George hoppade glatt av tåget. Han trängde sig fram genom folkmassan på perrongen för att komma fram till samlingsstället. Det pirrade i magen på honom av förväntan och nervositet. Detta var första gång han var hemifrån själv, och det var absolut första gången han var på läger. Han tittade sig omkring för att orientera sig bland allt folk. Just det, där borta var skylten. Det var en äldre man som höll i den. Antagligen ledaren för vår grupp, tänkte George. Mannen var svarthårig och klädd i scoutklädsel. George kände sig plötsligt malplacerad i sin resdammiga kostym. Det var hans mamma som hade tvingat honom att ha på sig den, så att han skulle se väluppfostrad ut. Men nu kände han bara för att gå och byta till sin scoutuniform.
Mannen log vänligt mot honom.
- Vad heter du, min vän? Sa han på klingande skotska.
- George Robinson, sa George blygt.
Mannen tittade på sin lisa som han höll i handen. George antog i alla fall att det var en lista.
- Då har du kommit rätt! Jag heter Mr. Boyd. De andra pojkarna sitter där borta, han pekade mot en skara pojkar som satt på gräset en bit bort från stationens vimmel. Gå du och sätt dig hos dem medan vi väntar på dom sista.
George gjorde som Mr. Boyd sa. Gruppen av pojkar var högljud och glammig. George fick en känsla av att de flesta redan kände varandra. Försiktigt satte han sig några meter ifrån dem, han vågade sig inte in i deras glada skojande med en gång.

Skymningen föll sakta över lägret. Elden sprakade glatt i mitten av cirkeln med pojkar. George gäspade tyst. Det hade varit en lång dag sedan han anlänt till stationen i förmiddags. Gruppen hade fått resa sina tält själva innan de hade blivit indelade i patruller om sex personer som de skulle gör de mesta uppgifterna med senare under veckan. Han hade haft rätt om att det var många i den här gruppen som kände varandra sedan innan, de kom från samma scoutkår från Newcalstle. George kände sig lite ensam, som om han var ett extra oönskat bihang bland dem. Men det skulle säkert bli bättre sen. Han tycket i alla fall om Mr. Boyd, han verkade jämt så glad och han fick tältresandet att bli en rolig lek.
En lång skugga närmade sig elden och pojkarna tystnade med ens med sitt ivriga paldder. Snart klev Mr. Boyd in i ringen.
- Jag har något roligt att berätta för er, sa han. Pojkarna tittade förväntansfullt på honom. Vad kunde det vara? Att de skulle få kyckling till lunch imorgon?
- Det har inte blivit riktigt klart förrän nu, så därför har vi inte velat säga något till er innan. Det är nämligen så att vi ska få besök på onsdag av en man som ni alla känner till. Nämligen av, han gjorde konstpaus och tittar finurligt på alla pojkarna samtidigt, Robert Baden-Powell!
George höll nästan på att tappa andan av förvåning och han såg att många runt omkring honom reagerade på samma sätt. Baden-Powell, han var ju en levande legend! Det var ju tack vare honom som det här lägret över huvud taget existerade. Det var ju han som hade grundat hela scoutrörelsen.
George hörde hur sjok av frågor slungades mot Mr. Boyd från de ivriga pojkarna runt elden. Han gjorde sitt bästa för att besvara allt, men det var svårt när alla talade i mun på varandra. Han kunde inte förstå att det här var sant. Det var bara för overkligt för att kunna hända. Han kom ihåg hur allt han hört om denna man från sin far. Han hade varit med på det allra första scoutlägret någonsin när han var ungefär i samma ålder som George själv var i nu. Men ändå, trots att det var så länge sedan, kunde han inte sluta prata om Baden-Powell. Han skulle inte tro sina öron när George kom hem och berättade det här.

Nästa dag började tidigt med att pojkarna skulle följa en bana ute i skogen med sina patruller och lösa olika uppgifter på vägen. George kämpade så att benen blev alldeles stumma för att hålla jämna steg med de andra i truppen. De var alla några år äldre än honom och han kände sig bara liten och ivägen hela tiden. Det var inte det att de var dumma mot honom eller så, han kände sig bara onödig.
Trots detta gick dagarna fort, så fullspäckade av aktiviteter som de var. Och så småningom smälte han in i gruppen när de märkte vad han var duktig på och att de behövde honom med. De äldsta pojkarna såg honom som sin lillebror, hur pinsamt George än tycket att det var. Tiden till den stor avslutningsdagen gick mycket fortare än vad George någonsin kunde drömma om. Men plötsligt en dag satt hela lägret samlat på den stora samlingsplatsen. Flera hundra pojkar var de sammanlagt. Luften riktigt vibrerade av allas förväntan. George tyckte att det verkade som om han skulle kunna ta på all förväntan som svävade i luften framför honom om han bara sträckte fram handen. Men det vågade han inte, om det skulle fungera. Hur skulle det kännas, en handfull men förväntan? Han trodde att det var ganska klibbigt och motbjudande. Plötsligt tystande alla som av ett trollslag. George såg hur en man gick upp på den provisoriska scenen där framme. Baden-Powell var alldeles vithårig och klädd i scoutkläder som alla andra. Han tog till orda med en röst som var präglad av åren men ändå stark och auktoritär. Plötsligt slog det George hur gammal han såg ut. Han hade för honom framställts som en odödlig legend, men nu när han såg honom i verkliga livet såg han att det var en gammal man som hade kommit ut på ålderns rand.
Sen tänkte inte George mer, han sveptes med så av Baden-Powells levande berättelse om sitt liv och hur allt detta, som de idag kallas scouter hade uppkommit. Applåderna ville inte sluta när han hade berättat klart. Men så småningom började pojkarna droppa av. De hade fri tid nu fram till den stora avslutningen ikväll. Plötsligt kände George att han inte ville åka hem. Han ville stanna här hela sitt liv. Han hade aldrig haft det så kul, som han haft det här, förut, det var sådan samman hållning och alla var så snäll när de väl hade gett varandra en chans. George gick reste sig och gick och satte sig bredvid den stora samlingsplatsen under ett träd.

- Hej, lilla man, vad gör du? hörde han plötsligt en gammal röst säga ovanför sitt huvud.
George hade inte märkt att någon kom så han hoppade till av förvåning.
- Skrämde jag dig?
- Det är ingen fa...började George innan han hann lokalisera rösten med blicken. Där stod Baden-Powell framför honom i egen hög person. Han log ner mot den lilla rödhåriga pojken som att där på marken. Mödosamt böjde han sina gamla leder och satte sig bredvid.
- Du såg så ensam och ledsen ut, så jag ville bara höra hur det var fatt, sa han.
- Åh, det är inget, började George. Jag...jag vill bara inte åka hem imorgon, det är så roligt här!
- Men det är ju bara bra att det är roligt, tänk vilket minne du får att berätta om sen när du kommer hem då! Och du är ju fortfarande så ung, du hinner vara med på många till läger i dina dagar! En dag kanske du till och med blir ledare.
- Ja, kanske det, sa George drömskt.
- Vill du det?
- Ja, verkligen! Jag vill bli precis sådan som Mr. Boyd, han tittade sig lite skamset omkring, och som dig!
Baden-Powell skrattade glatt och rufsade om den skamsna pojken i håret.
- Det är jag säker på att du kommer bli! Sen reste han sig upp. Jag måste tyvärr gå nu, men jag hoppas att vi ses igen vid avslutnings festen sen.
George såg Baden-Powells rygg försvinna bort ut på fältet. Han reste sig upp och sprang bort mot den gruppen av tält där han bodde. Han kunde inte bärga sin tills han kom hem och kunde berätta det här för sin pappa.
Ute på det stora fältet vände sig Baden-Powell om och såg den lilla pojken skutta bort. Det var sådant här som gjorde det värt att leva.