Ett Hav

Dörren faller igen med ett klick. Jag tittar mej omkring i rummet, väggarna är kala, där står en säng med vita lakan vid ena väggen. Ett skrivbord och en stol står vid den andra. Det är väll allt. Ett fönster är det med. mellan sängen och skrivbordet, men en vägg står där, nära, och skymmer för några större landskap att visas genom det.
Jag går och sätter mej på sängen. Lakanet är kallt mot handen, men täcket är varmt och pluffstgt. Jag sveper det om mej och sätter mej och tittar in i väggen på andra sidan rummet.

Så sitter jag fortfarande när dörren glider upp och en kvinna med röda leende läppar kommer in. Hon tycker att jag ska följa med henne, säger hon.
Men det tänker jag inte göra. Jag tänker sitta här tills jag dör. Efter ett tag går hon. Dörren faller igen. Klick. Det ekar nästan i det tysta rummet.
Det börjar skymma utanför det lilla fönstret. Jag lägger mej ner och somnar.
När jag vaknar är det ljust igen. Varmt sol ljus sipprar in genom fönstret och lyser upp en fyrkant på golvet. Jag ser att en man står där. Han har väl kommit in medan jag sov.
Har du vaknat nu? säger han milt.
Vad ser det ut som, tänker jag och vänder ryggen till.
Han sätter sej på sängkanten och lägger en lätt hand på mitt huvud. Snabbt som en vessla drar jag mej undan och slinker in under täcket. Ett litet luft hål har jag där och det är varmt och ganska mysigt. Om inte den där mannen hade suttit där. Jag drar ihop mej till en hård boll och försöker tänka mej därifrån. Till en stenig strand med vågor som slår mot stranden, vatten som är så klart att man kan ser den steniga bottnen. Solen skiner från en klarblå himmel. Ett träd skuggar delvis klippan som jag sitter på. Jag kniper ihop ögonen och tvingar mej själv titta bakåt, på gångvägen som ska gå där, för gör jag det kommer jag bara att se täcke. Envist håller jag kvar bilden av havet.
Mannen reser sej och går omkring i rummet. Runt, runt. Om han inte sluter snart kommer det att bli en grop som i tecknade filmer, där han vaggar omkring.
Vattnet fortsätter att klucka mot min klippa, en sandal flyter där ute på vågorna. Ensam och svart mot horisonten som döljs i ett töcken av dimma där industriernas skorstenar sträcker sej mot himlen och förgiftar den med sina avgaser. Sandalen slår mor en sten i vattnet. En tår trillar nerför min kind. Jag vill ju så gärna vara där, på klippan vid havet. Men istället sitter jag här i ett vitt rum flera hundra mil därifrån.

Han har gått nu. Jag sätter mej upp med täcker om kring mej. Något skaver mot benet i fickan. Ur dess djup fiskar jag upp ett sliter fotografi. Där är klippan och trädet. Där är havet och industriernas töcken mot horisonten. Men där står också en man och en kvinna. Mamma och Pappa. Dom ler mot kameran. På den bild som jag har tagit. Den sommaren för evigheter sedan.
Vi var lyckliga när vi var där. Jag skrattade.
Men den dag packade ni våra väskor och satte oss på en buss. Jag fick inte längre sitta och titta på havet.

Jag har aldrig pratat mycket. Bara sagt det nödvändigaste och knappt det. Ni åkte iväg med mej för att det skulle bli bättre. Det blev det. Men sedan blev det bara värre. Jag vägrade att prata med er sedan ni fört mej därifrån.
Där, där vi åt potatis i alla former utom kokt och där det satt en grön oliv mitt på pizzan. Ni gjorde allt för att få mej att prata igen. Men jag belönade er bara med min otacksamma tystnad. Jag fattar in hur ni stod ut, och det gjorde ni väll inte heller. Varför skulle jag annars sitta här?

Jag har suttit här i en vecka snart. Jag äter maten dom ställer in, men bara lite. Jag vänder jämt ryggen till när någon kommer in och begraver mej i täcket. Varje vag väntar jag på att ni ska komma. Men det gör ni inte.
Dörren rycks upp och mannen som satt här inan rusar in. Jag hinner inte vända mej om. Inte krypa in under täcket. Istället visas mitt ansikte upp och blottar all skräck jag känner för hans vrede. Hann skriker åt mej, jag vet inte vad. Så är han försvunnen, borta genom dörren. Jag kryper ihop i hörnet av sängen. Jag fryser så jag skakar. Täcket ligger i en patetisk hög på golvet. Värmen från den forna sommaren har runnit av mej. Skakande sitter jag där i hörnet och känner tårarna rinna i strida strömmar utför mina kinder.
Mamma, Pappa varför är det så kallt
Mamma, Pappa var är allt?
Jag vet nu att jag aldrig kommer att få träffa er igen. Men varför lämnade ni mej här? Var jag så jobbig att det är det enda jag är värld? Jag kommer aldrig att sitta på klippan och titta på havet igen.
Det dånar och surrar i huvudet.
I mitt hus där jag bor är det tyst som i graven…