Iskallt Vatten

Jag sitter på bryggan med fötterna i vattnet. Solen gassar så att det riktigt bränner i huden, men ändå är vattnet kallt. Det är fullt med folk på den badplatsen, i vattnet, runt omkring mig. Några barn stojar, snabba steg springer över bryggans varma trä. Jag stålsätter mig, släpper taget om bryggan och glider likt en fisk ner i vattnet. Det enda som syns framåt är det glittrande havet. Någonstans där bakom horisonten ligger Danmark. Jag vänder och simmar inåt igen.
En pojke springer ut på bryggan, som om han vore ett jagat djur. Strax bakom honom kommer två andra pojkar, jägarna. Precis där bryggan tar slut stannar den första pojken tvärt, han ser rädd ut, rädd för vattnet. De två jägarna hinner snabbt ikapp honom. De knuffar honom och han faller handlöst ner i vattnet. Pojkarna skrattar elakt, en av dem ropar något åt pojken i vattnet, sedan går de igen.
Han sprattlar med armarna, det syns att han inte kan simma, men ändå går de. En man i närheten får tag i pojken och hjälper honom upp på bryggan. Lämnar honom där ensam. Han sätter sig längst ut på kanten, tittar drömskt bort mot horisonten.
Snart är jag tillbaka vid bryggan igen, där pojken fortfarande sitter kvar. Jag känner hur han iakttar mig när jag hivar mig upp ur vattnet bredvid honom. Snabbt vrider jag huvudet åt hans håll, men nu tittar han bort mot horisonten igen.
- Där borta ligger Danmark, säger han och vänder huvudet mot mig igen.
Jag frös inte när jag kom upp ur vattnet trots att det var kallt, men när hans ögon möter mina tror jag aldrig att jag kan bli varm igen. Hans stora blåa ögon är så fulla av ensam kyla, som ett oändligt bottenfruset hav. Först nu ser jag hur vit han är och så kall att han darrar i hela kroppen. Bedövad av hans kyla sjunker jag ner bredvid honom på bryggan. Han är inte gammal, han kan inte vara äldre än sju, och ändå har han sett mer än jag någonsin kommer att se.
- Du fryser, säger jag när den värsta chocken lagt sig. Kom så hämtar vi handdukar.
- Nej, han tittar bedjande på mej, jag kan inte.
- Varför inte?
- För att dom är där.
- Vilka dom? Jag tänker på de två pojkarna som jagad ut honom hit.
- Alla. Han låter tyst sina ögon utforska mitt ansikte. jag har ingen aning om vad jag ska göra eller säga, om det ens är meningen att jag ska göra något.
- Får jag lägga mig ner? undrar han.
- Visst, svarar jag förvirrat. Undra vad den här lilla pojken vill. Han lägger ner sitt huvud som nu är nästan helt torrt i mitt knä.
- Du är en snäll flicka, mumlar han, jag vill bara vila lite, snart ska jag gå. Han sluter sina ögon. Jag fryser inte längre och han är inte heller lika vit.
Undrar vad det här är för pojke, som bara kan komma och lägga sig i en vilt främmande flickas knä. Jag leker med min hand i hans kort bruna hår. Jag minns att mamma gjorde så med mig när jag var liten och inte kunde sova, och vad han behöver är att vila. Han har en liten mun med ganska smala läppar. När han blir äldre kommer nog flickorna att hänga som klasar omkring honom, men nu ser hans drag bara barnsliga ut. Jag börjar gnola på en melodi och snart kommer orden tillbaka till mig.
- …här är roligt vill jag lova
fastän lite svårt att sova
för killen som har sängen över mig
han vaknar inte han när han behöver nej.
Han ler lite svagt utan att öppna ögonen.
- Sjung mer
- Jag har tappat två framtänder
för jag skulle gå på händer
när vi lattjade charader
så när morsan nu får se mig får hons spader
Sen tystnar jag, mer finns inte kvar av texten i mitt minne. Han ligger kvar i mitt knä, inga föräldrar undrar var deras son har tagit vägen. Ingen saknar honom. Han har ett hem, men det är långt här ifrån. Det är snälla fröken som har tagit med sin klass till sin sommarstuga såhär precis efter sommarlovet kan ju det vara skönt. Det är återsamling vid frökens stuga nu, men en elev fattas. Fröken söker febrilt i sitt minne men kan inte komma på vem det är, det är ju så lätt att glömma, intalar hon sig själv, och vem det än är kommer den nog snart. Hon går runt i sin trädgård och tittar på barnen medan de leker. Det är något som saknas, de är så glada och bekymmerslösa. Men det är fel, det är något allvarligt som saknas, en liten allvarlig figur. - Elias! utbrister hon. Har någon sett Elias?
Nej, alla barnen skakar på huvudet.
- Han ligger på havets botten, viskar en pojke till flickan som står bredvid, tyst så att fröken inte ska höra. Hon ryser av kylan i hans röst.

Han gnuggar sig sömndrucket i ögonen medan han ställer sig upp. Jag sitter kvar på bryggan, tittar bort mot horisonten, mina ben har somnat så jag kan nog inte stå ändå. Han lägger en sval hand mot min kind.
- Vi ses i Danmark. Så går han. Jag ser hans ryggtavla försvinna bort i den begynnande skymningen, han går lite framåt böjd som en gammal man.
Jag lägger mig ner på bryggan, tittar upp mot himlen. Nu är badplatsen nästan tom, bara några eftersläntare dröjer sig kvar.
En liten pojke kommer springandes på grusvägen mot en av sommarstugorna. Han är vit och han skakar lätt av köld.
- Är inte du död, säger en kall röst tätt bakom honom.