En Resa
Tåget rullar in på stationen. Folk trängs och knuffas omkring mig för att komma på. Jag hittar min plats ganska smärtfritt, slänger upp väskan på hatthyllan och sjunker ner på sätet. En fönster plats, plötsligt känns det gudomligt att kunna fly med blicken ut genom fönstret istället för att behöva stirra mina stressade medpassagerare i ansiktet.
Tåget sätter fart ut från perrongen. Husen susar förbi i högre och högre hastighet. Skog och åkrar tar vid. En ensam traktor kämpar febrilt med att bli klar med sitt dagsverke för att kunna glida hem till garaget. Stjälpa av odåga till människa utanför, slippa kämpa i tung jord, bara vila.
Traktorn stånkar av ansträngning, skymningen smyger på och jag letar igenom hela min ryggsäck efter biljetten som ligger i fickan.
Konduktören kommer vaggande genom mittgången, knipsar biljetter. En efter en. Från andra hållet kommer Hasse Alfredsson från revyn Svea Hund, knipsar biljetter med en galen entusiasm och löjlig gång, skumpande i takt med tågets rörelser. Jag kan inte låta bli att fnissa för mig själv.
Och puts väck är Hasse, istället står där den riktiga konduktören av kött och blod som försöker avkräva mig min biljett. Vilket nu går lätt, av den enkla anledningen att jag har hittat den.
Konduktören går, jag blev tydligen godkänd som passagerare.
Ögonen irrar tillbaka ut genom fönstret. Traktorn är för länge sedan borta. Jag hoppas att den fick ett värdigt liv och blev såld innan den hamnade på soptippen.
Träden sträcker oroligt upp sina grenar till armar mot den allt mörkare skyn utanför fönstret. Rädda för att inte nå högst, komma närmast den livgivande solen. Rädda för att bli instängda i mörkret under de andras täta lövverk. Även om de flesta löven nu ligger i små dystra högar på marken så fortsätter kampen om det bästa utgångsläget inför nästa högsäsong. Som idrottsmän...
En liten buske har flyttat ut från skogens trångboddhet och växer nu fritt och utan krav en bit längre bort på den närliggande åkern. Men snart när mörkret har tätnat längtar den lilla övergivna busken tillbaka till den skogsliga gemenskapen.
Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Om cirka fyra timmar ska jag vara framme på Stockholms centralstation. Fjärilarna har disco och det värkar som om de har bjudit in alla sina vänner med.
För två år sedan var jag på ett läger, på ett borgerligt konfirmationsläger. Där träffade jag bland annat Jenny, och det är henne jag ska åka och hälsa på nu. Det är två år sedan vi träffades senast och det är bland annat därför som fjärilarna har fest i min mage. De livnär sig på min spända nervositet. Men snart måste de nog ge upp om jag inte ska få näringsbrist. De har ju inte bara tagit min mage i anspråk utan även min aptit.
Vi har ju mailat, skrivit brev och talat i telefon. Men det är ju inte riktigt samma sak som att träffas.
En ensam tall vajar övergivet i vinden, högt upp i den svarta himlen på det sparsamt upplysta kalhygget.
Tåget rusar vidare och jag vaggas in i en lätt, orolig sömn. När jag vaknar har fjärilarna deckat för länge sedan. Men inte är jag hungrig för det. En smörgås, okej, den måste ner.
Jag rotar igenom ryggsäcken än en gång men nu efter mat. Det ser ut som om tredje världskriget har härjat där nere. På väg ner i röran träffar jag på min mobiltelefon. Ett meddelande mottaget, står det. Jag plockar upp den och läser. "Hej gumman! hur ere? sitter du på tåget kanske? hoppas att din nervositet är över nu! ;) nåja, tänkte bar välkomna dig till sthlm! *hihi* take care//jenny" Dagens SMS svenska är verkligen gräslig. Men hon är så snäll! Det är alldeles mörkt ute nu. Mörkret ler mjukt mot mig och jag somnar lugnt om. Utan att ha hittat smörgåsen. Jag vaknar med ett ryck. Det känns som om någon har stoppat in grytlock i öronen på mig. Mörkret trycker hotfullt mot fönsterrutorna och hotar att tränga in i vagnens varma trygghet. Utplåna oss alla med sin mörka massa.
Trycket lättar, tåget kommer ifrån de mörka makternas grepp ut i den stjärnklara omvärlden.
Om det inte hade varit stora tunga moln i vägen vill säga. Jag stirrar ut i mörkret på mina medpassagerares ansikten. En man sitter på andra sidan mittgången, även han vid fönstret. Han stirrar ut på den mörka omvärlden från sin sida. Han ögon tycks ha ett ondskefullt rött sken ur min spegelvända vinkel
Tåget störtar huvudstupa in i nästa svarta hål. Upplysta förorter närmar sig. Jag ser en vägskylt som pekar mot Haninge ila förbi. Höga hus och dyra villor. Allt upplyst av ett skarp sken från gatulyktorna. Hela världen ser spöklik ut med stora svarta skuggar och ljusa, klart upplysta punkter.
Elstolparna utanför tågets skyddande vägg bugar sig inför vår ankomst. Skickar budskapet vidare genom den sammanbindande tråden: här kommer Henrik för att hälsa på Ylva. Ylva som har längtat så! Ylva som ger Henrik hoppet åter. Ylva som genomborras av ett spjut... Här kommer jag för att hälsa på Jenny. Jenny som inte genomborras av spjut. Inte dagligen i alla fall.
Stolparna reser sina böjda ryggar när vi farit förbi, återgår till sitt normala liv. Fjärilarna vaknar sakta till liv igen. det blir ett förfärligt kaos i magen. Jag rekommenderar inte att hyra ut din mage till festande fjärilar. Särskilt inte när de är bakfulla för då känns det som det som ett gäng flyende dinosaurier av största kaliber.
En lampa blinkar vänligt mot mig därute i mörkret. Snart är jag framme. 
