Värre än Döden

Det finns ett öde som är värre än döden och det är att få leva sitt liv i ensamhet. Att tvingas leva tyst i en värld full av folk.

I hela mitt liv har jag bara haft en riktig vän. I husen bredvid varandra bodde vi, hela våran barndom spenderade vi sida vid sida. Så oskiljaktiga var vi att våra föräldrar brukade skämta om att vi var siamesiska tvillingar.
Våra barndomsår försvan i ett moln av lyckliga lekar. Fantasi hade vi så att det räckte för en hel skolklass. Vi behövde bara varandra, det räckte, för vi visste att hos dig kan jag både gråta och skratta. Det var bara vi då, du och jag, Elin.
Ett år skilde oss i ålder, ett faktum som grämde oss mycket eftersom vi då inte kunde gå i samma klass. Jag minns dagen då du började skolan, hur du glatt skuttade iväg, vände dig halvvägs för att vinka, men då hade jag redan gömt mig bakom ett träd. Men du skrattade i alla fall.
Inte ens då var jag något utan dig.

Det dröjde inte så länge som vi hade förväntat oss innan även jag var tvungen att följa med till skolan. Det var så stort där och så mycket folk. Jag grep krampaktigt din hand medan vi gick över skolgården den första gången.
- Det är ingen fara, viskade du i mitt öra, snart vänjer du dej. Jag nickade tveksamt. Men aldrig någonsin kände jag mig riktigt trygg på den stora asfalterade planen.
Allt i skolan tedde sig bullrigt, stort och farligt i mina ögon. Jag var rädd för de andra barnen i klassen för att de skrek och skrattade för högt. Aldrig vågade jag vara med i deras lekar på rasterna. Istället satte jag mig vid några träd där man kunde se ut över hela den asfalterade skolgården. Där flög bollar, där hoppades hopprep och där skuttade du med dina skolkamrater, skrattade och hade roligt. Utan mig. Men jag kunde inte ha roligt utan dig.
Snart märkte jag hur de andra i klassen började titta konstigt på mig, de skrattade. Men de sa inget, jag fick leva på min ö, där ägde de inte tillträde. Ibland kom du till mig på rasterna, satte dig bredvid mig och pratade. Du frågade om jag ville komma med och hoppa hopprep, eller vad det nu var ni gjorde då, men jag sa alltid nej. Min plats var här under träden som sträckte sig stora och ståtliga mot himlen i detta hav av asfalt. Ibland stannade du ett tag hos mig men oftast gick du direkt. Men det gjorde mig inget, för när vi kom hem visste jag att det var du och jag. Här var det andra som behövde din glädje. Och här behövde träden mig. Jag berättade sagor för dem, sagor som jag kom på själv eller som någon berättat för mig, eller senare som jag läst. Sakta fyllde jag träden men mina sagor, en dag skulle dom vara fulla och då kunde jag gå. Jag hoppades att den dagen skulle dröja länge än.

Tiden gick, du började mellanstadiet och snart följde jag efter. Nu kunde jag inte sitta vid mina kära träd längre, de låg på lågstadiets sida av skolan. Det fanns ju några andra träd här, men de var inte lika vänliga. De hånskrattade bara åt min sagor. Istället ställde jag mig i något hörn och tittade på. Tittade på allt som hände och önskade att jag fick vara med. Skulle jag bara ha vågat gå fram och fråga så skulle de säkert inte sagt nej, men jag vågade inte. Vågade inte ta mig ur min skugga.
En dag ville du inte leka längre. Du sa att det var barnsligt och att jag också var barnslig om jag fortfarande lekte. Jag fogade mig tyst, du tyckte att jag var barnslig, så det var bäst att jag gjorde som du sa, annars kanske du skulle glömma bort mig. Då skrattade du glittrande åt mig, inte tyckte du att jag var barnslig! Du är ju min egen lilla ängel! Men aldrig mera lekte vi.

Så småningom började du högstadiet. Så långt ifrån varandra hade vi aldrig varit innan. För första gången i mitt liv fick jag gå ensam till skolan. Din sol hade flyttat och nu fick jag klara mig i mörkret tills jag fick komma efter.
Jag var stor nu, bland de äldsta på skolan, men jag kände mig så liten och grå. De små killarna som gick på lågstadiet nu var större än mig. När de gick förbi mig och flinade elakt, då var de större och starkare, mycket starkare.
Jag läste, bok efter bok läste jag. För att glömma bort vad som hände i livet och för att övertyga mig om att det fanns faktiskt personer som hade det värre än jag. Jag hade ju i alla fall dig. Av de böcker jag tyckte mest om byggde jag mig en egen fantasi värld, en värld att fly till. Och allt oftare flydde jag dit, när jag inte orkade med muren av tystnad omkring mig.
Samtidigt förvandlades du inför mina ögon. Från en flicka till en tonåring. Du började sminka dig och klä dig i små tighta kläder. Du ville förvandla mig med. Du fnittrade glatt när du kletade på mig ditt smink och log sedan stolt när du kunde visa upp ditt verk. Jag kände mig som en clown, uppsminkad för en show som den inte ens ville vara med i. Allt kändes så fel, detta var ditt bord, inte mitt. Men jag lät dig hållas, det var som en lek. Jag lät dig måla mig så som vi målat på våra dockor när vi var små. Den enda skillnaden var att för dig var detta allvar. Jag gav dig mitt ansikte och i gengäld fick jag dig som du var förut, din sol kunde tränga ut genom mina egna lager av smink.
Samtidigt hände en annan förändring sakta, i skuggan av den yttre. Du hade mindre och mindre tid kvar till mig. Du skyllde på läxor, du skyllde på träning, du skylde på allt du kunde. Men jag kände dig, jag visste att du ljög, det hördes på din röst. Det jag fruktat så länge höll på att hända, du hade tröttnat på mig. Men du förvirrade, för när vi väl umgicks med varandra, när du inte längre hade några kryphål, så var du som förr, då var vi som systrar igen.

Så var tiden inne för mig att börja högstadiet med. Jag var nervös för allt nytt folk som fanns där, men ändå glad för att komma dit, för där fanns du. För du fanns väl fortfarande?
Den nya skolan var ännu större än vad jag kunde föreställa mig. Det gick korridorer överallt och i vartenda hörn fanns det klassrum. Det dröjde inte länge innan jag virrade omkring mellan lektionerna med böckerna tätt tryckta intill mig utan att ha en aning om vart jag skulle ta vägen för att hitta rätt. En gång dök du upp som en räddande ängel i andra änden av korridoren på en av dessa mina villfärder. Jag samlade allt mitt mod och ropade på dig, du kunde ju visa mig på rätt väg. Jag såg ropet nå bort till dig och jag såg hur det snuddade vid din axel men du bara skakade av dig det och fortsatte prata och skratta med tjejen som gick bredvid dig.

Du brydde dig inte ens om att ursäkta dig längre om jag ringde. - Du finns inte längre, sa du i mitt öra, jag behöver inte dej. Och så la du på luren. Men om jag behövde dig då? Ditt solsken var det enda ljuset i mitt liv, tag du nu bort det så skulle jag bli lika glanslös som månen den dagen solen slocknar. Jag gick tillbaka till träden en dag, träden som jag började fylla med sagor. Det var vinter nu och kvällens mörker var tätt utanför gatlyktornas räckvidd. Träden stod som jag lämnat den senast, som om de hade väntat. Det var bara gräset runt omkring som hade glesnat av otaliga barns springande fötter.
Jag satte mig på huk intill det ena trädets stam. Den var varm mot den kalla vinterluften runtomkring. Några personer skymtade nere i mörkret på skolgården. De kom närmare och snart kunde jag urskilja dig bland dem. Fortfarande skulle jag kunna känna igen dig i totalt mörker. Du tittade rakt på mig, jag kunde nästan se reflexerna i dina ögon fastän du var för långt bort för det. Du fångade min blick, du såg mig, men du rörde inte en min i
igenkännande. Jag vände bort huvudet, du var för stark för mig. Samtidigt gled en stilla vind genom trädens kronor och en av de lägre grenarna snuddade vid mitt ansikte.
- Berätta för oss, sa de, berätta för oss den slutgiltiga sagan. Berätta för oss din egen saga. Sedan är vi fulla och du kan gå ut i livet som en hel människa med ditt eget solsken.