Killar Kramas Inte

Titel: Killar Kramas Inte
Par: Dom/Elijah
Fandom: Lord Of The Rings
Kategori: LOTR slash
Sammanfattning: Killar kramas inte
Om: Min förta slash! Tack till Johanna för inspirationen!

Han skriker, skriker och skäller på mig för allt som inte är mitt fel. Jag känner ilskan välla upp i bröstet men istället för att svara honom vänder jag bort ansiktet och tittar ner på mina fötter. Jag klarar inte av att se honom såhär, hans vackra ansikte förvridet av ilska, det är inte klädsamt. Så hör jag hur hans arga steg avlägsnar sig och en dörr faller igen, han försvann ut i natten. Men han kommer att komma tillbaka när ilskan har lagt sig. Trycket i mitt bröst övergår till smärta Jag reser mig och går in i sovrummet och lägger mig i sängen, mitt i, så att han inte ska tro att jag har saknat honom om han kommer hem i natt.
Varför måste det bli såhär? Varför kan vi inte bara bli lämnade ifred? Det är inte första gången han gör så, låter sin länge uppsamlade ilska mot alla andra gå ut över mig i en fruktansvärd urladdning som skakar berg. Men han kommer att komma tillbaka när ilskan lagt sig och han inser att det inte är mig han är arg på, jag känner honom vid det här laget. Så kommer han skamset att be om förlåtelse och jag kommer att förlåta honom.

 

Det började väl egentligen för ungefär ett år sedan, när det var dags för den första stora premiären. Innan dess hade filmbolaget låtit oss vara ganska så ifred, de hade inte brytt sig så mycket bara vi inte levde för vågat. Men sen började de förmana oss:
- Ni kan inte göra så! Hela pressen har sina ögon på er nu, ni får inte låta dem ana något! Vi förlorar pengar och ni blir utan jobb, ni får inte göra så! Killar kramas inte!
Det är inte alltid bra att vara känd., åtminstone inte när man vill ha ett privatliv. Vi var mitt uppe i det, det var inget att göra något åt. Det var bara att acceptera spelreglerna och spela med. Försöka hålla kompisavstånd när andra såg, försöka att vara nära men inte för nära. Och det är klart att det är svårt när man är van att vara närmare.
Vi gjorde ett ärligt försök, och jag tror att vi lyckades, i alla fall ganska bra, för även om vi är skådespelare så kan man inte skådespela sig igenom hela livet. Vi tog båda våra snedsteg, men i verkliga livet finns inga omtagningar, så det var bara att släta över och låtsas som inget. Men filmbolaget hade ögonen på oss, de lät ingenting gå, de höll oss fastkedjade som om vi var ett par olydiga hundar.

Det är han som är den stora stjärnan, det var han som hade huvudrollen. Det var honom alla ville ha och därför han som skulle skyddas. Han skulle rentvås, och det gjordes bäst genom att få bort mig.
Den våren efter den första premiären var bland det värsta jag har varit med om. Det var som att sitta i ett fängelse med osynliga galler, som plötsligt dök upp framför en när man minst anade det. Jag skulle hållas borta från honom, borta från rampljuset. Vilket bara hade till följd att jag inte gjorde någonting.
Men ändå var det nog han som hade det värst, han skulle hunsas hit och dit, göra som alla andra sa och leva upp till alla förväntningar. Mig kunde de bara skuffa undan i mitt osynliga fängelse, så jag kunde ändå leva ganska fritt, men med honom skulle de ha koll på allt. De försökt bygga upp ett helt fantasiliv år honom, och det lyckades till viss del med. Media fick sitt och de var nöjda för ett tag framöver. Vad de inte hade räknat med var att det även hade effekter på honom. Hans inre ilska växte i takt med förbuden och lögnerna.

Det var som om de ville strypa vår kärlek med att ignorera och bortförklara den. Och det var en metod som näst intill lyckades också. Frustrationen över att inte få vara det vi egentligen var uttömde vi på varandra de få gånger vi alls träffades. Men väl tillbaka på utgångspunkten igen insåg vi att vi inte kunde leva utan varandra, i alla fall inte här och nu. Vi ska inte låta oss besegras av dem, de kan göra mycket med våra liv men inte bestämma över våra känslor. Detta gjorde såklart filmbolaget rosenrasande, de trodde för några ögonblick att de vunnit över oss en gång för alla. Killar kramas inte i deras värld, men i vår gör de det.

Vi hade gjort vårt val, vi hade valt varandra. Men vi var inte riktigt tillbaka vid utgångspunkten, för nu hade vi erfarenheter, och vi tänkte inte låta samma öde upprepa sig igen. Sakta men säkert började vi bryta mot filmbolagets många regler mot oss. Vi gick dit vi ville, vi betedde oss som vi ville. Motvilligt lät de oss hållas, de var inte glada åt det, men de gjorde heller inget år det. De satt på sina kontor och iakttog oss eftertänksamt, som om de också vill testa hur långt man kunde gå.
Fängelsedörrarna gled sakta upp på glänt.

En kram kan göra så mycket, den säger mer än alla ord. Vi kan inte precis ställa oss framför en av pressens alla kameror och hångla, då finns det stor risk för att vi ska bli flådda levande. Men kramas kan vi, och det gör vi. Så fort vi får tillfälle.
Det har blivit vinter igen och den andra stora premiären rullar på. Detta betyder att pressen har sina ögon på oss. Det är kanske inte den roligaste situation man kan hamna i, men vi gör det bästa av det. Genom att göra ett tyst, nästan omärkligt uppror mot alla som vill bestämma, att vi ska vara några vi inte är. Man ser det om man vill. Vill man inte så märker man det inte. Men filmbolaget ser det, och det retar gallfeber på dem.
Vi kommer att få sota för det här i framtiden, för tillfället kan de inte nå oss, men vi kommer att få ta smällen sen.

 

Jag vaknar någon gång mitt i natten. Det är fortfarande tyst i lägenheten och tomt bredvid mig i sängen. Efter ett tag stiger jag upp, det går ändå inte att somna om. Han är inte i vardagsrummet heller. Jag sätter mig i soffan med knäna uppdragna under hakan och tänker med blicken stirrande bort i fjärran.
Så småningom hörs det steg i trapphuset. Dörren öppnas och han kommer smygande in. Det är alldeles mörkt, så han ser mig inte än, men jag ser honom. Tyst iakttar jag när han hänger av sig jackan och kommer in mot rummet. Han hoppar till när han får syn på mig.
- Hej? säger han tveksamt och ler lite, var du vaken? Jag tar ett steg framåt och lägger armarna om honom
Killar kramas inte.