller för en ko att ta sig in, för den delen -
men någonting där inne verkar ha problem att ta sig ut.
Fortsättning följer...
Till huvudsidan