En Gång

Det var en varm sommardag, du har inget att göra. Sysslolösheten driver dej ut på en promenad. Du går gatan fram, mål löst till en början, sedan vaknar målet i ditt huvud. Du skjuter en dockvagn framför dej i den sitter en docka, ja vad annars? Du närmar dej målet, huset närmast den gröna plätten som skiljer villorna från parhusen.
Du stannar bakom trädet mellan dom två sista husen. Nu sviker modet dej., du vågar inte gå ända fram till målet. Målet ligger där i en solstol bredvid sin mamma. Blåa och vita är dom, stolarna. Dom har inte sett dej än, nej, men snart, när du stiger fram ur trädets skugga ska dom se dej. Men det händer inte, inte nu. Allt mod har gått ur kroppen på dej och du vänder hem. Men snart står du bär igen med din dockvagn. Lite närmare nu. Dom ser dej fortfarande inte. Det tror du inte, men det gör dom. Mamman och barnet i solstolarna, barnet som kanske ska bli din vän. Du vet det inte då, men mamman säger till sin dotter där i den andra solstolen, att hon ska gå ut till dej. Fast det är ju självklart vad du vill, det är bara du som tror att dom inte ser, att dom inte förstår.
Men du vänder igen. Ger dej inte till känna denna gången heller. Och du återvänder, igen, denna gången på cykel. Det är lättare på cykel, ja vist. Den vita och rosa cykeln som du tycker är så fin. Du vågar dej fram ur skuggorna nu. Och så, utan att du riktigt viste hur, så går ni där bredvid varandra. Du och hon som kanske ska bli din vän.
NI upptäcker att ni har kul ihop. Väldigt kul, dom mest galna lekar kan uppstå i eran fantasi. Ni går hem till dej. Du pekar och visar; det är min lillasyster. Och det är våran katt. Katten heter Mini-Trasan säger du, men vi kallar henne Trasan.
Din lillasyster sitter på gräsmattan, hon ser lite rädd ut för det nya ansiktet. Men snart är hon med i era lekar.
Det var längesedan, du var bara 6 år. Och hon som blev din vän var 5. Det var sant att ni kom på dom mest fantasifulla lekar. Med playmobli byggde ni upp hela samhällen. Små barnen skulle till dagmamma, alltid dagmamma, föräldrarna skulle jobba och dom större barnen skulle till skolan.
Med barbie byggde ni snögrottor i snön, om det fanns någon. Och jämt den 25:e eller 26:e december firade barbie jul. Med riktiga julklappar och en gran. Liten för er, stor för dom. Och mat skulle dom ju ha. Ingen jul utan julmat. Så ni tiggde rester från julborden av era föräldrar. Och vist fick ni maten, alltid fick ni. Och snart bakade ni egna små lussekatter och pepparkakor till dockorna. Lussekatterna var extra praktiska, dom blev så hårda att dom gick att använda nästa år med. Så serverade ni dom; Ken Barbie, Skipper, Mimmi, Lillahärren, och allt vad dom nu hette. På tallrikar av kapsyler fick dom sin korv och julgröt. Gossedjuren måste gå i skolan, kom ni på en dag. Och vilka var bättre lärare än ni? Ni gav dom läromedel som ni hade gjort, små häften med mattetal, andra där dom fick lära sej att skriva snyggt. Och snart fick den ständigt växande klassen av kunskaps jagande djur en liten stjärngrupp som fick den stora äran att lära sej engelska. En liten grupp på fyra, Nutte, Nalle-Målle, Sittis och Pälsefritz. Så levde ni, lyckliga i leken genom lågstadiet och lite på mellanstadiet. Den tiden som hon nästan bodde hos dej. Ett års skillnad var det på er. Det märktes inte till en början. Men snart ville du inte leka mera. Men det ville hon. Ni kom ifrån varandra. Du ringde henne fortfarande, hon kom fortfarande. Men det var inte med dej hon var med, utan din lillasyster. Du kände dej utanför i deras lek. Hon kände sej sliten mellan dej och din lillasyster. Det var ju du som ringde, men hon ville ju häldre leka och ha kul med systern än bara ha tråkigt med dej. Så förlöpte en tid. Era möten blev mer och mer sällan. Under ett och ett halvt år sågs ni knappt. Du började sjuan. En dag skrev Sittis ett brev till Nalle-Målle. Sittis som var din lillasysters lilla docka, Nalle- Målle som var hennes, hon som var din vän, hennes nalle. Så återupptogs vänskapen. Hon var ikapp dej nu. Det året som tidigare varit så mycket märktes nu inte igen.
Ni umgicks inte så mycket nu. Inte var dag. En gång i veckan, det var lagom. Det fick räcka. Nu sitter du och har nationellt prov i svenska, i nian går du, redan. Och hon, hon är någon annanstans i denna byggnad. Har någon annan lektion.
I 10 år hat ni känt varandra. Till försommaran tio år. Tioår, det är en lång tid
. Men ni är vänner fortfarande, visst. Hur skulle du annars tyda den lilla tavlan du fick av henne på din 16:e födelsedag? Den som föreställer en björn som håller ett hjärta. Värdens bästa kompis står det i hjärtat. Du som blev så glad för den. Och du mins henne när du fyllde 15 då du fick en glass av henne och du ler. Ler när du tänker på när ni var i Tyskland. Ler, ler gör du. Du som är jag.