En Personbeskrivning

En pojke står framför dig, några meter framför, upphöjd och ouppnåelig.
Man, så skulle han själv vilja benämna sig, men pojke tycker du. Han är i de obestämbara skiljeåren.
Ett ögonblick ser du hur han tittar på dig med sina gråblå ögon. Han kortklippt, ljusbrunt hår som han lägger ner timmar på varje morgon för att det ska ovårdat ut. Skägget växer lite glest på kunderna och på hakspetsen i det runda ansiktet med munnen som gärna ler.
Ett par bleka jeans pryder benen. På överkroppen har han en svart tight t-shirt med trycker ”Boy band sux” mitt på bröstet.
Så ser pojken ut, som du ser.

Han trivs på sin upphöjda plats där han kan se ut över folkmassans huvuden. Det får honom att känna sig värdefull när han hör publikens positiva bifall. Han klarar sig inte utan fansen beundran. Han har levt såhär så länge så att han inte mins något annat.
När han var liten fick han en fix ide att han ville börja göra musik och han tjatade på sin pappa för att få det. Pappan gav med sig, nästan för lätt. Under hela hans karriär har pappan stått bakom honom och fått honom att fortsätta.
Men nu är det slut med det.

Det finns fler personer på scenen, ser du. Men de märks inte så mycket, de är bara bifigurer. Det är han som märks. Du ser honom skutta omkring som en galning där uppe. Energin flödar ur honom.
Han har ett instrument i en rem över axeln. En gitarr, en svart med röda, gula och orange eld flammor.

Första gången han såg gitarren visste han att den var som gjord för honom. De vilda flammorna som slickade den svarta bakgrunden var som han själv. Varm, energisk och dominerande utanpå. Kall och osäker gömmer sig det svarta bakom den flammande fasaden.
Elden får honom vild. Får honom att studsa runt som en galning där på scenen. Fastän han egentligen bara vill sätta sig i ett hörn och skriva, dra sig undan alla blickar som förföljer honom.

Åren i rampljuset har gett honom en skev bild av livet. Det har gett honom tvivel. Tvivel på sig själv. Är det verkligen någon som ser honom som han är? Hur han nu är. Varje morgon känner han sig olika. Vissa dagar är han säker på sig själv och vad han vill. Då svarar han säkert på journalisternas frågor, då ger han fansen ett leende.
Andra dagar märker han alla brister med sitt liv. Hur barndomens lek gick till spillo och i gengäld fick han skrikande flickor. Då vill han bara sluta med musiken, men han vågar det inte. Han har växt upp såhär, han vet inget annat. Hur ska han kunna klara sig bland vanliga människor? Han kan ju inget, bara detta.
Dessa dagar är han otrevlig mot fansen och svarar kortfattat och taskigt på journalisternas babbel. Det brukar sluta med en rejäl fylla för att dränka ångesten av att han förlorat sitt liv. De här dagarna blir fler och fler, det skrämmer honom hur de tar överhanden.
Han ska ta en paus nu. Försöka anpassa sig till ett normalt liv. Men han vet inte om han klarar det, han vet inte om han klarar att leva utan fansens beundran.

Du trycks utåt mot dörrarna när konserten är slut. De kommer att visa sig bakom byggnaden sedan, det vet alla och nu försöker de ta sig dit.
Du ser honom redan på långt håll. Han står vid sidan av och pratar med en busskille. Grova ord faller ur hans mun, mestadels om de kvinnliga fansen.
De andra medlemmarna i bandet står en bit bort. De kramar fansen hejdå. Fansen som nu gråter över deras plötsliga paus, som antagligen blir längre än planerat.
Han ser självsäker ut där han står, hans mun är krökt i en tyken grimage.

Han är medveten om att andra måste se honom som en självsäker typ där han står. Men inuti känner han hur hans jag krymper ihop och går och gömmer sig bakom tarmarnas skyddande nätverk där de kan vara ifred.
Han vet inte varför han uttalar de nedvärderande orden, han hatar sig själv för det och är medveten om att även andra gör det. Men han kan inte hindra det, vågar inte hindra det.

En buss kommer körande och se stiger på och lämnar fansen ensamma kvar.
Du ser honom fara iväg, bort i natten. Hur kan han, hur kan han leva med sig själv? undrar du. Har han inga känslor?

Nu är han fri, nu är han äntligen fri!