Bara Vänner

- Vi är vänner, säger du.
Vänner, vänner. Ordet ringer i mitt huvud. Du sa inte ”bara vänner” i alla fall. Då skulle jag ha slagit till dig. Istället låter jag bara min hand förflytta sig några centimeter för att snabbt ge dig ett nyp i låret. Helt ska du inte få komma undan. Du hoppar till och vänder dig mot mig.
- Vänner, mimar jag och ler snett mot dig. Du ger mig en mördande blick följt av ett leende. Jag ser hur en av tjejerna mittemot oss ger oss en konstig blick. Som tur är ser itne du det, då skulle du bara veckla in det ännu mer. Nu får det istället bara passera.
Snart är det dags för tjejerna att gå. Först ska det bara signeras och fotograferas.
- ”Vi är vänner”, säger jag och spänner blicken i dig medan tjejerna är på väg bort.
- Ja, men vad skulle jag sagt?
- Sanningen.
- Sanningen? Det vet du att jag skulle vilja göra, men du vet också att jag inte kan. Och inte du heller, du tystnar. Men jag sa inte ”bara vänner” i alla fall!
Jag kan inte låta bli att le mot dig. Du är mycket bättre på det här än jag. Jag kan aldrig hålla käft. Du är mycket bättre på att spela deras spel. Men å andra sidan är du också väldigt bra på att trassla in dig i dina egna ord, så att du till slut sätter dit dig själv.
- Det är nog bäst att vi går nu, säger du. De andra vantar nog.

- Var har ni varit?
Du hade alldeles rätt i att de väntat.
- Vi tänkte nästan börja utan er. Joel granskar oss från topp till tå. Han ser ut som om han tror att vi är sena bara för att förstöra för honom.
- Vi stannade bara och pratade med några fans, säger jag.
- Verkligen? han det tvivlande ut. Han tror verkligen allt om oss, förutom att vi kan vara snälla och trevliga. Jag ser hur han andas in och tittar på dig, som om hans ska komma med en utskällning. Medan han andas in förändras ett litet drag i hans ansikte. Detta lilla drag plus det faktum att han är lite längre än dig gör att han ser så väldigt storebrorsaktig ut. Som den äldre ordentliga brodern som ska läxa upp sin olydiga lillebror.
Så möts era blickar och han spänner av. Han blir den vanliga lillebrors Joel igen. Nu vet han att vi talar sanning. Bara en blick behöver du för att tala om det.
- Vad trodde du att vi gjort? undrar du.
- Det vill du inte veta, flinar han.
- Vad tror du om oss egentligen!

Jag sitter en bit bort från allt, jag ville vara ifred lite och bara tänka. Jag behöver ju ändå inte vara här, jag bara vill det.
Jag ser ditt bakhuvud, djupt invecklat i en diskussion med Paul om något. Vad kan jag inte höra. Din gitarr står bredvid dig och du knäpper lite förstrött på strängarna, som om du knappt var medveten om att du gör det. Helt plötsligt vänder du på huvudet så att du ser mig. Ditt ansikte spricker upp i ett brett leende och du vinkar åt mig att komma. Då gör jag väl det då.
När jag är framme bakom din rygg är du redan tillbaka i diskussionen. Du verkar nästan ha glömt bort att du såg mig. Det ska du få ångra! Jag hoppar fram den sista metern och kastar dina armar om dig, samtidigt som jag ger dig en stor puss på kinden. Du hoppar till av förvåning över det plötsliga överfallet. Men bråkdelen av en sekund senare blir du medveten om vem som hoppade på dig. Lika snabbt som du innan spratt till slappnar du nu av och lutar dig mot mig.
- Vad gör ni, hör jag Billy ropa, de filmar ju nu! Ni kan aldrig hålla er från att kladda på varandra!
Jag bryr mig inte om hur mycket vi blir filmade nu. Det enda jag vill är att sitta här, så nära dig att jag kan känna dina hjärtslag. Och jag vill visa världen att du är min, bara min.