Den Sista Dagen

Moa vaknade med ett ryck. Väckarklockan skrällde. Tomson lyfte på huvudet nere vid fotändan av sängen och undrade vad som stod på. Moa hoppade ur sängen och tog på sig morgonrocken. Tomson hade vaknat och var nu i full gång med att stryka sig mot Moas ben, hon böjde sig ner och kliade honom under hakan.
Moa åt lite äpple medan hon skrev färdigt en berättelse om hur djuren gjorde uppror mot människorna. När den var färdig var det bara 10 minuter kvar innan skolan började. Moa slängde fort på sig kläderna, släppte ut Tomson och glömde med flit att stoppa ner gympa påsen.
Skoldagen började med en engelska lektion Moa satt ensam längst ner i klassrummet.
Lektionen segade sig fram, men till sist kom rasten. Moa skyndade sig att ta på sig jacka och skor och sprang sedan till toaletten där hon låste in sig.
Låt dom inte komma, låt dom inte komma! tänkte hon. Dom kom inte på hela rasten. Moa gick lättat ut från toan och upp till salen. På vägen ut mötte hon en lärare, hon undrade varför Moa inte var med dom andra i sin klass. Moa svarade inte. Bara tittade på henne med frågande blick. Viste ändå att läraren inte skulle fatta. Tänkte istället: Varav hjärtat är fullt måste munnen tiga och munnen den teg. Du vet, även om jag ville vare med dom andra, tänkte hon och tittade på läraren igen, så skulle jag inte få.
Hon hade nämligen frågat dom en gång i 4:an, då hon fortfarande vågade prata , men dom hade bara skrattat och vänt ryggen mot henne.
Det ringde in, det slog Moa att dom hade gymp nu och hon sprang iväg mot gympasalen. Alla var redan inne när Moa kom, hon hängde av sej jackan och gick in.
Det var en vikare denna dagen. Typiskt. Klassan sprang omkring och gjorde vad dom ville, medan vikarien försökte få tyst på dom. Moa satte sig på en bänk vid ena väggen.
-Varför är inte du med? undrade vikarien.
- Jag gömde kläderna, sa Moa tyst. Vikarien gick igen, Moa var inget intressant exemplar av mänskligheten. Det var något hon insett för evigheter sedan. Ingen mer än mamma och Tomson skulle märka om hon gick och dog.
Camilla, Johanna, Karin och Madde kom gående mot henne som om dom vill ringa in henne. Micka kom lite efter, hon var försiktigare och ville inte få skulden för något, även om hon viste att det var henne som Camilla skulle skylla ifrån sig på om hon åkte fast. Paniken växte i Moa, hon kröp ihop på bänken, blundade och väntade.
- Gå och hämta några bollar, befallde Camilla. Micka och Madde gick lydigt iväg, för om man inte lydde kunde man råka illa ut.
- Karin också, väste Camilla i Karins öra. Hon kilade snabbt iväg.
Camilla och Johanna var framme vid Moa nu. Camillas ögon lyste farligt. Stackars den som inte lydde henne eller dom hon inte tyckte om nu! Och som vanlige lydde alla.
- Ock varför är inte du med då? undrade hon med is i rösten.
- J-jag glömde… viskade Moa.
- Vist! Du är bara för lat för att byta om! Skolkis! Väste Camilla hotfullt.
Micka, Madde och Karin kom tillbaka med bollarna. Camilla och Johanna tog varsin boll, Micka och Madde släppte sina på golvet medan Karin krampaktigt höll en i var hand.
- Jag måste gå på toa, sa Micka till Camilla. Hon viste vad som skulle hända och ville inte se det. Hon började gå.
- Smit inte! Röt Camilla till, är du feg eller? Hon högg tag i Mickas arm, hon gick lydigt tillbaka.
Camilla kastade en hård boll rätt i ansiktet på Moa. Moa spände varenda muskel i kroppen, så att hon inte skulle börja gråta. Hon kröp ihop ännu mer på bänken och försökte att skydda sig. Johanna kastade en tafatt boll som träffade Moa på foten. Mer hann dom inte, för gympan var slut. Moa skyndade sig tillbaka till klassrummet, matte, Moa hatade matte, fast hon hatade det mesta med skolan. Lektionen gick sakta, men var ändå slut tillsist. Efter matten var det lunch, ingen god mat, men det gjorde Moa ingenting, hon var inte hungrig. Det var hon nästan aldrig nu för tiden. Moa satte sig så att hon kunde se parallell klassen 6A, det rådde e trivsam stämning runt deras bord, alla pratade med alla och ingen var utanför. Men hos 6B sitter Moa med tomma stolar omkring sig, ingen vill sitta där hon sitter. Hon tänker: Dit längtar du, men här sitter du i ett helvete inte likt något annat.
Någon slår Moa i ryggen så att hon vaknar ur sina tankar. Det är Kim, bakom honom står Alexander och flinar, så går dom. Du trodde väll inte att du kunde smita, tänkte hon deppad. Efter en stund kommer Camilla och Johanna förbi. Johanna drar Moa i håret, snabbt och kvickt, som i förbifarten.
- Nu ska du få en riktigt trevlig rast, viskar Camilla hotfullt i örat på Moa, Skitunge! Hon vänder på klacken och går högdraget iväg med Johanna i hälarna. Moa går när dom försvunnit. Hon försöker smita ner på toan, men där står Madde och Karin på vakt. Micka hade gått hem, hon hade ont i huvudet, det hade hon jämt. Madde och Karin tog tag i Moas armar och drog iväg med henne.
- Camilla väntar, väste Karin. Madde fnittrade. Dom släpade vidare med Moa in mot klassrummet. Moa orkade inte göra något motstånd, det skulle ändå bara göra saken värre och hon hade plötsligt blivit så trött. Hon hängde bara passivt med. Hon hade böjt ner huvudet mot golvet, tårarna brände innanför ögonlocken, hon svalde hårt. Inre nu, förmanade hon sig. Hon längtade så förfärligt efter Tomsons mjuks päls.
Madde öppnade dörren in till klassrummet och dom släpade in Moa. Hon lyfte upp huvudet och tittade Camilla rakt i ögonen, hon gav henne an mördande blick och för ett ögonblick såg Moa hur Camilla vek sig under hennes blick, vem hon egentligen var. Camilla skakade lätt på huvudet och gav Moa ett hån leende. Karin och Madde drog iväg Moa och lade henne på en bänk. Hon hade fått tillbaka sitt passiva jag.
Camilla befaller, Madde, Karin och Johanna lyder och Moa tar emot. Hon låg där med sammanbitet ansikte och lät den hemska smärtan sprida sig i kroppen. Hela tiden fick hon påminna sig själv om att inte släppa fram tårarna. Gråta fick man inte göra för det var det dom ville att man skulle göra, och då bröt ett helvete värre än det nu varande ut. Utifrån kan det se ut som om det lilla flickan inte bryr sej om vad dom andra gör med henne, men inuti gråter hon och önskar sig miltals därifrån.
Madde höll hårt om Moas armar, Karin höll i benen, hon körde ner naglarna i benen så det hade börjat blöda. Johanna satt på Moas mage och lät slagen hagla över henne.
- Strunta i ifall det syns, huvudsaken är att det känns, sa Camilla och fortsatte att fälla elaka kommentarer om Moa. Johannas slag gjorde ont, hon slog hårt och hon var tung. Moa tappade andan. Och plötsligt kände hon inte slagen längre.
När hon vaknade låg hon hos syster.
- Det är nog bäst att du går hem nu, flicka lilla, sa syster.
Undra vad Camilla hade ljugit ihop nu då? tänkte Moa, fast hon var inte intresserad av svaret.

När Moa kom hem gick hon direkt och skrev ner dagens händelser i sin Skolbok, där hon jämt skrev ner vad som hände i skolan. Hon har en Tankebok och en Citatbok också. När hon är färdig sår hon upp en sida på i Citatboken. Det står:… seger cat med sin snällaste röst, den jag tycker så mycket om att höra man som nu tänker döda mig. Moa undrar om det är någon röst som hon tycker så mycket om. Nej, men dom dödar henne i alla fall.
Hon reser sig och går och hämtar sin mammas burk med sömntabletter. Hon hämtar också ett glas vatten och sväljer det dom finns kvar i burken med in grimas . Allt för döden, tänkte hon. Hon hade satt sin favorit skiva på repeat. Hon lät sig gungas in i sömnen av tronerna.

Tomson jamar ynkligt utanför, han vill in. Men ingen öppnade.