De låser in er bakom osynliga galler och tvingar er att göra som de säger. Man måste foga sig då. Det finns inget annat val. Men de kan inte nå er, inte era själar. Ert yttre liv kan de förstöra, med det kan de göra vad de vill. De kan få er att gråta. De kan få er att ljuga. Men det är bara ett spel. Era tårar är äkta, de fäller ni för lögnerna ni tvingas säga. Men in på djupet, i ert allra mörkaste och hemligast rum, dit kan de inte nå. Dit når bara ert eget ljus. Det skimrar och lyser upp var vrå, som diamant. Som drömmarnas ljusa nejder. Det når de inte, det rummet har ni för er själva. Tjocka dörrar omger det, låsta med dubbla slag, så att ingen ska kunna ta sig in och ta er vackraste skatt.
Men ibland öppnar ni dörren och låter lite av ert ljus sippra ut på oss. Små ögonblick av lycka. Vi hjälper er. Hjälper er att hålla dörrarna stängda till ert innersta rum. Så att de inte ska kunna komma in och föra runt där med sina smutsiga fingrar och ta död på det som en gång var vackert. De får inte komma in, och inte vi heller. Men ibland så ser vi små strålar av det vackra som vi kan bevara i våra hjärtan.
För ni har det allra vackraste. De kan göra vad de vill med er, men era speciella band kommer alltid att finnas kvar. Det vackraste kan inte dödas av lögner.

Det vackraste som finns, det finns inom er. Det smälter er samman tills det knappt går att urskilja vem som är vem. Den dagen det inte går har deras fula lögner förlorar och det vackraste kan stråla med sin fulla styrka. Den dagen kan de inte nå er längre.
Den dagen förenas ni i evigheten.
Tillsammans med det evigt sköna.
Ingen kan längre nå er, för ni är oövervinnerliga. Det allra vackraste kan inga onda tungor skada.