Regnbågens Land

En pojke springer i skogen. Han försöker bana sig väg mellan de täta buskarna, men det är svårt. Han halkar ideligen, men snart är han uppe på benen igen och fortsätter sin omöjliga färd framåt. Han manar sig själv att springa, att inte ge upp. Han tänker aldrig stanna igen, och aldrig vända åter.
Det dunkar i huvudet på honom, dunkar av någonting som han hörde i den avlägsna tiden före som han inte minns, inte vill minnas. Fragment av musik som har växt till ett mörkt hot vid horisonten.
I rather see you dead…you wont know where I am…run for your life if you can…
För att undkomma det som oundkomligt är.
I en av fickorna på pojkens jacka ligger det dyrbaraste han har. En nyckel som leder hem, det enda stället han kunde vara på, men nu har han förstört det med. Egentligen var det inte meningen att nyckeln skulle följa med, men nu när den ändå gjorde det vill han under inga omständigheter skiljas från den. Han leker med nyckeln i handen. Nyckeln till livet, nyckeln till hans hjärta, nyckeln till frihet. En enda nyckel med så mycket minnen i, en nyckel full av längtan.
Himlen börjar mörkna ovanför trädtopparna och snart börjar stora tunga regndroppar fall. Pojken kryper in under ett träd för att skydda sig mot vätan. Benen tackar honom när han sjunker ihop och han känner att han aldrig kommer att orka resa sig upp igen. Granens grenar börjar snart läcka, men ingenting kan hindra den utmattade pojken från att somna.

Han vaknar av att solen strålar leker i hans ansikte. Han kravlar ut från granens skyddande gömsle, bara för att få en sky av vatten i nacken. Pojken suckar och reser på sig. Där framme tar skogen slut och en stor äng tar vid. Sakta smyger han fram mot ängen. Mellan träden skimrar ett sällsamt sken, som om världens alla färger lekte där. Han känner rädslan komma krypande, men ändå så kan han inte stanna. Inte förrän han sett vad som gömmer sig där ute. Han känner att färgerna vill vara ensamma i sin lek, men ändå kan han inte låta bli att gå fram. Träden släpper motvilligt ut honom på ängen. Pojken tappar nästan andan av synen, där på ängen står regnbågen, alldeles framför honom i alla sin prakt. Han tar ett steg framåt, och ett till. Plötsligt känner han hur alla naturkrafterna slutar att motverka honom, han glider lätt fram genom luften, gräset försöker inte längre fälla honom, som om regnbågen givit honom medgivande att färdas här. Snart är han så nära att han kan ta på dess glittrande yta.
Regnbågen har stannat för honom, han drar förskräckt efter andan när han inser det, regnbågen har stannat för honom, fastän han har varit en stygg pojke, inget har han förtjänat men ändå stannar regnbågen för honom. Sakta sträcker han fram handen för att röra vid dess skimrande hölje, och han sjunker inte igenom, det är en stadig vägg som möter honom. Ingen färgad luft som andra ser. Hans inre är så fullt av längtan att regnbågen inte kan slita sig från hans närhet. Ur regnbågens släta yta kan han börja urskilja en dörr. Han drar sig förskräckt tillbaka och står och stirrar på förvandlingen ett tag innan han vågar närma sig dörren igen. Han knuffar lätt till den för att få den att gå upp, men inget händer. Regnbågen bara står där, som om inget hänt. Han knuffar hårdare och hårdare. Den kan ju inte vara där för syns skull, tänker han. Men ingenting händer, han sjunker ihop vid regnbågens fot tom på krafter.
I hans ficka ligger en nyckel, men den har han helt glömt bort, det är nyckeln till frihet som ligger där, men det har han ingen aning om.
I ett försök att värma sig sticker han händerna djupt ner i fickorna. Och där ligger nyckeln, fingrarna registrerar den hårda metallen när de stöter ihop. Han väger nyckeln i handen och känner hur en värme sakta börjar sippra ut ur den. Plötsligt vet han, det är denna nyckel som går till regnbågsdörren.
Han tar försiktigt det sista steget fram till regnbågens kant och sticker in nyckeln i ett nyckelhål som inte tidigare fanns där. Dörren går ljudlöst upp och in stiger pojken. In i regnbågens land. Han känner inga tvivel längre, han vet att det är hit in han ska, han vet att regnbågen inte ska dra sig undan nu i det sista, för det är han som har nyckeln och den enda som äger inträde i regnbågens förtrollade värld.
Där inne möter honom en syn så vacker att han tappar andan. Ett oändligt grönt fält med mjuka kullar sträcker ut sig framför fötterna på honom, här och där växer stora träd som är perfekta att klättra i, stenar finns där i alla möjliga storlekar och former, sådana som man bara sitter och njuter av solen på och andra som man kan leka gömmebo bakom.
Pojken sjunker ihop vid regnbågens fot, bedövad av synen. Här vill han stanna för evigt. Borta från verkligheten. Borta från allt ont som jagar honom. Där ute, på andra sidan finns det barn som skrattar, och barn som slåss. Barn som inte vill något annat än att se honom lida. En dag slog han tillbaka, bara en gång. Han gjorde det som man inte får göra, han slogs, men han skrattade inte. Han kan inte skratta. Men här kan han vara lycklig, härifrån vill han aldrig gå.
Han reser på sig och börjar vandra omkring. Men medan han går rinner lyckan av honom. Som om han inte var menad att vara lycklig. Inte en skäl stöter han på under sin vandring över kullarna. Inte en blomma ser han, bara de stora jätteträden och stenarna. Gräset är fortfarande det grönaste gräs han sett, men det saknar livsglädje. Hela platsen saknar livsglädje. Han böjer sig ner för att smeka gräset, för att muntra upp det. Men gräset väjer sig inför hans beröring. Det vill vara ifred. Han drar sig tillbaka mot regnbågens dörr. Han kan inte stanna här, han är inte välkommen här heller. Men han vill inte tillbaka dit.
Dörren är fortfarande öppen när han kommer fram till den. Han tar ett tvekande steg ut och precis innan han är utanför vänder han på huvudet och slänger en sista blick in mot det förtrollade regnbågslandet. Det verkar nästan som om träden vinkar åt honom med sina stora kronor. Sen faller dörren igen bakom honom. Han vänder om och börjar gå tillbaka till skogen. Bakom honom hör han hur regnbågen prasslar och löses upp med en susning så svag att bara han kan uppfatta den.
En dag ska han komma tillbaka hit, och då ska regnbågen vänta på honom. Men först måste han hem och reda ut allt, sen är han redo för att ta emot regnbågens gåvor.