Tankar om att vara ett fan
Nästan så länge jag mins har jag varit ett fan av någonting. Egentligen räknar jag med att det började när jag var ca 11-12 år, men på sätt och vis var jag likadan innan, men inte riktigt på samma sätt. Det var något revolutioneranden som hände där i mitt liv, någonstans i femman. Jag upptäckte The Beatles, och för första gången blev jag såld, på riktigt. Jag blev ett äkta fan. Jag föll direkt för deras musik och snart satt den 12 åriga flickan och lästa och läste tjocka fackliga böcker för att kunna pumpa sin hjärna full av information om dem.
Beatles eran satt i ett tag, men ganska snart bytte jag till min ”galna pojkbandsperiod” som varade under cirka ett år i början av högstadiet då jag avverkade klassiska pojkband som Backstreet Boys och Hanson. Jag var redan djupt nersjunken i fanträsket. Då skulle jag nog ha kunnat ta mig upp, men det ville jag inte. Jag var fullkomligt nöjd med att sitta där, längst nere på bottnen av brunnen och dränka mina sorger i musik och stjärnornas liv.
Under sommaren 1998 hände två stora förändringar i mitt liv. Denna den hemskaste och mest deprimerande av alla somrar, kom att bli min död och plantan till mitt liv. Först kom Moffatts, ett nytt pojkband som jag omedelbart tog till mitt hjärta. Det tog inte lång tid innan de hade monopol på mitt liv. Den andra stora förändringen var internet. Vi köpte vår första dator och jag började sakta upptäcka alla dess möjligheter.
Moffatts var inte som alla andra, de etsade sig kvar mitt hjärta och vägrade att släppa taget. Snart blev de en del av mig, en del av mitt liv. Jag smalt ihop med dem, med min dyrkan av dem. Dagarna tillbringade jag med deras musik i öronen, kvällarna med att surfa på hemsidor om dem. Snart upptäckte jag möjligheten att träffa andra Moffattfans via nätet. Det blev många flyktiga bekantskaper, en del djupare, en del som jag inte längre kan dra mig till minnes, andra som jag aldrig kommer att glömma. Ett tag hade jag nästan koll på alla Moffattfans i hela Sverige. Viste flyktigt vilka de var. Alltid kände man någon som kände någon. Utan Moffatts och internet skulle mitt liv aldrig ha tagit de vändningar det har gjort. Nu i efterhand kan jag se att jag har fått flera av mina närmaste vänner på det här sättet.
Tillslut, hösten 2000, fick jag äntligen träffa mina älsklingar, efter flera misslyckade försök innan dess. Det var bara några flyktiga sekunder utanför deras hotell, men jag kommer aldrig att glömma det. Det var bland de lyckligast ögonblicken i mitt liv.
Cirka ett halvår senare stod det klart: Moffatts hade splittrats.
Denna period var nog en av de svåraste i mitt liv. Tiden var inte inne att lämna Moffatts, men istället hade de lämnat mig och alla de andra fansen. Det fanns ingen som kunde ta över. Men ändå levde jag kvar i fanvärlden. Där hade jag nu skapat mig ett socialt liv, där trivdes jag, där var jag trygg. I det verkliga livet hade jag länge varit ensam. Det var nog en av anledningarna till att jag flydde från första början. För att ha något att fylla mina tråkiga dagar med, för att ha något att leva för och bygga upp mitt liv runt. Det blev som en slags verklighetsflykt till en värld där vi alla hade det gemensamt att vi var fans och det var vi på lika villkor. Jag trivdes i den världen, där kunde jag vara mig själv. Där behövde jag inte vara den tysta lilla flicka som satt för sig själv i ett hör på rasterna och försökte försvinna. Det gav mig i alla fall lite självförtroende, en lite känsla av att vara någon. Inte bara den bortglömda Fröken Ingen. Även fast jag sakta men säkert fick inpräntat i mig genom skolan att jag inte var någon, att jag var värdelös, så kunde jag ändå bygga upp en viss självkänsla. Kanske var jag ändå lite?
Min Moffatts period varade i cirka fyra år, brukar jag räkna med. Men under det sista halvåret så falnade min känsla för dem mer och mer. Moffatts kommer alltid att äga en speciell del av mitt hjärta, jag kommer aldrig att glömma dem. Det finns så många minnen relaterade till dem, så mycket som jag har upplevt med dem vid min sida. Både goda och dåliga. Men ett är säkert, de har, liksom Peter Pohls böcker bidragit till att jag över huvud taget har klarat av mitt liv.
Det fanns en anledning till att Moffatts började komma i skymundan, det kom ersättare. Vintern 2001 tog mitt liv med mig på ytterligare en stor omkastning. Jag såg nu för första gången den underbara Sagan om Ringen filmen, och direkt var jag såld på Elijah Woods ögon. Den onda cirkel av fandom som jag nästan var på väg ut ur slöt nu åter sina klor om mig.
Först nosade jag bara runt lite på honom, men snart ägde han mig. Med detta följde hela den värld som Tolkien skapat i Midgård, och såklart de andra skådespelarna från filmen. Särskilt de andra hoberna, där jag snart fastnade för Dominic Monaghan, åter igen var jag fast. Detta öppnade även vägen för den delade fandomen av de två, DomLijah.
Mötet med Sagan om Ringen har förändrat flera av mina sätta att se på saker och ting, det är något nytt att vara i filmvärlden eftersom jag alltid stannat i musikvärlden förut. Just nu är jag mitt uppe i denna period. Men jag märker en skillnad, som jag inte sett innan. Nu har jag en längtan ut, en längtan till det verkliga livet. En längtan till ett liv som inte är styrt av kändisarna. Nu mår jag dåligt av att sitta uppe hela natten och titta på Oscarsgalan för att det kan dyka upp någon av skådespelarna där. Hade det funnits någon liknande gala under Moffatts tid hade jag inte tvekat ett ögonblick. Men ändå gör jag det, ändå lever jag kvar i mina gamla mönster. Bara tanken på att lämna dem skrämmer mig. Vad ska jag då leva för? När det inte finns någon att dyrka, någon som ger tröst. En viskande mjuk röst som innesluter mitt hjärta i mjuk bomull, bomull av falska förhoppningar. En bomull som egentligen är hård bara man känner på den med andra fingrar.
Detta har blivit som en religion för mig. Jag har aldrig trott på gud, hela tanken på kyrkan och dess tvång har avskräckt mig med råge, från allt var kristendom heter. Istället har jag skapat mig min egen religion där jag tror på mina kändisar. De är som en övre makt som skyddar mot allt ont. De är som en slags gud. De fyller de grundläggande behoven av trygghet, gemenskap och något att tro på och klamra sig fast vid. Precis som religionen gör.
Kanske kommer jag en dag att komma ur detta onda kretslopp av kändisar som suger ut mig med sina falska löften om ett liv, ett liv som egentligen inte finns. Visst har jag byggt mitt liv på det, men det är bara en tillfällig grund. Jag har ju sett hur vänner sen Moffatts siden tagit sig ur det med livet i behåll. Antagligen kommer jag en gång finna mig fri, för vad som skrämmer mig ännu mer än att bli fri från dem är de personer jag har stött på på internet som fortfarande lever som jag, i sin bubbla av fandom, men ändå är de uppåt fyrtio år.
Än är jag inte redo, men kanske kommer jag en dag att klara av att se livet i vitögat utan att ha en skyddande sköld av fandom framför mig.
