Vinden viner, den blåser genom märg och ben. Snart är vintern här, då blir det ännu kallare.
Mor står vid elden och lagar mat. Vi får bo här bara hon sköter det bra, och Mor är en duktig kokerska. Vi hade inte råd att ha vår stuga kvar. När Far inte kom tillbaka var vi tvungna att flytta hit, till Fars äldste bror och hans fru Ingrid. Här får Mor slita från morgon till kväll för att Ingrid är så lat. Men Fars bror är snäll, när han är hemma.
Två barn har de, Ingrid och Farbror, två flickor. Jag får vara med dem och leka ibland, på nåder. Men för det mesta retas de, för att Far inte stannade hos oss. Det är mitt fel, säger de, jag är för oduglig för Far. Men jag vet att det inte är så. Jag vet inte varför Far reste, men jag vet att det var inte därför.

Jag minns när han reste. Han kramade oss farväl. Mor kramade han lätt och flyktigt. Men mej gav han en sådan bamsekram som bara han kan. Högt lovade han att snart komma tillbaka. Tyst i mitt öra viskade han att det kanske skulle dröja längre. Men jag skulle alltid veta att han älskade mej och jag skulle aldrig glömma honom för jag skulle alltid vara med i hans hjärta och han i mitt.
Så hoppade han upp på sin häst och red iväg.

Sitt inte här och häng! Ingrid ger mej en lätt örfil, ut och hämta ved med dej!
Jag reser mej upp, tittar bort mot bordet. Mor sitter där, hon ser trött ut, hopsjunken och mycket äldre än hon är. Hon hänger med huvudet som om det är för tungt att hålla upprätt, plötsligt får hon en hemsk hostattack.
Ingrid går fram till henne. Inte sitta här och slöa, jobba, jobba, jobba!
Hon skulle vara perfekt som slavdrivare.

Nästa dag orkar inte Mor stiga upp. Hon hostar så att det låter som om lungorna ska slitas ur bröstet på henne. Hon är het av feber och ingen mat vill hon ha.
Vinterkylan slår till ordentligt. Brasorna får gå på högvarv om vi inte vill förfrysa. Än har inte Mor gått upp. För varje dag tynar hon bort mer och mer. Hostan sliter i hennes tunna kropp. Hon äter inte, hon sover inte, bara ligger och stirrar upp i taket.
Ingrid är på dåligt humör, hon måste ju jobba själv nu. Mor får inte dö, för då kommer hon att slänga ut mej.

En kväll kommer den gamla mannen förbi. Han ber om mat och husrum för natten. Ingrid vågar inte neka honom. Hon är också rädd för honom, alla är det nästan.
Han går in till Mor där hon ligger i sin säng. Slänger en blick på den magra människan som ligger där. Hon är bara en skugga av sitt forna jag.
Jag sitter vid Mors sida och försöker få henne att äta, men hon vill inte ha den goda gröten. Mannen ler snällt mot mej. Han är ganska grovt byggd, är bred över axlarna. Han har vilt skägg som står åt alla håll och skulle han ha ta av sig mössan skulle det rödlätta håret stå som en vild gloria runt huvudet på honom. Han ser stark ut, men inte farlig. Jag förstår inte varför folk är rädda för honom. Han går fram och lägger en hand på Mors panna.
Din Mor kommer att bli lycklig, säger han och går ut till köket där Ingrid har gjort i ordning kvällsvard.

Efter maten berättar han en fantastisk saga om när han skulle segla till Norge och slå ner en uppkäftig bonde som försökte lägga an på hans fru. På vägen dit blir det storm och han och besättningen seglar vilse. När stormen har mojnat ser de land skymta. De tror att stormen har kastat dem framåt till Norges kust. Mystiska saker börjar hända och de förstår att det inte kan vara Norge de har kommit till. Stormen måste ha kastat dem in i Asgård, inser de när de träffar på Tor som är ute och fiskar.
Besättningen fick nästan spatt, berättar han, men själv höll han sig lugn. De lägger till vid en klippa och han tar med sig sin modigaste man iland och går i riktning mot Valhall där de hoppas få tala ett ord med Oden som förhoppningsvis kan hjälpa dem hem.
Han beskriver inlevelsefullt välståndet där. Allt är vackert och det är inte brist på något. Oden satt på en tron gjord av renaste guld. Han lovade att hjälpa dem ut till den vanliga världen om de kunde hämta ett äpple gjort i silver men en kärna av guld som låg högst uppe på ett berg som var väldigt svårt att bestiga och som vaktades av en best som var till hälften människa och till hälften orm. Om man kom för nära så sprutade människohuvudet ut gift mot den som närmade sig.
De smög sig upp bakom vidundret. Knöt fast hans slingrande kropp runt ett träd så att han inte kunde röra sig. Därefter klängde de sig upp på bergets topp, där de hämtade äpplet. Klättrade ner igen och vandrade tillbaka till Oden, som de gav äpplet till. Efter detta släppte han snällt ut dem till den vanliga världen igen.
Den modiga mannen som hade blivit utvald att följa med hade blivit träffad av lite av vidundrets giftiga slem. Det dröjde ett tag innan några symtom visade sig. Men när de hade återvänt hem till Island var han helt galen, de hade varit tvungna att kedja honom för att han inte skulle mörda hela besättningen. Han fördes till en avlägsen jordkällare som de hade byggt, där fick han sitta tjudrad resten av sitt liv. Och om man kommer ut på slätten kan man höra honom vråla där än idag.
Jag såg mina kusiner kura ihop sig mot varandra av rädsla för att denna galna man skulle komma lös. Det var sent nu, mörkret låg tätt utanför och elden började falna. Det var dags att sova.
Nästa morgon när jag vaknade hade mannen redan gått. Jag släpade mig ut i kylan för att hugga ved, det var min eviga syssla. Jag såg spår i snön som ledde åt väster ut mot havet, det måste vara han. Svetten hade frusit till is i pannan på mig innan jag var klar med veden. Sedan var det bara att bära med sig den in till vedlåren. Efter fem rundor var jag klar med detta. Det var ovanligt tyst inne. Jag smög på tå in till Mor. Där satt Ingrid på en pall bredvid henne. Jag såg på Mors ansikte, det var vitt som snö.

Två dagar senare skulle hon jordfästas. Då var jag inte längre kvar. Redan samma kväll ger jag men av. Jag står inte ut men Ingrids anklagande blickar och kusinernas tassel bakom min rygg. Allting skulle vara bättre om inte Fars bror var till sjöss. Han skulle förstå och han skulle trösta, inte skicka ut mej att hugga ännu mera ved.
Jag packar mina få ägodelar i en ryggsäck av skinn som jag hittar i en vrå. Lite mat, en limpa och annat nödvändigt. Mitt enda minne från Far, en smycke som jag fick av honom när jag var två år och han kom hem från en färd till Sverige. Det är av silver och har ett mystiskt mönster som nästan liknar en fisk. Den hänger i ett läderband som blivit så slitet att jag inte vågar ha på mej det längre av rädsla att tappa det. Som minne av Mor tar jag ett av hennes hårband som hon gjort själv. Alla kläder jag har byltar jag på mej, för att klara de kalla nätterna. Innan jag går tar jag Ingrids varma päls, den är så lång att jag nästan snubblar på den, men den håller kylan borta och nu behöver jag den bättre än hon. Hon har ju ett hem.

Jag pulsar iväg genom snön åt det håll som jag sett den gamla mannen ge sig av åt. Han är mitt enda hopp, han var snäll när han var hos oss, och kanske låter ha mig följa men honom. Jag vandrar länge och väl på måfå åt det håll jag tror är rätt. Mörkret ligger tätt så att jag med nöd och näppe kan se att det skymtar berg framför mig.
Där framme kan jag se lågorna från en eld leka bakom en klippa. Den kastar långa, hemska, fladdrande skuggor. Jag kan se en man sitta vid elden. Det är han, jag känner det på mej.
Jag smyger fram för att inte skrämmas, han ser ut som om han är djupt försjunken i sina tankar. Plötsligt vänder han på huvudet och tittat rätt på mig. Han ser allvarlig ut.
Så du kommer redan, säger han, jag anade inte att din Mor skulle lämna oss så fort. Kom och sätt dej här, barn. Han gör en gest mot skinnet han sitter på. Här är det varmt i skenet av elden. Jag kurar ihop mej i kappan och lutar mej mot den mystiske mannen, han lägger en arm om mej och låter mej falla i lugn sömn.

Nästa morgon vaknar jag av att solen sticker mig i ögonen. Mannen är redan vaken, han kokar vatten över elden.
Får jag vandra med dig? undrar jag sömndrucket, jag har ingen annan stans att ta vägen nu. Det är klart att du får, barn lilla, jag har väntat på dig, länge har jag vetat att du skulle komma.
Hur kunde du veta det?
Det är bara sådant jag vet. En dag kanske du också lär dej det. Han fortsatte att stöka vid elden, tar fram bröd till oss att äta till morgonmål.
Din faster är en riktig filur, säger han, men gott bröd bakar hon! Han ger mej en bit som jag börjar tugga i mej.
Vad heter du? frågar jag mellan tuggorna.
Jag har haft många namn i mina dagar, men inget som jag har trivts med. Jag är namnlös, du får kalla mej vad du vill, bara det inte låter för hemskt, barn.
Då kallar jag dig Farfar, du ser precis ut som en sådan! Själv heter jag Ylva.
Farfar, det är väl inget namn? Men låt gå för det!

Vi vandrar hela dagen. Snön är djup och det är svårt att gå, men vi kommer framåt. Vart är vi på väg? undrar jag när vi har gått i en hel evighet.
Vi är på väg dit vi kommer. Till kvällen ska vi försöka hitta ett hus där vi kan övernatta, sedan går vi vidare dit våra ben bär oss.
Farfar, tror du att vi kan hitta min Far?
Ingenting är omöjligt, mitt barn.
Jag märker med tiden att han gillar att jag kallar honom Farfar. Det är kanske ett namn som han kan identifiera sig med, även fast det inte är ett riktigt namn.
Till kvällen kommer vi fram till ett hus som ligger för sig själv med stora snöslätter runt omkring, vid andra årstider är det nog åkrar, ängar eller betesmarker här. Jag känner en plötslig rädsla gripa tag i mig, jag vill inte in här. Tänk om de kastar ut oss! Tänk om…Jag tar ett fast tag om Farfars rock och tittar upp på honom med stora rädda ögon.
Det finns så många om, mitt barn, säger han, men man måste ta risker i livet, annars kommer man ingen vart. Hans ord lugnar mig lite, men jag håller fortfarande ett fast grepp om hans rock när vi närmar oss ytterdörren och han knackar på.
En kvinna i lång grå kjol öppnar dörren. Hon ler milt mot oss och ber oss stiga in. Vi går in i den varma stugan. Elden borta i högra hörnet ger ifrån sig ett hemtrevligt sken. Jag ser att en gryta hänger över den och ur den luktar det mat. Jag känner plötsligt att jag är väldigt hungrig.
Har du gått och fått en unge, hör jag kvinnan fråga Farfar.
Det är mitt barnbarn, svarar han.
Jag kan riktigt höra hur hon suckar och rycker på axlarna, har han blivit totalt galen, tänker hon nog.
Tre barn sitter i ett hörn och leker med en docka i trä. Det är säkert deras pappa som har gjort den. Vid bordet sitter en man i medelåldern och en gammal man, det ser ut som far och son.
Vi får mat och efter maten berättar Farfar en saga om när han slogs mot ett stort havsodjur på en av alla sina seglatser till främmande länder. Det minsta barnet blir så rädd att hon kryper upp i sin mors knä och jag kan höra henne snyfta. När sagan är slut går vi och lägger oss. Jag somnar bums på fällen på golvet där jag ligger.
Tidigt nästa morgon ger vi oss av igen. Kvinnan har redan gått upp. Hon ger oss lite bröd och en läderpåse med getmjölk för dagens färd.
Såhär vandrar vi, dag ut och dag in. Snart kan jag alla Farfars historien utantill, den om sjöodjuret, den när stormen förde hans skepp till Asgård, den om de konstiga männen han träffade på här på Island en gång, de med mörka kåpor och bara en ring med hår runt huvudet som bar kors runt halsen och som pratade ett främmande språk, den om slätter fyllda av sand med outhärdlig värme där han och alla hans män höll på att törsta ihjäl under sökandet av det lysande svärdet. Jag märke snart att mycket är påhittat för detaljer ändras från gång till gång.
Vintern släpper sitt järnhårda grepp om oss och en aning av vår börjar skymta bakom hörnet. En dag ska vi ta oss över en flod på vår väg. Isen knakar oroväckande. Den håller för lätta mig, men inte Farfar och han tyngd. Han trillar igenom med ett brak. Jag vet inte vad jag ska ta mej till först, men han instruerar mig att ta en lång och stark gren som han kan dra sig upp i, och det fungerar! Vi hittar som tur är snart en näraliggande gård där vi kan värma upp oss och Farfar kan torka.
Medan han torkar vid eldstaden berättar jag den fasansfulla historien om hur han ramlade i floden, om det vidunderliga fiskliknande odjur som nästan slog sina käftar om Farfars ben för att dra ner honom i djupet men som jag drämde till med en sten i huvudet så att han tuppade av så att Farfar kunde klänga upp på honom ock ta sig i land. Odjuret släpade han med sig och av luften förvandlade den till en kraftig gren. Ni kan ju själva se, säger jag, både gren och vak finns kvar, Farfar nickar instämmande, just så gick det till. Till min förvåning märker jag att gårdens invånare tror mej. Farfar klappar mej på ryggen.
Bra gjort mitt barn! viskar han gillande i mitt öra. Jag blir helt varm i kroppen av berömmen. Den här sagan ska berätta igen!
På kvällen kan jag inte somna, jag ligger och tänker på Far och på Mor. Jag undrar hur Mor har det nu, om hon över huvud taget har det, vem vet vad som händer efter döden? Och Far, minns han mig som han lovat? Finns jag i hans hjärta ute på haven eller var han nu är? Jag undrar om Ingrid saknar mig, men hon är väl bara glad att jag är ur vägen. Jag måste hitta Far. Jag kan hjälpa honom på hans båt. Eller så kan vi flytta hem till vår gamla stuga och allt kommer att bli så bra.

En dag kommer vi till en by som ligger vi havet. Långa bryggor sträcker sig ut i vattnet, vid en av dem ligger en stor båt förtöjd. Jag tittar förstummat på den gigantiska båten. Aldrig har jag sett något så stort förut. I hamnen som ligger nära där jag bodde innan fanns det bara små båtar i jämförelse med den.
Här kanske någon vet var din Far kan vara, säger Farfar fundersamt. Vi tar in i ett hus som ser trevligt ut.
I utkanten av byn hittar vi en liten stuga som ser mysig ut. En gammal gråhårig man öppnar dörren. Bakom honom står hans lilla gråhåriga gumma. Vi frågar om vi kan få stanna här över natten mot att vi berättar några sagor för dem.
Sagorna kan vi undanbe oss, men visst får ni komma in, knarrar gubben med sin gamla röst. Vi kliver på, det är mörkt därinne, en liten eld brinner på eldstaden, ett bord står mitt i rummet. Där blir vi satta. Gumman ställer sig vid eldstaden för att laga mat. Farfar frågar gubben om han vet vem min Far är och om han har sett honom här i trakterna. Nej, det vet inte gubben, men han hänvisar till kärringen som har ölstället i byn. Dit kommer alla karlar, och hon vet allt skvaller som går.
Efter maten går Farfar dit, men jag stannar här för jag är så trött efter allt vandrande. Det är nästan en vecka sedan vi sov i ett hus senast.

Nästa morgon väcker Farfar mig med att tala om att kärringen sett min Far för några dagar sedan bara och att vi kunde leta i hamnen om vi ville ha tag på honom. Han jobbar på den stora båten som ligger för ankar där, i alla fall så gjorde han det när skutan kom i hamn, men nu kan ingen jävel veta om han är kvar där, hade hon sagt.
Vill du att jag ska följa med dig och leta, Ylvalill? undrar han.
Jag vill gå själv, säger jag, men du väntar väl på mig här?
Det är klart att jag gör!

Det ligger regn i luften och det blåser kallt från havet. Jag hittar lätt ner till hamnen. Det är fullt med män där som jobbar med den stora skutan. De lastar, de målar och de spikar. Jag ställer mej vid bryggans fot och tittar ut över arbetarna. I handen kramar jag mitt silversmycke. I minnet ser jag Far så som han såg ur när han reste för tre år sedan, en ung stark och frisk karl vars blonda vilda hår spretade åt alla håll.
En man går mot land över bryggan. Under mössan som han bär, fastän solen värmer, sticker blont vilt hår fram. Han ansikte är väderbitet och fårat, men jag ser ändå att det är min Far. Jag går mot honom, jag är mitt framför honom nu, bara någon meter skiljer oss åt.
Far, säger jag, Far! Han tittar frågande på mig. Vad är jag för unge som stör mitt i hans viktiga arbete?
Far, känner du inte igen mig? Det är ju jag, Ylva! Jag sträcker fram handen med mitt smycke i. Han tittar på det, han granskar mig. Ett ögonblick ser jag att han förstår vem jag är, sedan stelnar ansikte igen. Han tar ett steg åt sidan och går förbi mig. Bort, bort, in i dimman försvinner han.
Jag springer tillbaka till den gamla gubben och den gamla gummans hus. Mitt synfält är dimmigt av tårar, som kommer fastän jag kämpar emot. Utanför stugan sitter Farfar och njuter av solen. Jag kastar mig i hans stora varma famn och gråter.
Inte ens min egen Far vill veta av mig. Hela mitt liv har han bäddat in mig i falska lögner. En dag kommer han ligga vid min väg, en dag kommer han att behöva min hjälp, men då ska jag göra så som han har gjorde mot mig.

En gammal kvinna pulsar genom snön. Hennes hår är grått och hennes rygg är böjd. Hon vandrar omkring här mellan gårdarna. Hon berättar sagor för att tjäna sitt uppehälle. Alla känner till henne, alla respekterar henne men alla skyr henne, de är rädda för henne och hennes kraft och kunskap som hon samlat på sig genom åren. Kunskapen att se in i framtiden. Det ser tungt ut för den gamla kroppen att ta sig fram, men det går förvånansvärt lätt. En man ligger vid hennes väg, han är sjuk av ålder och svårt köldskadad.
I ett läderband runt halsen bär kvinnan ett silversmycke, det ser nästan ut som en fisk. Hon bär det synligt ovanpå kläderna. Nu går hon precis förbi mannen. Han kvider, hon slänger en blick åt hans håll. Stannar och böjer sig över den sjuke. Men plötsligt rätar hon sig upp igen.
Ylva, kvider mannen, mitt eget barn, hjälp mig!

Men jag går, bort över slätten, och lämnar honom bakom mig.