Det var en gång två torn, båda var de stora, svart och mäktiga. Så höga var de att de nästan snuddade vid himlen. Om man stod på den översta våningen i ett av tornen kunde man se det andra skymta vid horisonten. En gång var tornen byggda för att hålla upp jämnvikten i Det Stora Landet, men det syftet hade inte blivit uppfyllt för nu befann de två tornen sig i ständig fejd med varandra.
I vart och ett av tornen härskade en finnanspampe, som gjorde allt för att suga ut folket i världen, deras bas var i Det stora Landet där Trädet härskade. Trädet var ytterligare en utsugande man som lät finanspalats som De två Tornen växa upp både här och där i landet och sedan lät dem sköta sig själva som små laglösa stater i staten. En av Trädets fritidssysselsättningar var att kriga, och eftersom det var han som bestämde så låg landet ständigt i krig med små länder runt om på planeten. För de " inte tyckte rätt" och då var Trädet tvungen att lära dem det, och det gjordes bäst med bomber, trodde han.
De två tornen gav honom sitt fulla stöd, för deras affärer vann på krigsföringen. När de små obetydelsefulla länderna lärt sig att vara som Det Stora Landet, så skulle deras företag känna ännu mer pengar på att lokalbefolkningen, genom smarta reklamkampanjer, kommit på att de var i stort behov av deras produkter. Och så småningom kunde de smälla upp nya, stora fabriker i länderna, som bara skulle ge dem ännu mer i vinst.
Så levde de två Tornen på i Det Stora Landet styrt av Trädet och allt var frid och fröjd, så länge höll det på att nästan hela världen var under deras besittning.

I det västra tornet härskade Saruman Den Vite, så kallades han för att han jämt klädde sig i vita kläder som gick i färg med hans isblå ögon som kunde frysa vem som helst till dödlig kyla.
I den östra tornet härskade Sarumans motsats, Sauron som var stor och mörk och hade ögon som eld, de lyste grymt med en farlig glöd som om de när som helst skulle sätta omgivningen i brand. Båda styrde de med järnhand över sin företag, allting var som de bestämt. Det var endast en ett fåtal toppar inom företagen som fick löner så höga att de knappt gick att uttala som hade lite att säga till om. Sedan rasade både löner och arbetsförhållandena drastiskt till de fattiga arbetaran som inte jobbade i de två stiliga tornen, de fick inte ens bo i Det Stora Landet, för man måste ju visa en fin fasad utåt och gömma undan de som har de sämst. Ändå visste alla om dessa förhållanden, men det var som en tyst överenskommelse mellan alla som hade makt i världen, att så länge de inte såg missförhållandena fanns de inte.
Det rådde ständig rivalitet mellan de två tornen. De tävlade jämt om vem som kunde producera mest, vem som fick ut mest pengar av det och vem som använde de fulaste tricken. Om de någon gång råkade stöta på varandra när de var ute på sina affärsresor så skröt de bara för varandra om sina senaste erövringar och slängde sina fasansfulla blickar på varandra. Elden försökte smälta isen och isen försökte frysa elden. Men de rådde inte på varandra längre. Deras makt hade växt kolosalt och snart låg de jämsides med Trädet på maktens stege. Detta passade Trädet precis, han satt på sitt kontor i sitt stora vita hus och följde utvecklingen, mysande för sig själv. Detta föll honom precis i smaken, när Sauron och Saruman tog öven allt det ekonomiska, för då kunde han ägna sig på heltid år sina krig.

Alla arbetare som arbetade för de två tornen i alla små obetydelsefulla länder runt om i världen var nu så dåligt betalda att de knappt hade råd med mat, än mindre hade de råd med att låta sina baran gå i skolan, även de var nu tvungna att ta anställning i någon av jättefabriker som lydde under något av Det Två Tornen.
Samtidigt som levnadsförhållandena försämrades så växte folkets ilska mot Det Stora Landet som de en gång hade sett upp till. De organiserade sig i underjordiska föreningar för att fundera ut något som kunde få De Två Tornen att lyssna på dem. Många av de lägre cheferna som jobbade ute på fabrikerna märkte att någonting höll på att hända, men de kunde inte sätta fingret på vad. Vad de däremot visste var att om det skulle nå ledaran i tornen att arbetaran rörde på sig så skulle de själva ligga väldigt risigt till, så de gjorde vad de kunde för att förhindra de små rörelserna. De arresterade och avskedade folk på lösa grunder, och dömde dem på så sätt till en än större missär. Detta gjorde bra folkets ilska än värre.
Det var en speciell av arbetarans föreningar som utmärkte sig särskilt. Den hade som profil att störta Det Två Tornen med våld. Denna organisation drog till sig de radikala, de fanatiska som var beredda att offra sina liv för saken. De andra organisationerna var inte så förtjusta i den organisationen, för de trodde att våld mot överheten bara skulle framtvinga våld tillbaka mot arbetarna, och det hundra gånger värre. Men trots detta hade våldsorganisationen ett brett folkligt stöd och sakta men säkert började de utarbeta den ultimata planen för att störta tornen. Samtidigt som de andra organisationerna på sin sida planerade för sin stora auktion.

Tidigt en morgon ringde telefonen på Sarumans kontor. I andra änden hörde hans Trädets välbekanta röst, man han lät inte riktigt som vanligt, han hade en lätt darrning på rösten. Han berättade med en smått skärrad undertorn om ett telefonsamtal som han fått tidigare samma morgon från en främmande person som sagt till honom att omedelbart ringa upp De Två Tornen och tala om att de skulle se upp, att idag var deras sista stund kommen. Sen hade han sagt ett klockslag, 11.35, och att de skulle hålla utkik efter fåglar. Saruman skrattade ett torrt skratt, det var ju inget att oroa sig över, det var bara tomma hot som vanligt, det levde han med dagligen.BR - Du hörde inte hans röst, han menade vartenda ord han sa! bedyrade Trädet
- Jag tror att du ska gå och lägga dig nu, du börjar inbilla dig saker, allt krigandet börjar stiga dig år huvudet, sa Saruman med en falsk ton av välvilja i rösten, men du får ursäkta mig herr President, jag måste återgå till mitt arbete. Med de orden la han på luren.
- Hmm...kanske det, mumlade Trädet för sig själv medan han fortfarande satt med telefonluren i handen. Han gäspade stort, ja lägga sig skulle han göra, fast först skulle han bara ringa Sauron och utföra sina dags sysslor och...
Saurons röst var kall som is i andra änden av linjen. Om möjligt så tog han det ännu mindre på allvar än vad Saruman hade gjort. Trädet försökte hastigt förklara allvaret situationen, men det enda som mötte honom var hånskratt och ett klick. Han lutade tungt huvudet i händerna och suckade djupt. Okej, då, de ville inte lyssna på honom och då skulle inte han tjata de får sköta sina torn bäst de kan, för nu var han tvungen att bestämma vilket land han skulle bomba idag.

I de båda lyxiga kontor som låg belägna högst upp i de båda tornen med utsikt milsvida omkring suckade både Sauron och Saruman djupt samtidigt som de la ifrån sig telefonlurarna och återgick till att vända på viktiga papper, bara för att bli avbrutna av att telefonen ringde igen.

Arbetaran var nu klara med sina förberedelser, de var klara att förgöra De Två Tornen. Men tiden hade de i de olika organisationerna enat sig och övergått till en enda förening som gick på den forna våldsorganisationens väg. Det var inte alla som tycket om det, men alla hade slutit upp bakom den för att visa sitt missnöje mot tornens makt. De hade lärt sig av sina misstag och döljde nu sina förehavelser väl för sina chefer på arbetsplatserna, ingen anade någonting förrän de stora dagen var kommen. De hade nu all information och allt material som behövdes för att stiga till verket.
Plötsligt en dag, efter en lång helg, dök inga av arbetaran upp på sina jobb. Fabrikerna stod tysta och gatorna låg öde. Det fanns inget spår av folkmassorna som brukade trängas genom stadens gränder för att hinna i tid till sina arbetsplatser fastän klockan var hög tid för den sortens förehavande. Fabriks cheferna förstod snabbt att allting inte stod rätt till, många av dem ringde på samma gång upp sina herrar i Det Två Tornen så att linjerna blev blockerade och ingen kom fram. Tillslut kom iallafall två av cheferna fram.

Det var inget lyckligt ögonblick i deras liv när de hörde sin respektive herre svara med ilskan och upptagna röster. Med kyla beordrade de att alla arbetare skulle tas tillbaka till sina respektive arbetsplatser, och att lönerna skulle sänkas ytterligare för detta tilltag. De lyssnade inte på de stackars chefernas små röster i den andra änden av telefonlinjen, när de berättade att det inte fanns några arbetare kvar, istället slängde de bara ilsket på lurarna och åtgick till sina viktiga papper.
Efteråt sa en av cheferna att det hade slott gnistor av raseri ut luren i hans hand, så arg hade hans herre varit.
Alla dessa otrevliga samtal som han hade fått motta idag gjorde Sauron rastlös, så han bestämde sig för att ta sig en liten promenad i rummet innan han fortsatte med sitt arbete. När han kan fram till det jättelika fönstret som täckte hela den västra sidan av rummet, det fönster där han vanligtvis såg Sarumans torn sträcka sin som en liten tandpetare upp mot luften, stannade han av förvåning. Han såg inte längre den välbekanta siluetten av ett torn mot horisonten, istället hade horisontens tunna linje tyckts växa sig stor och tjock, som en otroligt stor folkmassa var på väg mot hans torn.
Hans tankar vandrade till den lilla chefen som hade ringt och stört honom innan och hans vrede växte. Jag ska mosa honom med mina bara fingrar, tänkte han, och sedan bränna honom med min blick för att ha startat allt det här. Det föll honom aldrig in att arbetaran kunde ha startat detta själva, det var en tanke lika främmande för honom som Pluto, för honom var arbetaran bara känslobefriade människomaskiner. Bara under denna stund han stått där och tänkt verkade det som om folkmassan vid horisonten kommit väsentligt mycket närmare.
Ungefär samtidigt knackade någon på Sarumans kontorsdörr. Han muttrade argt till svar och en liten man kom in. Han bugade sig djupt innan han tog till orda:
- Jag kommer bara för att meddela, herre, att horisonten i öster är full av marscherande människor som kommer hitåt. Saruman reste sig hastigt ur stolen och gick fram till fönstret och såg där att den lilla mannen, som redan slunkit ut ur rummet, hade haft rätt, det var mycket riktigt en folkmassa som närmade sig borta på slätterna så att han inte längre kunde se Saurons torn sticka upp i fjärran.

Truppen utfick från de båda tornen för att förhindra de frammarscherande folkmassorna från att komma närmare, och med detta kände sig de två tornherrarna säkra och återgick till sina arbeten. Inte ens när tiden dröjde och de inget hörde från sina utsända började de ana oråd, de hade säkert inget att rapportera för att allting gick så smidigt.
Även Trädet hade nu blivit informerad i sitt vita hus om vad som försiggick omkring De Två Tornen. Vad var det jag sa, tänkte han för sig själv, men så mycket mer än att tänka för sig själv kund han inte göra eftersom han redan skickat iväg sina krigsstyrkor till ett av de många obetydliga land, som igår gjort det stora misstaget att uttala något som kunde tolkas som om Det Stora Landet hade fel, och då var han tvungen att bomba vett i dem idag.

När de stora sakerna väl började hända hände de alla med en gång. Folkmassorna var vid halv elva tiden framme vid de båda tornen som de effektivt omringade så att ingen varken kunde komma in eller ut. Samtidigt som de hade slagit sina cirklar dök två stora flygplan upp som med en väldig fart kraschade in i varsitt torn. Tornen tog genast eld och folket i dem försökte fly ut, hals över huvud, men där var det stopp, ingen kunde trägna igenom folkmassorna som trots rök och hetta stod kvar som om de varit gjutna i marken.
Saruman slängde en blick ut mot sin fiendes torn när han kände den fruktansvärda stöden själva genom hans eget, där slickade redan lågorna himlavalvet. Han sprang med sin vita klädnad viftande kring benen in genom en dörr och uppför en liten trappa som släpte ut honom på tornets väldiga tak. Där stod hans helikopter och väntade, som alltid, en sista utväg vid trångmål. Den hade han bara behövt använda en gång tidigare under sin långa karriär, en gång för länge sedan när han haft en riktigt arg återförsäljare uppe på sitt kontor som hotade honom med pistol. Han rös vid minnet, men bara en liten stund innan han insåg att detta var mycket värre. Han kastade sig de sista stegen fram till helikopterns trygga inre, men när han var mitt i det sista steget hördes en smäll och den vitklädde mannen föll ihop vid helikopterns fot. Hans vita klädnad färjades snabbt röd.
Samma scenario hade utspelat sig några minuter tidigare på det andra tornets tak, men med den stora skillnaden att skottet hade missat den stora svartklädde mannen med bara någon millimeter. Han hade helskinnad kommit in i sin helikopter och flugit iväg. Mannen som stod gömd bakom en liten utbyggnad på taket såg till sin förvåning hur helikoptern styrde rätt in i den flammande elden, men inga explosioner hördes där inifrån, inte ett tecken på att flammorna just ätit upp en stor mekanisk fågel.

Nästa dag hade bränderna lagt sig. Ingen överlevande hade lyckats ta sig ut från något av de båda tornen, de mänskliga ringarna runt deras fästen hade motstått trycket och även fast många av arbetaran hade omkommit i hettan och av skrot som föll ner i huvudet p dem så strosade förvånansvärt många omkring bland spillrorna och undrade vad de skulle ta dig till nu.
Trädet hade nu fått tillbaka sina trupper från den lilla obetydliga landet som de nu jämnat med marken, men presidenten hade helt tappat handlingsförmågan av chock efter vad som hade hänt. Han satt bara i sitt stora rum i sitt vit hus och stirrade i väggen.

En liten flicka satt ensam och snyftade på ett halvt förkolnat skrivbord i ruinerna av Saurons majestätiska torn. Hon var egentligen för ung för att få följa med hit, men hennes mamma, som var den enda släktingen hon hade i livet, ville inte lämna henne ensam hemma och därför fick och följa med iallafall. Hennes mamma hade dödats under tidigare dag av en kraftig explosion som hade slungat en stor betong slamsa på henne, den lilla flickan hade sett det själv, betongen hade missat henne själv med en hårsmån. Hon tänkte tillbaka på tiden innan, när mamma levde, de hade båda tillbringat sina dagar i en stor mörk fabrik som tillverkade kläder. Den lilla flickan och flera andra barn i hennes ålder satt dagarna i ända på det kalla betonggolvet och sorterade knappar, tråd och tyger till sina mödrar som satt i rummet bredvid och sydde. Hon skulle aldrig behöva återvända dit nu mera, det visste hon för en glad man i övre medelåldern hade nyss skuttat förbi henne och glatt talat om att nu var de fria, allihopa, fria att göra vad de ville. Men hon kunde ändå inte välja vad hon ville, vara tillsammans med mamma, tillbaka på den instängda och kalla fabriken, eller fri ute i friska luften, utan någonstans att ta vägen.
Varför kunde inte alla älska varandra istället, det skulle göra allting så mycket enklare, tänkte hon. Sakta reste hon sig upp från där hon satt, torkade den värsta smutsen ur ansiktet och gick fram mot trappan som en gång lett upp till den stora ingången på tornet, men som nu inte ledde någonstans.