De känner igen mej här nu, i polishuset. Här har jag varit ofta de senaste veckorna. De nickar mot mej, poliserna bakom disken. Hon igen, tänker de, stackars flicka. Det är inte alls synd om mej, det är bara de som inte fattar. De tror att de vet vad jag gör här, men det vet de inte. Jag ska inte på förhör, inte idag. Inte i morgon, det är slut nu. Jag går fram till disken. Det sitter en kvinna där. Jag sparkar med knät på påsen jag håller i handen. Påsen med dina saker. Jag ska hälsa på dej nu. Det är ju för dej jag varit här hela tiden, men jag har glömt bort dej , eller inte glömt, förträngt dej, men jag måste träffa dej nu, en sista gång.
Ett djupt andetag, så frågar jag .
Jaha, du vill träffa den lilla ligisten, säger hon inte, men hon tänker. Tankar hörs inte. Hon ler, tillgjort.
Jag ska kolla upp det, säger hon i stället. Sätt dej. Hon gör en gest mot soffgruppen dit väntande besökare anvisas. Så går hon och jag sätter mej ner, ställer påsen bredvid. Jag vill inte träffa dej! Inte längre. Viljestyrkan har gått ur mej helt. Egentligen är det ju detta jag velat hela tiden och fasat för. Men nu ska det bli av. Vågar jag inte nu, kommer jag aldrig att våga igen.
Kvinnan bakom disken kommer tillbaka. Hon öppnar den lilla svängdörren och kommer ut till mej.
Han får inte ta emot besök nu, meddelar hon. En timme, kanske mera, sedan går det. Jag ska vänta här. Går jag nu kommer jag aldrig att våga gå tillbaka. Jag sätter mej till rätta i soffan. Jag ska ägna den här tiden åt att tänka på dej. Vad som hände.
Den första gången vi träffades, det var ett år sedan nu. Redan. Tiden har gått fort. Men det var ett år sedan för det var sommar då med. Jag tänker på den som Den Första Gången, men det var det ju inte. I två år hade vi gått i samma klass då, men vi hade aldrig pratat med varandra på riktigt, bara om vi var tvungna. Jag tyckte inte om dej. Du var den som lärarna blev galna på, som stökade till alla lektioner, som kom för sent. Jag var den som satt med min bästis Felicia och fnittrade i något hörn. Henne förlorade jag, men istället fick jag dej.
Felicia och jag hängde jämt ihop, men hon hade varit bortrest ett tag och jag hade ingenting att göra. Jag gick ner till stan. Jag vet inte varför, det är inget roligt att gå ensam. Det var fredag kväll och mycket folk.
Jag gick till ett ställe som jag egentligen var för ung för att komma in på, men det var folk som var ännu yngre än jag där. Ingen som jag kände. Jag satte mej på en stol och ångrade att jag gått dit, men ville inte gå därifrån i alla fall.
Det stod några killar och tjafsade en bit ifrån mej. Jag kände igen några av de, Amir och Kemal från min klass. Musiken dunkade så jag knappt kunde höra vad jag tänkte. Det verkar som om det övergår till bråk det här, tänkte jag och tittade på killarna. Det såg ut som om de stod i en ring runt någon. Ringen öppnades plötsligt och en kille tumlade ut, bort mot mej och damp ner bredvid mej. Han skrek argsint bort mot gänget han kom ifrån på något annat språk. En kille som jag inte kände igen skrek till baka. Han vände sej om mot mej och suckade ljudligt. Han hajade till när han fick syn på mej, och plötsligt kände jag igen honom, ännu en klasskamrat.
Hej! sa du.
Hej!
Var har du Felicia då?
Bortrest, hur så?
Du ryckte på axlarna. Vi behövde nästan skrika för att höra varandra. Vi satt tysta ett tag.
Vill du följa med ut lite? frågade du plötsligt.
Mmm…jag ryckte på axlarna, det var så tråkigt här att det gick bra att prata med dej. Vi pressade oss ut genom folkmassan. Strax utanför dörren stannade du och jag ställde mej bredvid.
Vill du ha? Du räckte fram ett cigarett paket.
Jag skakade på huvudet.
Du tog en själv och blåste ut röken mot gatan i halvmörkret
Vad bråkade ni om? undrade jag.
Inget, svarade du undvikande.
Du fimpade din cigarett. Vi stod kvar en stund och andades in den svala nattluften. Du stod och tittade ner i marken, sparkade iväg lite grus. Så tittade du upp mot mej med ett brett leende på läpparna. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Plötsligt började du att gapskratta. Vad är det med ungen nu då? tänkte jag. Jag kände hur det ryckte i mungiporna, och så skrattade vi båda hysteriskt.
Ska vi gå in igen? undrade du mellan skrattsalvorna.
Nej, vi går.
Ja, ja.
Vi gick omkring och pratade nästan halva natten. Du var turk, sa du, men det visste jag redan. Du bodde hos din mamma, din äldre syster och yngre bror och hade inte träffat din pappa på flera år. Du hatade skolan och gillade att lyssna på rapmusik.
Det var nästan helt mörkt ute nu. Vi satt tysta på en bänk i parken som ligger mitt i stan. Jag undrade hur vi hade hamnat där. Jag hade aldrig tyckt om dej. Felicia hade hatat dej av någon anledning. Varför satt jag då här? Jag tittade åt sidan på dej. Du satt vänd mot mej med benen uppdragna på bänken och rökte igen. Ett minne dök upp från en SO-lektion från början av åttan. Det var redovisning, du var lika ointresserad som vanligt. Du låg med huvudet vilande på armarna vänd ut mot klassrummet. Jag satt i andra änden av rummet, ett litet ögonblick vände jag huvudet mot dej. Ögonfransarna utgjorde var sin mörkbrun rand i ansiktet, som var nästan fritt från finnar. Det bruna håret hade du strukit bakåt. Ett ögonblick tyckte jag att du var så söt då.
Varför har vi aldrig pratat förut? undrade du.
För att jag tyckte att du var sjuk i huvudet, men nu vet jag att du inte är det. Tror jag. Det sista sa jag med ett leende.

Jag vaknade av att telefonen ringde nästa dag. Jag hade inte kommit hem förrän vid fem i natt. Jag var helt slut! Någon svarade. Strax efter kom mamma ner och meddelade att det var till mej.
Jag kravlade mej upp och svarade trött.
Hej! Hörde jag Felicias röst i luren.
Måste du ringa så tidigt? klagade jag.
Vadå, klockan är snart elva.
Men jag var ute till fem igår!
Vad gjorde du, då?
Gick omkring…i stan.
Mm? Har du träffat någon eller? Du brukar inte gilla att gå själv.
Ja, faktiskt jag har träffat någon.
Vem då? Är det någon jag känner till?
Ja, det är någon du känner till. Det var faktiskt Jai.
Va! Men han är ju helt sjuk!
Det är han inte alls! Du känner honom inte!
Som om du gör det!
Mer än du i alla fall!
Du ska inte befatta dej med honom Han är en jävla fet turk!
Vad har du emot honom egentligen? Vad har han gjort dej.
Det ska du ge faan i! Bara skit i han!
Du bestämmer inte vem jag ska umgås med! Jag slängde på luren. Det här var ju en jävligt bra start på dagen! Jag var rosenrasande. Hon ska inte lägga sej i!
Du ringde senare på dagen. Vi satt ute i trädgården hos mej och pratade och skrattade och gick ut med min hund Ludde. Du tyckte om hundar precis som jag. Min lillebror Markus katt Mussi tyckte du däremot inte alls om. Ludde tyckte om dej från första stund. Han kom och la sej på dina fötter. Mussi var mera avvaktande, som om hon visste vad du tyckte.
Vi trivdes bra ihop, du och jag. Du kunde verkligen få mej att skratta. Nästan hela sommaren skrattade vi bort tillsammans i vår trädgård eller på någon strand. Man hade aldrig tråkigt med dej. Du var så annorlunda mot i skolan. Där var du matchokillen som jämt skulle vara coolast och stöka mest. Snacka om personlighetsförändring! Eller så spelade du bara, här eller i skolan. Du var i alla fall hundra gånger bättre här!
Du ville aldrig vi skulle vara hemma hos dej. Bara en gång under den långa varma sommaren var jag inne där. Vi skulle åka och bada och du skulle hämta några saker. Du bodde i en liten mörk lägenhet. Jag hann inte se så mycket av hur det såg ut för du tog direkt med mej in i ditt rum som du delade med din lillebror. Det var ett litet stökigt rum Det kan inte ha blivit städat där på år. Jag undrade hur ni kunde hitta något där inne. Besöket blev kort, du ville fort därifrån. Jag hann slänga en blick in i vardagsrummet där din mamma satt och tittade på tv och kedjerökte, sedan var vi ute på gården igen.

Vi hade varit ute och gått med Ludde. Jag släppte honom strax innan vi var framme vid vårt hus. Han sprang iväg som ett skott, rätt ut i vägen.
Dumma hund! Kom tillbaka! ropade jag. Det kanske kommer en bil! Men det dumma hundskrället lyssnade inte utan sprang vidare uppför gatan. Jag hörde ett brummande från en bil som kom bakom kurvan.
Vi ropade efter honom: LUUUUUUDDEEEEEEE!!!!!!!! Smidigt kom en minibuss körande runt kurvan i för hög hastighet och brakade rätt in i hunden. Ludde flög några meter och landade med en duns längre fram på vägen. Jag skrek, skrek och skrek, sprang fram till hundhögen. Han blödde så att pälsen var alldeles blodig, klibbig och tovig. Jag satte mej på huk bredvid honom, drog en hand genom hans vackra vitgrå päls. En man hade gått ut ur minibussen. Han slog ett nummer på sin mobiltelefon.
Vad fan har du gjort med min hund! Jävla mördare! skrek jag åt honom. Han tittade förskräckt på mej. Jag reste mej upp. Plötsligt kände jag ett par armar som la sej om mej bakifrån. Jag vände snabbt på huvudet för att se vem det var. Där mötte dina vänliga bruna ögon mej.
Kom med in, viskade du i mitt öra.
Men…Ludde?
Dina föräldrar tar hand om honom, det är lugnt.
Jag lät dej leda mej in till mitt rum där du satte mej i sängen. Jag lutade mej mot din axel. Du la din ena arm om mej, med den andra torkade du tårarna som rann utför mina kinder. Jag lät den lukt av rök, sommar och halvsvettig kille vagga mej in i sömnen. Det var så varmt och tryggt där, med dej omkring mej.
När jag vaknade hade du lagt mej ner och dej själv hade du lagt bredvid .
Hur är det? undrade du.
Skit, svarade jag trött.

Mamma och pappa kom hem sent på kvällen. Vi satt fortfarande kvar i sängen. De var ensamma, så ensamma. Jag stirrade frågande på de. Han var död, min lilla Ludde var död! Jag lutade mej tillbaka mot dej, snyftade mot ditt bröst. Jag kände hur du skälvde till, du tyckte ju också om honom.
Du stannade hela natten, tröstade mej. Jag tröstade väl dej på sätt och vis också. Du var ledsen. Du ville inte visa det, men det syntes i dina ögonen. Matchokillen var inte helt borta.

Ett finger över min panna och jag vaknade. Jag såg rätt in i dina ögon.
Va fin du är, viskade du, böjde dej lite mot mej och en lätt fladdring av dina läppar mot min kind.
Jag log.
Du med, viskade jag tillbaka.
Phu! andades du ut och sjönk ner bredvid sängen, jag trodde inte…
Jag slängde mej om halsen på dej; lilla dummer!

Sommarlovet slutade alldeles för fort och skolan började igen. Sista året i grundskolan.
Du kom försent till första lektionen, som vanligt. Det var lite kul att se allas miner när du kom in och satte dej vid mej, de visste ju inget. Jag såg att Felicia låtsades spy mot Anna, som hon satt bredvid, när du hälsade mej med en puss på munnen. Hon hade inte hejat på mej, inte svarat när jag hejat på henne. Jag fattar inte vad som tagit åt henne.

Så gick höstterminen. Jag hjälpte dej med skolarbetet så att det gick bättre, man kan inte säga att det hade gått bra för dej innan, du hade mest skolkat. Du lärde mej vad du var bra på, att skolka. Så det gick sämre för mej. Vi så att säga kompletterade varandra.
Jullovet började. Snön föll men slaskade bort lika fort.
Nyår firade vi hemma hos mej med familjen. Vi hade jättekul. Flamsade runt i huset nästan hela natten så att ingen kunde sova. Du var nästan som en del av familjen, du var jämt hos oss.
Skolan började igen.

Jag såg dej stå framme vid tavlan hos läraren och försökte förklara ännu ett ogjort arbete. Du gick tillbaka mot mej mellan bänkarna, satte dej bredvid mej. Plötsligt lyfte du handen och slog till mej i ansiktet. Jag vaknade med ett ryck. Svetten pärlade i pannan. Det första jag såg var ditt sovande ansikte på golvet. Du var så fin när du sov. Du skulle aldrig slå mej. Visst skulle du inte det? Jag tänkte på föregående kväll. Vi hade varit nere i stan som vanligt en fredagskväll, du hade nog fått i dej lite mycket och var lite väl närgången. Du vaknade med ett ryck, som om du kände att jag låg och tittade på dej.
Visst kommer du aldrig att slå mej? viskade jag.
Det är klart att jag aldrig skulle göra! Vad har du fått det ifrån?
Det var inget, bara en sak jag drömde.
Du ställde dej upp på knä och kramade om mej hårt.

Terminen började gå mot sitt slut. Det var bara några dagar kvar. Det var varmt ute, som om det redan var högsommar. Lektionerna var inget att ha, alla betyg var redan satta. Var och varannan lektion blev inställd, och om de inte var det så fanns det ändå inget att göra. Vi bara slöade. Nian avslutades jämt med en fest med fin middag och disco, det var tradition här. Det var bara två dagar kvar till den festen. Sedan var det avslutning och sedan var vi fria!!
Felicia kom och satte sej hos mej på lunchen. Hon satt bara ytterst på stolen, som om hon skulle gå snart, men hon la ner tallrik och nycklar, som om hon skulle stanna. Jag kollade efter Anna, som hon jämt var med nu, hon satt i andra ändan av matsalen tillsammans med några andra från klassen. Felicia harklade sej.
Dags att sluta fred nu, va, sa jag lite retligt.
Hon satt tyst.
Ska du komma på avslutningsfesten? undrade jag.
Mmm… hon andades in, och du ska väl supa skallen av dej med Jai, jävla turkhora!
Vad är det med dej då! Vad har jag gjort nu!
Det vet du mycket väl!
Ja, visst, vad då!?!
Hon reste sej upp så häftigt att stolen ramlade omkull. Jag såg att alla tittade på oss i den fullproppade matsalen.
Jag hoppas att han dödar dej! skrek hon och stormade ut.
Det skulle han aldrig göra, inskränkta skitunge!
Anna skyndade efter Felicia. När hon gick förbi mej gav hon mej ett elakt flin.
Du tror att du vet allt, du skulle bara veta vad som ska hända! väste hon.
Jag lutade huvudet i händerna och suckade djupt. Sorlet i matsalen började återupptas.

Det var den sista dagen. Felicia hade inte sagt något mer, men det hade jag inte trott heller. Jag satt bredvid dej som vanligt Det var svenska, fri läsning (vilket ingen gjorde, men det är ju en annan sak.)
Har Felicia och Anna börjat sprida ut något rykte om oss, eller? frågade jag dej.
Tror du att dom säger det till mej då?
Nej, men du kanske hade hört något?
Nej, hur så?
Det var en sak Anna sa igår…
Äh, lyssna inte på henne, hon har ingen hjärna. När slutar vi den här lektionen, förresten?
Om typ 40 minuter.
Åh! Va segt! Vi sticker.
Du reste dej. Jag samlade ihop mina saker.
Vi drar till biblioteket! ropade du till läraren, men hon verkade inte höra. Låtsades inte höra, de hade ändå gett upp hoppet om oss nu, om alla nior. Vi gick ner till skåpen. Solen sken in genom fönstret från en klarblå himmel. Det såg ut att bli en fin dag.
Tänk, va härligt! Snart slipper vi den här skolan! sa jag.
Mmm, kan jag lägga min jacka i din väska?
Om jag inte vill ha den där då? sa jag på skoj.
Då får du ta den i alla fall.
Är du så svag att du inte orkar bära den själv, va?
Vi gick ut. Det kändes så härligt, så fritt! Visst hade jag skolkat mycket innan, men bara enstaka lektioner, inte en hel dag i sträck. Jag undrar om du kände så med? I alla fall de första gångerna du skolkade?
Vi åkte buss hem till mej efter att ha gått i stan ett tag.
Fy faan, vad varmt det är! stönade du och sjönk ner på gräset i skuggan intill äppelträdet på baksidan av huset. Jag la mej med huvudet på din mage. På din lätt bruna, ganska muskulösa mage.
Du kommer att bli en pepparkaka innan sommaren är slut.
Mmm, sa du dåsigt.
Jag ska äta upp dej! Jag nafsade dej på magen.
Jag är inte färdiggräddad än!
Degen är godare, log jag upp mot dej.
Din mage höjdes och sänktes sakta när du andades. Det var alldeles lugnt och tyst, bara ljudet av en fjärran väg hördes. Du drog dina fingrar genom mitt hår.
Jag älskar dej, sa du mjukt.
Jag älskar dej med.

Jag låg i min säng och lyssnade. Någon gick på övervåningen, det brusade av vatten i rören. En luftmadrass låg uppblåst på golvet. Du skulle sova över som vanligt, men min lillebror Markus hade en kompis här också, och vi hade bara en extra madrass. Du sa att det gick bra med luftmadrass, men jag visste att du inte tänkte sova på den, men det var väl bäst att inte mamma eller pappa visste något om…
Dörren öppnades och du kom in. Jag såg din kontur i halvmörkret. Du gick fram mot mej. Jag lyfte på täcket och flyttade in mot väggen. Du kom och la dej bredvid mej.
Va stor plats du tar!
Gör det dej något?
Nej, log jag och flyttade mej närmare dej.
Jag kände dina läppar som sökte efter mina. Jag smekte dej över ryggen.
Den natten tog du min oskuld. Ett år hade det tagit för oss att komma så nära. Du hade velat innan men respekterat att jag inte ville förrän nu. Jag älskade dej för att du kunde vänta.

Jag gick in i skolan. Det var fullt med folk där, festklädda, lärare och elever. Snart var det dags att gå och äta. Lottdragning avgjorde att jag hamnade bredvid en kille från 9E som hette Kalle. Han var lång, nästan två meter, och hade glasögon. Jag hade aldrig pratat med honom innan.
Jag tittade efter dej i folkvimlet, men kunde inte se dej från min plats. Det var en stor pelare i vägen.
Maten var ovanligt god och mattanterna ovanligt trevliga. Snart var middagen över och vi gick till elevhallen där discot började med att alla var tvungna att dansa tryckare med sin bordskamrat. Alla gjorde visserligen inte det, men faktiskt de allra flesta, mer eller mindre. Ibland kan man undra hur gamla en del är.
Jag såg dej bakom ryggen på Kalle med din bordsdam. Ett ögonblick möttes våra blickar. Jag kände inte igen dej. Du var alldeles svart i synen.
Låten var slut och jag och Kalle gick åt var sitt håll. Jag letade efter dej. Där var du ju! Du satt på en bänk med Amir, Kemal och några andra. Jag gick emot er. När du fick syn på mej reste du dej upp och kom mot mej.
Jag vet vad du sysslar med! Skitunge! väste du.
Va? Vad babblar du om?
Du bara snacka! Du vet! Du hade börjat bryta som du alltid gjorde när du var arg eller irriterad. Det skrämde mej, det lät på något sätt hemskt.
Jag vände mej om och gick. Det gick inte att prata med dej nu. Hoppas att det inte sitter i länge. Jag som hade tänkt att vi skulle ha trevligt i kväll .
Jag såg några tjejer från min klass och gick fram till dem.
Var har du Jai då? undrade Sofia, en av dem.
Han är tjurig.
Vi satt ett tag och pratade. Det var väldigt varmt där inne nu. Jag undrade om någon av dem ville gå med ut ett tag. Nej, det ville de inte. Då får jag väl gå själv då, tänkte jag.
Jag kommer tillbaka snart då, sa jag och gick.
Den svala nattluften smekte mina kinder. Det hade blivit mörk, så mörkt det nu kan bli i stan när det nästan är sommar. Jag såg skuggor röra sej vid huvudentrén. Hörde röster. En av skuggorna lösgjorde sej och kom gående mot mej. Närmare och närmare. Snart såg jag att det var du. Du ställde dej framför mej och såg ut som om du granskade mej med dina svarta ögon.
Va gör du här? Va?
Inget.
Du tro du ä så smart!
Och?
Spela inte dum, va!
Jag vet inte vad du snackar om!
Blixtsnabbt lyfte du handen och slog till mej på kinden. Smack!
Va fan gör du?
Du tog ett steg närmare. Nu stod du alldeles tätt intill mej. Och, smack! så slog du till mej igen.
Du är galen!
Du ska inte säga något, jävla hora! Du tryckte dej närmare mej. Du tror du kan lura mej, va? Din andedräkt luktade sprit. Jag vände äcklad bort huvudet, försökte ta mej ur ditt grepp.
Är du rädd nu, va! hånade du. Du låste mina armar med dina starka händer, jag kunde inte röra mej, du var överallt omkring mej. Din annars så mjuka kropp var nu spänd till hundra procent och hård som sten. Dina ögon sköt svarta blixtar. Du tryckte dej ännu närmare mej. Jag skakade av rädsla. Varför gör du så här?
Plötsligt stod du inte där mera utan en bit bort. Mina ben kändes som nykokt spagetti och jag sjönk ihop i en hög på marken. Du måttade en spark mot mej som träffade rätt i magen, hårt, och en till.
Hora! Så var du borta, uppslukad av natten. Jag låg kvar där i nästan en kvart. Sedan drog jag upp min mobil ur fickan och ringde hem, bad mamma att hämta mej, genast! Jag ville inte vistas här en sekund till.
Jag smet snabbt in i mitt rum när jag kom hem för att undvika frågor. Sängen luktade fortfarande av dej sedan natten innan. Du hade glömt kvar din T-shirt. Jag tog den och kröp ihop i sängen med tröjan tätt tryckt intill mej. Längtade efter den Jai som jag en gång älskat.

Mamma väckte mej med att jag hade telefon vid halv nio nästa dag. Det var du, sa hon. Du var visst väldigt angelägen om att få prata med mej.

Några dager senare åkte vi på semester till Italien.
När vi kom hem kunde jag läsa i tidningarna att en 16 årig pojke blivit gripen av polisen för misshandel, stöld och knivhot. Dagen efter blev jag kallad till polisen. Jag var identifierad som den åtalades flickvän och dom ville förhöra mej.
Jag tog mej om huvudet, vad har du ställt till med nu då?

Kvinnan kommer gående mot mej från disken.
Du kan komma med nu, säger hon.
Jag har inte sett dej sedan den kvällen för längesedan, men nu ska det ske igen. Det pirrar av rädsla och nervositet i maggropen. Jag leds genom korridorer som är kantade av en massa dörrar. En av dörrarna öppnas och jag släpps gå in. Där sitter du vid ett bord. Du tittar upp mot mej, förvånad, du trodde väl inte att jag skulle komma.
Jag sätter mej mitt emot dej. Vi tittar på varandra. Dina ögon är inte svarta längre. De är bruna som de ska.
Förlåt, viskar du efter en evighet, förlåt snälla.
Jag tittar bara på dej, säger ingenting. Du är så fin där du sitter, lite hopsjunken. Jag vill så gärna att allt ska vara ogjort. Jag måste bita mej i läppen, spänna varenda muskel. Jag kan aldrig lita på dej igen.
En polisman kommer in i rummet och säger att jag måste gå nu. Jag reser mej upp men mina ögon hänger kvar hos dej. Nu står du också upp framför mej. Plötsligt kramar du om mej, jag kramar tillbaka. Det är den gamla mjuka Jai nu. Det är så nära att jag viskar förlåt i ditt öra. Men så kommer minnena tillbaka.
Jag lösgör mej från dina armar och räcker dej påsen.
Det är ditt, säger jag.
Du tar emot den.
Tack.
Jag börjar gå mot dörren.
Hej då, säger jag tyst.
Hej då, svarar du lika tyst.
Och så vänder jag dej ryggen och går . Nu kommer jag aldrig att se dej mer.